Högsanders hörna: Ekmans öde känns som en stor klump i halsen
Efter en rätt kaotisk tid har lägenhetsflytten börjat landa. Saker går vidare, precis som det glädjande nog gör för Nils Ekman efter den otäcka decembermorgonen som ändrade allt.
För ett par veckor sedan städade jag ur mitt tonårsrum. Det blev alldeles tomt och stegen mot trägolvet stötte nästan ett ekande ljud ifrån sig. Jag packade ner mitt liv i en bil och landade i Göteborg, i en liten lägenhet som är alldeles vit. Jag plockade med mina minnen, mina upplevelser och mina erfarenheter och nu sitter jag här: med ögonen häftade mot en ljusblå Göteborgshimmel.
Det har varit en speciell tid. Jag har rusat från min barndomsstad, från gatorna som har format mig. De ölstänkta kvarteren, de livfulla platserna som skänker minnen som vänder min mage på ett sätt som nästan gör ont – den första kärleken. De är gatorna som har skapat mig, som långsamt skulpterat mitt liv. Jag antar att alla har en speciell relation till den första flytten, till tidsperioden som blir en språngbräda som landar någonstans i en ganska svårbedömd framtid.
Det kan ibland vara lite tungt: att inse att alla vänner lever flera mil bort och är upptagna med att forma och skulptera sina liv. Och när jag i veckan var tvungen att lämna in cykeln på reparation och tvingades gå hem genom en vägg av regn började gnistan slockna. Då blev jag jävligt trött – på allt.
Så när jag lyckats kasta av mig de genomsura skorna, bytt kläder och tagit på mig ett par torra strumpor sjönk jag ner i soffan och drunknade i Nyhetsmorgons intervju med Nils Ekman. Den var fin. Så fin att mina ögon tårades. Långsamt pusslade Ekmans historia ihop mitt goda humör, långsamt fick hans ord mig att fyllas av liv: av en känsla som jag, antagligen, aldrig kan lyckas fånga på ett värdigt sätt. En känsla av människans styrka, om det fina som finns i den här världen. Om gemenskapen som vi hela tiden lyfter fram när andra undrar varför vi spenderar vår lediga tid åt sporten, åt laget vi gärna säger att vi älskar. Gemenskapen som vi hela tiden känner oss stolta över när vi slår oss för klubbmärket och säger att vi är en familj, en exploderande enhet som hela tiden jobbar åt samma håll – mot samma mål.
Det finns något väldigt tungt över Ekmans öde, en stor klump i halsen. Att han tvingades sluta med något han alltid har älskat, att han själv aldrig fick säga ”stopp” åt sin passion som alltid har varit intrasslad i hjärtat under hela hans liv. Och jag vet att jag inte är ensam om rysningarna när han berättade om hans sons vilja att se till att pappa blir frisk igen, jag vet att jag inte är ensam om att få en härlig och varm känsla i kroppen när han berättade om lagfotot han tog tillsammans med Djurgården. Därför: Brynäsare, Färjestadare, AIK:are eller vad nu ditt hjärtat pumpar för. Se intervjun. Även fast Ekman inte är din favoritspelare, även fast du hatar allt som har med Djurgården att göra. Jag lovar att den träffar.
Inte bara i ishockeyhjärtat.
