Högsanders Hörna: Jag skickar ett tackkort till Viktor Fasth
Tre underbara, fantastiska, sagolika, svindlande och lysande poäng. Enklare än så går inte gårdagens derby att beskriva.
”Vad står det?”, frågar min flickvän. Jag kan inte svara, alldeles för upptagen med att andas. AIK har precis lyft in 3-2-målet. Helvetes jävlar. Det behöver inte bli så här spännande, det räcker med ett skönt avstånd så jag hinner pussla ihop mitt eget psyke till ett normalt tillstånd. Jag får fokusera på andningen, att inte skrika så hela lägenhetshuset knackar på och undrar vad det är för djur som ligger och självdör klockan nio på kvällen. Efter förmodligen världens längsta period bryter sig Kristofer Ottosson fri, skickar iväg pucken i den tomma kassen. Pulsen sjunker. Jag kan andas normalt igen.
Det slår aldrig fel. Varje gång det är derby landar jag i slutspelslandet. Samma känslor, samma schizofrena tankegång. Vi startar med total hopplöshet, gasar in i hoppet och krockar med den exploderande glädjen. Och någonstans, mitt emellan, följer en röd tråd av nervositet som bubblar mer än en skakad Cuba-Cola. Det är ett helvete att placera sitt liv i ett derby, men det är också ett val som man älskar när segern spikas upp på väggen.
I gårdagens derby var det, förträffligt nog, lugnt på läktarna. Järnhanden fungerade: oroligheterna lyckades aldrig smälla högt i taket. Jag river ner en stor applåd för arbetet som lades ner för att skapa en trygg stämning på hockey-Sveriges mest riskfyllda match. För drygt ett år sedan stod Globen i brand, den här gången var det fest. Som natt och dag, som sorg och glädje.
Precis som det var för AIK och Djurgården. Sorg eller glädje. Det kunde lika gärna ha varit tvärtom: för det spel som Djurgården visade upp i den första perioden var så bedrövligt uselt att jag begravde ansiktet i mina händer under 20 minuter. ”Det är fan ett under att vi inte ligger under med tre eller fyra mål”, skrev en besviken supporter. Jag nickade och ställde in mig på en riktigt lång kväll. Men något hände. Sporten ishockey visade sig från sin bästa sida. Ni vet: snabba vändningar, mycket känslor och rassel i nätet. Tre ingredienser som får det att kittla i ett hockeyhjärta.
Viktor Fasth vacklade. Hans mur hade ett hål och när Marcus Nilson prickade rätt lossnade fler stenar och bildade ett större och mer öppet gap. Plötsligt small det bakom Fasth, två gånger. Och en besviken AIK-målvakt försökte sänka Mario Kempe. ”Tack, Viktor Fasth!”, skrattade djurgårdsfansen när slutsignalen gick. "Tack för att du inte spikade igen."
När matchen var slut sved förlusten mest för Fasth, men det tror jag att den alltid gör: både utan eller med målvaktstavlor. Han är en sådan fantastisk vinnarskalle: en spelare som jag ser upp till, även fast han spelar i fel lag. Samtidigt är en seger mot AIK inte en vanlig seger. Så jag, precis som alla andra, väljer att skicka ett litet tackkort till Viktor Fasth. Även fast jag vet att den riktiga orsaken till vinsten var Djurgårdens inställning. Att laget hade gett sig fan på att vinna.
Elitserien fortsätter. Livet går vidare. Luleå står på schemat. En motståndare som har hällt alldeles för mycket salt i våra sår: jag pratar självklart om kvartsfinalen och den senaste träningsmatchen. Det ska bli förbannat skönt att knäppa kaxiga Luleå-supportrar på näsan. Men just nu stannar jag upp. Andas ett tag.
Den här trepoängaren kan vi leva på - ett tag till.
