Krönika: Brisen känns ännu varmare när jag ser honom sträcka sina handskar mot taket
För några år sedan gick Djurgården ut på sin hemsida och berättade att de hade värvat en tuff finne. Ossi Väänänen. Vissa visste inte riktigt vad de skulle få, någon hade läst ett par fina rader om backklippan.
Vi vet hur historien slutade. Väänänen är – utan tvekan – en av Djurgårdens starkaste värvningar under det här galna 2000-talet. Men det är inte bara hans skicklighet som spelare som får många att minnas tillbaka på hans framgångsrika säsong i Stockholm, det är någonting mycket mer värdefullare än så.
För Djurgården har vardagen blivit lättare att leva i. Det går att andas på ett annat sätt. Det där mörkret som lyckades förlama hela verksamheten under ett par intensiva och förvirrade månader har släppt, förångats och försvunnit. Efter en lång resa, som har varit konstig och svår, men också alldeles underbar, har laget sprängt sig hela vägen fram till toppen. Och först nu vågar jag säga att laget är där för att stanna.
Många saker har förändrats. Det finns en tydligare spelidé, många har börjat kliva fram och glädjen för sporten, glädjen för vinsten och helvetet för förlusten – det var längesedan känslorna var så starka och tydliga. I gårdagens vinst mot Mora fick vi ett sådant glasklart exempel på det. När Petr Kalus sträckte handskarna mot taket fanns det en spänning i luften, en slags nerv som aldrig går att tvinga fram. Att rymma så mycket hockey i ett och samma hjärta är precis det som behövs för att sudda ut alla svidande minnen.
När Ossi Väänänen reste tillbaka till NHL gick det inte att skjuta undan besvikelsen. Samtidigt visste nog alla att hans tid inte skulle bli så långvarig. En utmärkt back lockar alltid de stora ligorna. Och Väänänen hade något extra. Det märktes när han packade ihop väskorna och försvann. Hålet som han lämnade efter sig var svårt att spika igen, minnena han spred var alldeles för lyckliga för att glömmas. Men mest av allt: hjärtat som han lämnade kvar gick inte att skrapa bort.
Det är ovanligt att spelare utvecklas till kelgrisar. Vissa har varit i klubben länge och har gjort sig förtjänta av det, vissa älskas för sitt målsinne, andra för sin passningsförmåga. Vissa kan bli populära för att de bär en annorlunda hjälm, andra går inte att glömma för att de alltid hade ett leende på läpparna. Alla älskas. På sitt sätt. Men vissa spelare fastnar i allas hjärtan, vissa spelare får äran att ta ett varv till och känna kärleken hagla ner över rinken.
Petr Kalus fick ta emot fansens kärlek efter vinsten mot Mora. Och vissa kanske tycker det är överdrivet. Det är ju så enkelt: man vinner som ett lag och förlorar som ett lag. Det är sanning. Men vissa spelare har en förmåga, det liksom lyser om dem. Samtidigt går det inte riktigt att förklara. Men det finns något speciellt – som att deras hjärtan alltid finns där för sporten. Vad som än händer på den intensiva isen.
Det hjärtat märks hos Petr Kalus. Det hjärtat märktes hos Ossi Väänänen.
Under veckan fick min klass besök av Radiosportens Magnus Wahlman. Han berättade om sin karriär, om alla sina prestigefyllda uppdrag, men också om sitt stora ishockeyintresse. Han hade varit i Ryssland för ett par år sedan och förklarade vilka sjuka summor som styr sporten där. Och så landade han i Sverige och berättade att vissa spelare tjänar mer än 200 000 kronor i månaden.
Vår lärare skakade på huvudet och sa:
– Det är mer än vad vår statsminister tjänar.
På något sätt fastnade den meningen hos mig. Det är inte underligt att sporten tappar klubbhjärtan, det är inte underligt att fler vänder sig till rinkarna för att lägga sin förmögenhet på hög. Samtidigt vet vi att sporten har ömsat skinn och blivit någonting helt annat de senaste åren. Och hjärtat för sporten behöver inte alltid räknas i hur mycket man tjänar, vare sig det är massor eller lite. Men en sak är klar. Vi behöver fler som visar sina hjärtan på offentliga platser. Det är just därför jag känner en varm framtidsbris mot min kind när djurgårdsfansen vill att en 25-årig tjeck vid namn Petr Kalus ska ta emot deras kärlek.
Den brisen känns ännu varmare när jag ser honom sträcka sina handskar mot taket och låter sitt hjärta för sporten lysa upp en hel arena.
