Krönika: Dags att tysta Wikegård
En ljudlig suck av lättnad spred sig efter straffvinsten mot AIK. Många talade om ångest – om matchen som skapade sömnproblem och djupa mardrömmar. Jag låg någonstans mitt emellan, med ett hjärta som dunkade så hårt att det nästan lämnade bröstet.
Men det gick vägen. Efter många om och men och svordomar blandat med aggressiva utfall i luften plockade Mark Owuya den avgörande straffen. Och tyngden lossnade, flöt ut och försvann. ”Vi är bäst i stan”, studsar fortfarande mellan Globens läktare.
Men det är inte över än. Tabellen är sådär snuskigt jämn att det nästan känns som trakasserier. Att man som supporter ska behöva genomlida den här avslutande pressen är som en nervkittlande hinderbana som inte är byggd för det mänskliga psyket. Men det är ju, ironiskt nog, där tjusningen ligger och gottar sig.
Nu återstår åtta matcher. Och jag tänker inte konvertera till spågumma och röra om i min framtidskittel. Det vore lite som att skjuta sig själv i foten. Det är alldeles för tajt, alldeles för svårt att hitta ett mönster. Det går helt enkelt inte. Så jag kastar in handduken och låter framtiden utvisa vem som skrattar sist.
Vad jag däremot vågar sticka ut hakan om är Mika Zibanejads lysande framtid. Född 1993 och redan slipad. Enligt Tomas Montén rankar han 17-åringen som klassen bättre än både Jacob Josefson och Marcus Krüger när de var i samma ålder. Jag ställer mig knappast kritiskt till det uttalandet. Att Djurgården lyckades vaska fram ett tvåårskontrakt är ett fantastiskt bra drag. Men det är bara en tidsfråga innan han tar språnget över till NHL och blir nästa storstjärna. Så jag passar på att njuta för stunden, precis som jag gjorde när Jacob Josefson härjade som mest.
Förutsättningarna för en positiv avslutning på grundserien finns. Så även förutsättningarna för en riktigt lyckad säsong. Ja, det finns mycket i dagens Djurgården som går att plocka fram och tillämpa i dessa kritiska tider. Niklas Wikegård sågar DIF för deras oförmåga att inte prestera, för att truppen är rena rama guldklimpen.
Det ligger något i det. Den här säsongen har varit en underlig resa. I skuggan av SM-finalen har förväntningarna på laget varit skyhöga. Kanske är det därför saker och ting har låst sig och inte fungerat till 100%? För det finns en ganska stor bit till av tårtan att äta upp – men frågan är hur hungriga spelarna verkligen är?
Såg en ganska trött Jimmie Ölvestad kliva ner från Hovets läktare under måndagsträningen. Det var första gången jag såg honom utan alla hockeyskydd. Han såg sliten ut, som att han inte hade sovit på ett tag. Operationen tycktes ha gått bra – och det var något i Ölvestads blick som sa att han grämde sig över att behöva sitta på stenläktaren och se sina lagkamrater träna inför det sista och avgörande derbyt.
Vi har ett par nagelbitande veckor framför oss. Det blir en känslomässig berg – och dalbana. Så hoppa på – skrik, bli skräckslagen och tappa fattningen helt och hållet.
Men glöm inte att skratta under resans gång.
