Högsanders Hörna: Sluta aldrig att kämpa
Björn Hellkvist kämpar. Varje dag sprids minorna ut och smäller av, sätter honom i kramper som leder till medvetslöshet. Men han fortsätter att kämpa – som en fantastisk förebild, som en fantastisk far, som en fantastisk människa.
Det var ett tag sedan jag skrev något här. Det har sin förklaring. Jag har inte haft tid – men också en bristande lust. Min höst har varit tung och lämnat mig i ett landskap av oro. I det här landskapet darrar jag, här plockas jag enkelt ner till en handlingsförlamad betraktare som bara kan hoppas att allt blir som vanligt igen.
Det känns fortfarande surrealistiskt. När min mamma berättade att morfar hade drabbats av cancer lossnade min verklighetsbild från skarvarna. Då fanns det ingenting i den här världen som lyckades hålla mig kvar på jorden – som lyckades bedöva den obehagliga känslan som pulserade i kroppen. Jag försökte att hålla upp fasaden, vara stark för min morfars skull. Men sanningen var enkel: jag var rädd.
Livrädd.
I samma anda läste jag om Björn Hellkvist vardag. Om den vidriga sjukdomen som bryter ner honom, som krossar hans framtid som hockeytränare. Som krossar karriären som han hade planerat till millimeterprecision, som hade växt fram av kärleken till sporten. Nu ligger han istället inlagd på Skånes universitetssjukhus i Lund och försöker få livet att fungera. Han kämpar varje sekund – mitt i alla krossade drömmar.
Precis som min morfar.
För bara någon vecka sedan fick jag reda på att han inte kommer hem till jul. Hans behandling tvingar honom till vila – eller isolering – som det egentligen heter. Men enligt läkarna är det värsta över. Den aggressiva behandlingen har gett ett positivt utslag. Men den har också fått honom att tappa 16 kilo.
Jag vet redan nu att min julafton blir annorlunda i år. Morfar är – och kommer alltid att vara – släktens stöttepelare. Han är vår trygghet, men också vår uppväxt. Alla har fantastiska minnen tillsammans med honom, minnen som kommer att följa med oss resten av livet. Han är och kommer att fortsätta vara vår älskade morfar i många år till. Det är jag säker på. För han kämpar. Vägrar låta sin sjukdom plocka bort det som är honom.
Precis som Björn Hellkvist gör.
Jag är inte riktigt säker på varför jag skriver den här texten. Kanske ser jag det som en lättnad, kanske blir saken enklare att leva med. Men någonstans hoppas jag också att alla andra som kämpar med eller mot livshotande sjukdomar får ta med sig några väldigt viktiga ord:
Man får vara rädd.
Men man får aldrig sluta att kämpa.
