Högsanders Hörna: Mentalsjukhuset nästa?
5-0-förlust mot AIK och 5-1-vinst mot Färjestad. Det är inte så konstigt att man börjar känna sig lite sinnessjuk.
Jag har blivit en siffernörd. Det är svårt att veta hur det kom sig – men plötsligt har jag börjat leta mig bakåt i tiden. Sitter och bläddrar mellan olika säsonger för att hitta ett samband. En brännpunkt som lyfter fram svar. När jag grävt fram hårdfakta pressar jag in frågor: försöker hitta en förbindelse – som en specifik medelålder, antalet right-skyttar eller rookies i en guldvinnande trupp. Så jämför jag med dagens trupper, försöker pricka in laget som ligger närmast. Det är rätt galet, när jag tänker efter. Vilken skum och konstig vändning mitt ishockeyliv har tagit.
Jag antar att det är en process – att jag utvecklar mitt intresse. Precis som nördiga modelltågsamlare plötsligt börjar resa till andra länder för att utöka sin samling av ånglok eller när besatta Elvis Presley-fans börjar vistas i offentliga sammanhang med kläder som inspirerats av den stora förebilden. Samtidigt tror jag att min skumma utveckling går hand i hand med ishockeyns sjuka påverkan på psyket. Ni som kallar er ”inbitna” vet vad jag pratar om. Vi snackar om en känslobarometer som helt opåverkat dukar upp ett helt smörgåsbord med godbitar som ”Stensäker vinst”, ”Förbannade försvarsspel” och den alltid lika klassiska frågan ”Varför i hela helvetet skjuter han inte för?”.
De senaste säsongerna har varit en känslofylld berg – och dalbana för en supporter med ett bultande djurgårdshjärta. För två säsonger sedan var allting guldfärgat: planerna för framtiden var stora – och målen glasklara. Nästa säsong blir det guld. Men så blev det inte. Och nu kämpar Djurgården i stället i botten av tabellen. Så det är nog inte så konstigt att jag har börjat fundera på tvångströjor och mentalsjukhus när det svänger så förbannat.
Kanske beror min nyupptäckta nörd på de sinnessjuka humörsvängningarna som jag tvingas genomgå som supporter? Jag kanske bara söker lite trygghet i en oförutsägbar hockeyvärld? Det är kanske nu, precis när jag har fyllt 21 år, som jag har börjat inse att jag behöver en liten trygghetsbubbla? För det finns en viss trygghet i ett par dokumenterade siffror som talar om vilken snittålder djurgårdsspelarna hade när de kammande hem sitt senaste SM-guld.
Hur konstigt det än låter.
