Krönika: En mening med allt
När Mika Zibanejad bröt sig fri och sköt in guldpucken var det precis som att allting annat stannade – som att hela hockeyvärldens ögon fastnade på ett gäng tonåringar som precis kunde checka av en pojkdröm.
2012. Och vilken jävla start vi fick. Småkronorna gav oss ett minne för livet, något att ta med oss efter ett hemskt år som mest har handlat om naturkatastrofer, terroristattacker, svält och krig. Det är inte konstigt att vi skrek oss hesa i sofforna – för det småkronorna lyckades med var stort. Och fruktansvärt vackert.
Det är inte speciellt svårt att leta upp styrkan i laget, själva kärnan till guldet. För i varje spelare fanns ett bultande hockeyhjärta, men också en ursinnig vinnarskalle. I varje spelare fanns en vilja att offra sig för laget, en vilja att hela tiden vilja vara bäst. I varje byte.
Den inställningen räcker ofta långt.
Om jag ska vara ärlig så bodde det en pessimist i mig, den där mjölkdrickande idioten som vägrar att sitta för nära en främling på bussen. Som är försiktig, som aldrig vill ta för stor plats och stå i centrum. För Kanadas lag såg omöjligt ut, Ryssland kändes livsfarliga och USA hade – som vanligt – en chans på guldet. Jag stirrade mig blind på papper, på statistik och förhandstips. Jag glömde bort var jag hade låst in mina rebelliska tankar – de som säger att en trupp bara är ett papper. Ännu bättre: ett vitt ark som inte är speciellt svårt att skrynkla ihop.
Det var tur att Sverige inte hade glömt sina rebelliska tankar – att man sket i experternas välformulerade artiklar och bara körde. Just ordet ”kör” blev nämligen nyckelordet för Sverige. Det blev den sylvassa klippan som alltid fanns i ryggen. Trots att man låg under i kritiska lägen, trots att saker ibland inte pekade på en lycklig framtid.
Några dagar efter segerpucken är det fortfarande en häftig verklighet som vi har blivit bortskämda med – en nästan filmisk upplevelse som känns som en välregisserad långfilm med alla typiska ingredienser: motgångar, framgångar, fiender, vänner.
Och hjältar. Glöm för i hela livet inte det ordet.
I mitten av alla hjältar hamnade Mika Zibanejad. Med sitt övertidsmål sänkte han Ryssland och smällde in sitt eget namn i historieböckerna tillsammans med sina gulklädda lagkamrater. Många tyckte att han var värd det – andra att det var så typiskt honom att avgöra en VM-final.
Som att det fanns en mening med allt.
Själv minns jag ett samtal med honom precis innan draften. Det var en ganska trött Mika som tog sig tid att svara på mina frågor. Vi pratade om hans intensiva framgångar, om den stundande NHL-draften och hans tankar om framtiden. Mitt i samtalet undrade jag om han aldrig kände sig pressad av alla förväntningar – om det fanns någonting jobbigt med att alltid var tvungen att prestera. Han tänkte till en stund. Sedan svarade han:
– Jag gillar att spela så. Det är en utmaning i sig att ha press på sig, att hela tiden ta sitt spel till en ny nivå. Jag tycker bara att det är väldigt kul.
Det kanske fanns en mening att det var just han som avgjorde.
Trots allt.
