Krönika: Har det vänt nu?
Jag har skrivit. Knögglat ihop pappret. Skrivit. Och knögglat ihop det igen. Det har varit som att köra in i en vägg. Att sätta ord på säsongens upplaga av Djurgården har skapat alldeles för många återvändsgränser, alldeles för många krångliga tankar.
Jag har snuddat vid ord som tränarbyte, mental coach, dåliga uppspel, för stor press, underprestation, usel taktik, dålig matchcoachning, dålig glöd och oroande återväxt. Och jag har kämpat med dessa ord, försökt att skriva något upplyftande, något nedslående, något smart, något dumt, något bra och något dåligt.
Men det har varit tomt. Mysteriet har tätnat den här säsongen – och buden var sprickan har suttit har varit så många, så ofantligt många, att det har känts omöjligt att slänga in sina egna åsikter och låta som den vettigaste personen på den här sinnesvridna resan.
Men så kom förändringen, Challe Berglund klev undan och Tony Zabel drog på sig huvudtränarjackan, rättade till kepsen och sa att ” resultaten förhoppningsvis ska börja komma nu”. Och skeptikerna fick en större klump i magen. Det pratades om en rejälare förändring, ett alldeles nytt ansikte. Någon som skulle kunna kliva in i båset med andra erfarenheter, någon som hade sett andra rinkar, dunkat andra ryggar. Nerven som grävde sig fram innan matchen mot Leksand, innan Zabels riktiga test, skrek om en historisk match. Djurgården hade aldrig varit såhär dåliga – och den här förändringen – den kan betyda fritt fall eller starten på någonting vackert.
Den 18 november, på ett fullsatt Hovet, skrevs någonting vackert. Och det var som att alla skeptiker fick en knuff, något som tände den där gnistan. Den där som vi alla pratar om. Den som håller oss flytande, även fast saker har slutat att fungera som det ska. Det var som att titta på ett helt nytt lag, en helt ny grupp av människor. Det tog alldeles för lång tid, men plötsligt, när det krävdes som mest – kom den där felfria matchen. Den som alla topplag ser som vardag.
Efter tre raka vinster har saker vänt, saker har tänts. Börjat glimma till igen. Spelet är rejälare, passningarna sitter bättre på bladen, den aggressiva pressen har tryckt ner motståndarna och övertagen i matcherna har vänts till segrar. Fler tar ansvar, fler kliver fram. Visar vinnarskalle. Men det viktigaste av allt – det som har varit efterlyst under varje match, efter varje förlust – är att självförtroendet har visat sitt härliga ansikte igen.
Men vi har suttit här förut, det var ju inte speciellt länge sedan. Efter en dålig inledning på hockeyallsvenskan växlade Djurgården upp efter nio knackiga omgångar och tryckte in fyra raka vinster. Sedan kom fallet. Sedan låste sig allt. Och botten var så nära. Så otäckt nära att jag inte ens vågar fundera på var framtiden hade landat om den 18 november hade blivit något fult och trasigt.
En av mina vänner, som följer Djurgården med ett bultande hjärta, klappade mig på axeln efter den tredje segern och smällde av ett stort leende.
– Nu har det vänt!
Jag tittade skeptiskt på honom.
– Vi får hoppas på det …
För sanningen är – trots att saker har vänt, trots att saker har tänts – att resan är betydligt längre än såhär. Det är inte speciellt svårt att räkna ut, men betydligt svårare att faktiskt komma ihåg. När portarna till all världens jävlighet har öppnats och den plötsligt stängs, då lossnar flera ton från bröstet och den allra sista tanken man vill tänka, den allra sista tanken man ens vill snudda vid, är att resan bara har börjat. Att resan är betydligt längre än såhär.
För det är ju precis då – när glädjen äntligen får dansa sig loss – som man aldrig vill släppa taget om den.
