Högsanders Hörna: Vi rivs sönder i tragedin
Ibland rycks livet ur händerna, ibland står man där utan att kunna handla. Ser en del av sitt liv rasa, hur det alla käraste försvinner i horisonten. Med ett utslitet hjärta är det svårt att gå vidare.
Jag trodde aldrig att jag skulle behöva skriva den här texten: jag trodde att den här torsdagen skulle bli en vanlig jävla pannkakstorsdag, att jag skulle fila på en vardagstext – skriva något om det första nedsläppet i elitserien. Så blev det inte. När flygplanet trasades sönder och ett nattsvart moln steg mot himlen försvann en bit av världens hockeyhjärta: men också älskade medmänniskor, älskade familjemedlemmar. Människor som kramade sina barn god natt, som viskade ”Jag älskar dig” till sin hjärtevän innan de gick ut genom dörren för att tampas med vardagens äventyr.
I går levde jag framför rubriker som talade om en värld i sorg, om en katastrof som är en av de värsta i sportens historia. Jag skummade mig genom texter, slängdes mellan hopp och förtvivlan, såg människans kärlek, hur den strålade genom rutorna: jag såg saknaden i ögonen, den som slungar en från vardagen, som får en att försvinna i tårar som rullar ner från kinden. Jag sökte mig till Stefan Livs öde, såg ett klipp på hans två söner och en vacker bild på barnens föräldrar. De såg förälskade ut – Stefan och hans fru. Det slet i hjärtat. Orden fanns inte där. Det gick inte att beskriva, det gick inte längre att förstå.
För mig var Stefan en speciell målvakt, en spelare som kändes annorlunda: jag fick aldrig nöjet att träffa honom, men jag fick en bild av honom genom alla galna upptåg, genom hans ödmjukhet och framgångar på isen. Innan planet störtade var han på toppen av sin karriär, tycktes hela tiden ta ett par steg framåt. En tävlingsmänniska: en motståndare som man hatade att möta på grund av hans vilja att alltid vara bäst när läget drog ihop sig, när det gällde som mest. Han hade en förmåga att fastna, en förmåga att sprida skratt – en förmåga att sprida glädje.
I efterskalvet ligger blommarna på marken, precis intill både Stefan och alla andra som lämnade oss. Vi rivs sönder i tragedin. Men vi samlas också, viskar att vi saknar er: visar vad som verkligen betyder något i den här världen.
Ibland rycks livet ur händerna, ibland står man där utan att kunna handla. Ser en del av sitt liv rasa, hur det alla käraste försvinner i horisonten. Med ett utslitet hjärta är det svårt att gå vidare. Men det går fortfarande att sakna, det går fortfarande att minnas. Det går fortfarande att älska. Det är så oerhört viktigt att alltid komma ihåg det.
Även fast livet känns trasigare nu än någonsin.
