Krönika: 2000-talets maffigaste upphämtning
Jag har fortfarande svårt att ta det till mig, blickar nästan med tom blick ut över det vita landskapet utanför fönstret. Ingen räknade med en vändning när Jonas Berglund la in 3-1-pucken och Luleå spurtade ifrån till tre raka vinster. Det gick inte att peka ut på kartan, saken var redan utsuddad och bortplockad ur verkligheten. Men det struntade Djurgården i. Gav istället alla tvivlare en smäll på käften.
Det tog inte särskilt lång tid innan Globens platser var slutsålda. Stol efter stol fylldes på inom loppet av ett par timmar. Vi vet sedan tidigare att Stockholmshockeyn glöder, att det var evigheter sen den var så här het. Det är något vi ständigt får ett kvitto på. För under gårdagens match var det ett sådant sjuhelvetes tryck i den runda bollen att gula, röda och blåa fans antagligen skrämde hela hockeyvärlden att någonsin försöka skapa en sådan tät och hisnande atmosfär igen. Det var fantastiskt, galet, sinnesjukt och helt hysteriskt. Det känns svårt att beskriva det med ord, det räcker inte riktigt till. Stämningen var alldeles...magisk.
Det var en evighet sen jag kände en sådan nervositet. Det var som att alla tänkbara kanaler av adrenalin stod och matade ut hjärtrusande ämnen. Jag fann mig nästan skakandes framför datorskärmen, så oändligt tagen av matchens skörhet. Känslorna sa att det kunde sluta precis hur som helst. En idiotstuds kunde ödelägga säsongen, ett felbeslut kunde rasera förhoppningarna som successivt hade byggts upp i takt med vinsterna. Det behövdes varken mer eller mindre för att sticka hål på ballongen och få luften att långsamt pysa ut.
Så kom målet. Oscar Eklunds slagskott följt av Mathias Tjärnqvist klockrena styrning. Nätrassel och fullständig explosion!
Någonstans var det svårt att inte dra paralleller till förra säsongen. Det kändes precis som Timmy Petterssons övertidsmål i fjärde semifinalen mot Linköping. Samma urladdning, samma ursinniga och intensiva glädje.
Ni kanske märker hur tagen jag är av stundens hetta. Den har inte lagt sig än, nästan tolv timmar senare. Jag måste lugna ner mig, greppa tag om mina rusande tankar och inse att det fortfarande är ett hinder kvar. Djurgården har stått för en av 2000-talets maffigaste upphämtningar: men tror ni att laget är nöjda här? Att spelarna känner sig mätta? Skulle knappast tro det.
I morgon kan skrällen fullbordas. I dag reser laget upp till Luleå med ett ekande Globen fastklamrat i närminnet. I flygplanet sitter Mark Owuya, han som har fått så oförtjänt mycket skit under säsongens att det stundtals har blivit fånigt. Nu har han hållit nollan i 135 minuter. Spikat igen två matcher framför förtvivlade Luleå-spelare.
Jag förstår faktiskt inte hur jag ska kunna överleva det här. Hela vändningsprocessen är så sjuk att jag helt hämningslöst sitter för mig själv och skrattar hysteriskt rakt ut i luften. Jag känner mig inte riktigt klar. Har inte lyckats rensa skallen, trots flera timmars sömn. Är jag verkligen redo för den galnaste söndagen på väldigt, väldigt länge?
Jag tror det - men jag är inte riktigt säker.
