Krönika: AIK inspirerar
Läste du rubriken och ursinnigt klickade dig in? Ja, jag förstår om frustrationen rinner över. En djurgårdare som höjer AIK till skyarna. Rätt pinsamt, kanske rent av patetiskt. Vad är det som egentligen händer?
En rubrik kan få blodet att koka hos fler än du tror. Det räcker med ett par välsvarvade ord så har du den svenska hockeymaffian över dig. Glåporden haglar, står mer eller mindre som spön i backen. Och du dansar runt ”tönt” och ”gårdarsvin” bäst du kan. Försöker vant värja undan för de hårda orden. Efter ett tag börjar du bli van, dansar elegant utan att riktigt bry dig. Det är ju vardag. Inte sant?
Minns ni de stökiga scenerna från derbyna? Jag tror ingen har undgått idioterna som skämde ut sig med sina pubertala angrepp. Då plockades all kärlek till laget ner, off-knappen var intryckt och kroppen agerade utan förstånd. Vansinnigt tråkigt och vansinnigt onödigt.
Att heja på ett lag innebär mycket – förtvivlan, spänning, gemenskap och kärlek. Men att heja på ett lag innebär också, av en förbannat konstig anledning, att hata, bespotta och slåss. Är det någon som får ihop ekvationen eller är det bara jag som förtvivlat sliter mitt hår?
Vad jag har tänkt lyfta fram med den här texten är ganska enkelt. Jag vill passa på att gratulera AIK för deras fantastiska inställning. Med den minsta spelarbudgeten i elitserien överraskar man regerande mästarna HV71 och visar hockeytokiga Sverige att hjärtat kan gå före den feta plånboken. Det är inspirerande och precis sådant som får den här sporten att leva. Som får den att andas.
Men det finns andra sidor.
Om du någonsin skummar igenom kommentarfälten på diverse krönikor eller artiklar möts du ofta av bittra utfall i en cocktail av könsord och svordomar. Det är den där konstiga anledningen att hela tiden håna, att hela tiden hata och bespotta som gör sig påmind. Den finns alltid där – som att den skulle vara en del av alltihop.
Jag har ingen aning vart vi är på väg. Någonstans hade jag hoppats att ishockeyn hade blivit fri från fotbollens raseri. Men jag har fel. För det syns överallt. Alla kommentarer som strömmar in, som aldrig har något särskilt att berätta. Som mest grundar sig i hat, hat och så lite mer hat.
Istället för att driva en givande konversation, dela olika synpunkter och utveckla sina åsikter dumpas det tonvis med skit som egentligen inte har något med sammanhanget att göra. Det är skumt – och aldrig något som riktigt finns på tapeten. Det har blivit så vanligt att det redan tycks vara en del av sporten, en del av diskussionen. Det är ett tillbehör som hela tiden hänger fast och aldrig vill lossna.
I kväll kliver Djurgården in i ett rafflande, nervkittlande och nervöst slutspel. Mycket står på spel. Det är nu det drar ihop sig och det är nu allt betyder något. Jag ska njuta av slutspelet så gott jag kan. Försöka plocka ner nervositeten, gömma den i närmaste garderob och inte släppa ut den så ofta. För jag vill glädjas åt slutspelet – inte ta det på så blodigt allvar.
Samtidigt hoppas jag att hatdiskussionerna rivs ner. Att människor ägnar sig åt sådant som faktiskt bidrar och uppmuntrar till en positiv utveckling. Det inspirerar, precis som AIK gör när de knäpper storfräsarna på näsan.
