Krönika: Det enda jag kräver
Jag får små panikattacker varje gång jag tänker på min kära ishockeyförening. Den som har slungat mig mellan fantastiska minnen, som alltid har funnits vid min sida när livet har rusat förbi. Nu har den sjunkit, dalat hela vägen ner till botten. Och där ligger den, som ett trasigt piratskepp som har plundrat för sista gången.
Det är enkelt att klämma in ordet skepp i dessa tider. För någonstans – mitt i detta helvete – måste man hitta en smidig och enkel synonym som förklarar sanningen. Som lägger fram det svarta och vita på bordet. Det behövs för att kunna fortsätta framåt, för att på något sätt kunna pilla ihop alla krossade drömmar som säger att någonting gick jävligt snett.
Under hela säsongen har det funnits en stegrande oro. Fans har undrat vad som har hänt med deras älskade lag, med den stolta kärnan som fick huvudet att aldrig sänkas. Som hela tiden sprängde bort alla hatfulla attacker – som kamratligt klappade på ryggen när resultaten inte gick vägen och berättade att stoltheten fortfarande fanns kvar.
Men nu är saker annorlunda.
Under 30 år har aldrig krisen varit djupare, under 30 år har aldrig längtan efter en förändring varit så stark. Men skriken hördes inte, den desperata skaran som kraxade under försäsongen om ett skevt lagbygge fick aldrig en chans att presentera sina svidande hypoteser. Och den förbannade förändringen – den som skulle ta oss ur den här skrevan – kom alldeles för sent. Tragiskt nog var hela säsongen som ett sjunkande skepp, och när Tony Zabel kastades in, med andan i halsen, flöt vi nästan hela vägen upp. Men tur förtjänar man, tänkte Linköping, och släckte hoppet när det underbaraste av öden bara hade ett par minuter kvar på klockan.
Det känns som att det finns mycket att skylla på. Det tveksamma ledarskapet, det obalanserade lagbygget, den bristande utvecklingen hos ungdomstalangerna, den taskiga inställningen och det släckta klubbhjärtat. Allt är en del av misslyckandet, allt är ett strå i den sönderrivna myrstacken. Och nu, när vi tvingas svälja stoltheten, när vi panikartat inser att den kamratliga ryggdunken verkar ha försvunnit – finns det bara en sak att göra.
Gå vidare.
På något sätt måste vi svälja ner skiten. På något sätt måste vi kunna ladda om. Mobilisera oss för kvalserien, för nästa mardröm. Även fast vi har allt att förlora.
Och det enda jag kräver – nu när jag står här med ett blödande klubbhjärta – är att spelarna visar att deras passion, deras klubbmärke, inte bara är en lönecheck som landar på det feta kontot den 25:e. För nu finns det en chans, en enorm möjlighet, att ge tillbaka. Att sudda bort allt lidande som har spridit ut sig till alla som alltid har sjungit, som alltid har tagit smällarna, som alltid har sagt att kärleken till laget aldrig – någonsin – kan försvinna.
Vad som än händer.
