Krönika: Djurgården är ute på väldigt tunn is
När Johannes Salmonsson stänkte dit segerpucken bakom en storspelande Gustaf Wesslau rörde jag inte en min. Jag svor inte, jag slog mig inte för pannan, jag kände mig inte förbannad. Det fanns bara en stark tomhet, ett svart hål i mitt hjärta. Och det oroar mig.
Förra säsongen – när Djurgården spelade sitt första derby mot AIK och förlusten skrevs till 2-5 – var jag förbannad. Mitt djurgårdshjärta slets sönder, det blödde och sved efter utskåpningen. Det fanns fortfarande en glöd hos mig – en vinnarskalle som hatade att förlora. En person som led när laget förlorade, som jublade när laget vann. Det fanns hela tiden så mycket känslor i omlopp, en tro på framtiden – och en stark revanschlust. Det var ett helvete att följa sitt lag, att hela tiden behöva slängas mellan alla starka känslor. Men det var ett underbart helvete. För allt kändes så äkta.
Efter gårdagens derbyförlust fanns det inga känslor kvar. När AIK avgjorde matchen suckade jag inte ens, det var knappt så jag ryckte på axlarna. Den sorgfulla tomheten har greppat tag i mig och vägrar att släppa.
Jag blev inte ens förbannad. Jag blev inte ens arg. Jag blev inte ens ledsen. Det var bara så jävla tomt, så jävla innehållslöst. Det är knappt så jag känner igen mig själv – jag har ju för fan kastat sönder saker efter förluster, svurit rösten hes och inte lugnat ner mig förens flera timmar senare. Men nu – när mitt kära Djurgården förlorar – verkar det inte som jag bryr mig längre.
Jag är så förbannat besviken på den här säsongen. Det går liksom inte att lura sig själv längre, det går inte att intala sig att något ska vända det här. För det finns ingen i föreningen som verkar bry sig om läget, som faktiskt tar tag i saken och agerar professionellt. Vi fans, som har följt laget genom alla år, stängs ute av föreningen. Vi får inte längre någon information, några ursäkter eller några förklaringar. Och värst av allt: vi får ingen plan för en ljusare framtid.
Djurgården har traditioner, en rotad stolthet. Föreningen har gått igenom tunga perioder, rena bassänger fulla med skit. Men fansen har alltid stått där med huvudet högt, föreningen har alltid haft ett mål att gräva sig upp igen. Precis som man gjorde efter lockout-säsongen där flera år i botten fick laget att slå sig till en fin silvermedalj för två säsonger sedan. En stor del i det var lagets härliga satsning på ungdomsverksamheten, men också att man hittade tillbaka till sin identitet när man värvade hem gamla djurgårdare som hade hjärtat på rätt plats.
Nu känns det – trots att laget har fortsatt på samma väg – som att identiteten har försvunnit. Som att det bultande hjärtat har börjat slå färre och färre slag.
Och jag, en enkel supporter, har börjat fyllas med en tomhet. För jag ser inga tecken på förändring, jag ser ingen som sparkar upp dörrhelvetet och skriker att det får vara nog. Jag ser bara massa krampaktiga försök på isen, jag ser bara massa krampaktiga försök från ledningen. Och det räcker inte för att jag ska tro på ljusare dagar. Det räcker inte för att jag ska känna mig trygg för framtiden.
Det mest skrämmande är att jag inte är ensam med den här tomheten. Det märks så tydligt på forumen, på alla samtal jag haft med andra fans. Det jublas inte lika högt över ett mål, det skrivs inte meterspalter med tänkbara nyförvärv, det händer sällan att någon drömmer sådär naivt och härligt som bara en blåögd hockeysupporter kan göra.
Just nu är Djurgården ute på väldigt tunn is. Det är fan skrämmande hur den här – och delar av förra säsongen – har lyckats sänka föreningen. Men det är inte speciellt konstigt när ingen vill agera för alla oroliga fans, för det pulserande klubbhjärtat och för den stundande framtiden.
Nu, med en derbyförlust i ryggen, en niondeplats i tabellen och 41 spelade matcher, har jag bara två känslor kvar.
Kärlek och oro.
