Krönika: Dammsugningen av elitserien
NHL fortsätter att dammsuga elitserien på talanger. Jonas Brodin och Mika Zibanejad är senast i raden att skriva på ett lukrativt kontrakt som spränger väggen mellan dröm och verklighet.
Just nu går det en våg av förhoppningar. Elitserieklubbarnas supportrar griper tag om sina klubbhjärtan, men när NHL knackar på dörren är det svårt att hålla kvar sina talangfulla ungdomar – hur hårt man än kramar om dem.
Förtvivlat står vi bredvid när världens bästa liga dundrar in i våra tilltänkta trupper och handplockar det bästa materialet. Förtvivlat spottar vi ur oss ord om våldtäkt på vår kära liga, på kvalitén och underhållningsvärdet. När nästa landslagsstjärna lämnar mammas hemlagade köttbullar för den stora, spännande världen tappar elitserien sitt gemensamma värde. Så vi klamrar istället fast vid en tanke: hoppas att tonåringarna ska värdera sina karriärer och inse att en säsong till i elitserien gör mer nytta än skada, att det ska finnas ett vuxet och moget beslut bakom valet.
För löftena är det är en fantastisk och underbar utsikt att få chansen i NHL. Det är en möjlighet att bryta sig ut och bli idolen som var uppklistrad på pojkrummets väggar. Men det kan också vara ett svårt och obekvämt val. Det märktes när Mika Zibanejad skrev på ett tre-årskontrakt med Ottawa. Många började plötsligt slänga sig med ordet svikare – trots att Mika inte har gett några tydliga signaler att flytta redan efter sommaren. Andra suckade högt och menade att NHL fortsätter sitt förbannade korståg som torrlägger elitserien.
Det krävs inte en högskoleutbildning för att förstå att frågan är känslig. Elitserien har år på år fått släppa både talangfulla framtidslöften och late-bloomers över Atlanten och Östersjön. Serien har skrapats bar, talanger har dammsugits upp. Men det är knappast konstigt: Sveriges bästa liga kan inte konkurrera mot NHL:s och KHL:s ekonomiska muskler – inte heller mot den gemensamma drömmen att en dag få spela tillsammans med och mot världens bästa spelare.
Många anser att elitseriens kvalité sjunker mer och mer i takt med säsongerna som går. Att jämnheten som serien visar upp beror på att trupperna töms på talang och kvalité och att det inte längre är någon slump att Allsvenskan tycks närma sig för varje dag som går. Det ligger något i det: för NHL har på allvar börjat fått upp ögonen för Sveriges goda förmåga att fostra talanger – och KHL har insett att det går att locka över det bästa som elitserien har att erbjuda genom att vifta med en fet check i luften.
Att hamna mitt emellan dessa två storheter betyder problem: problem att behålla sin konkurrenskraft gentemot de andra ligorna. Problem att behålla ett starkt underhållningsvärde vilket i samma veva kan skapa ett svagare publikintresse som genererar i sämre, ekonomiska förutsättningar. Det gäller att elitserien håller kvar så knogarna vitnar och samtidigt hittar en väg att överleva det här klimatet. Det gäller att hitta ett sätt att ta betalt för spelarna som försvinner, att ställa hårdare krav – för pengar är det som styr sporten i dag och utan ekonomiska förutsättningar är det svårt att göra elitserien till en attraktiv liga att spela i.
Och även fast vi är oerhört bortskämda med en av världens bästa ungdomsverksamheter måste jag ställa frågan: hur blir det med talangutvecklingen om elitserien tappar på marknaden? Med vilka pengar ska vi utveckla våra löften då?
Det är ju, sorgligt nog, svårt att sikta högt utan en stor trave med pengar.
