Krönika: En son, en pappa och en hög med hockeybilder
Jag hade precis fått ur mig det sista ordet. Spikat den sista meningen. Kristofer Ottosson hade tvingats bort från Djurgården – och jag – som har sett honom som den riktiga hjälten i mitt liv, den riktiga idolen, var tvungen att skriva något. Förklara min kärlek.
Så hände allt. På samma gång. En kampanj drog igång, ”Rädda Otto”. Och den fick positiva vindar att blåsa, den rev upp ett korståg av människor som satt i samma tankar som jag, som bara ville förklara sin kärlek. Genomslaget fick utrymme i media, det blev som ett frustande och tuggande kugghjul som körde över besluten som redan hade tagits. Plötsligt stod det klart, med hårda ord mot alla tvivlare. Ottosson stannar kvar en säsong till. Ottosson stannar kvar för att spela Djurgården tillbaka till elitserien.
Snart gör han sin 700:e grundseriematch i Djurgården. Det är så galet många, det går liksom inte att klämma i sig allt. Minnena är för många, vissa gånger vinklade, kanske ändrade på något sätt. Åren har ju gått och hjärnan sviker en. Blandar ihop saker. Som mål, passningar, vinster och förluster. Men några minnen är fortfarande glasklara, några minnen kan inte hjärnan vinkla till någonting annat.
Det var tidig vår. Snön hade nästan krupit bort från alla vägar, det fanns bara några drivor kvar. I rabatterna lyste tussilagon, glödde som små solar. Jag och mamma tog en promenad. Försökte glömma det där jävla sjukhuset, försökte tänka på något annat. Det var svårt, även fast jag var så liten. Även fast jag inte förstod vad alla slangar betydde, vad det där sterila sjukhusrummet egentligen hade för roll i sammanhanget. Jag visste bara att min pappa låg där. Jag visste bara att han var sjuk.
Det blev ett par långa dagar. Tiden ville inte rusa framåt, som att den försökte säga mig något. Som att den ville få mig att verkligen stanna upp och på något sätt försöka förstå. Det sjuka är att jag inte ens i dag, tolv år senare, har förstått vad som verkligen hände. Vad som verkligen lämnade mig med revor som nästan syns på utsidan.
Under många år flydde jag. Försökte hitta ursäkter, försökte klämma mig igenom sorgen, trycka mig fram som stressade människor gör när de lyckas stoppa tunnelbanans dörrar. Det var svårt att hitta saker att skratta åt, svårt att hitta saker att fylla sin tid med. Så jag tog något som låg pappa nära, jag tog något som vi hade delat tillsammans.
Att följa ett lag kan vara svårt, speciellt om man har dåligt med tid, speciellt om saker alltid tycks komma emellan. Som vardagen. Ni vet, alla jäkla måsten. Alla fester, alla middagar, alla läxor, alla sena jobbkvällar. Allt som slukar ens tid så hänsynslöst fort.
När jag var yngre var det enkelt att följa ett lag. Kanske det enklaste som fanns. Speciellt om man försökte fly från något, speciellt om man försökte hitta vägar till andra världar. Jag minns fortfarande hur jag satt under täcket, klockradion var svag, men om man lyssnade riktigt noga kunde man urskilja varje ord som den snabbpratande kommentatorn sa. Och när den klassiska jingeln ”MÅÅÅÅÅL” fyllde pojkrummet var det viktigt att inte skrika rakt ut, för det var alldeles för sent att sitta uppe. Det var alldeles för sent för en 11-åring, för jag visste att skolklockan skulle ringa klockan åtta nästa dag.
I mörkret, med den pigga sportsändningen så väldigt nära, lyssnade jag alltid efter ett namn. Jag kunde sjunka in matchen, lyssna så noga att det inte fanns något annat. Plötsligt kom det. ”Kristofer Ottosson har pucken”. Och jag slutade andas. Jag slutade nästan existera. I just den stunden kändes hela världen knäpptyst.
Jag och min pappa pratade ofta om Djurgården. Det fanns en stolthet i det, en slags vi mot hela jävla världen-känsla. Det kändes som vi satt i timmar. Och vi köpte ofta hockeykort som jag öppnade med rusande hjärta och om jag hade riktigt tur så fanns det en djurgårdsspelare i leken. Så satt vi och sorterade korten, gjorde det noga. Målvakter först. Backar och forwards fick komma senare.
Redan då letade jag efter ett namn. Redan då hoppades jag alltid. När jag lyckades få ett kort med Kristofer Ottosson var hela dagen räddad, och pappa förklarade, nästan varje gång: ”Han är alltid så ödmjuk på isen, en av djurgårdens bästa spelare”. Så satt vi där, sorterade korten noga. Och jag fick för mig att sätta Kristofer Ottosson längst fram i pärmen. Och pappa var skeptisk. Där skulle målvakterna sitta. Men efter några inspirerande ord hamnade Ottosson där. På den allra första sidan.
Det känns konstigt att tänka tillbaka på allt. Som att det var en helt annan värld, kanske en helt annan planet. Men jag älskar varje minne, lindar in dem så försiktigt jag kan så att de ska hålla i ett helt liv. Men ibland behöver man påminna sig själv, ibland måste man se eller höra något för att kasta sig själv tillbaka. För mig har Kristofer Ottosson alltid varit den som har slungat mig tillbaka, för mig har Kristofer Ottosson alltid varit den som har fått mig att minnas en tid som får mig att le så hårt att käkarna nästan värker.
Någonstans hoppas jag att han läser det här. Inte för att han ska förstå. Utan för att han ska veta hur mycket han faktiskt betydde för en 10-årig pojke med ett krossat hjärta som bara behövde någonstans att fly. Men också hur mycket han fortfarande betyder för en 22-åring som måste få stanna upp i vardagen och minnas något så enkelt som en son, en pappa och en hög med hockeybilder.
