Krönika: Farväl, trasiga klubbhjärta
Okej. Ni får gärna kalla mig för ett sentimentalt vrak. Men det var nästan så att tårarna började rinna när jag såg Fredrik Bremberg på lekhumör i premiärmatchen mot Almtuna. Ibland krävs det inte mer för att ruska om ett trasigt klubbhjärta.
Det som hände förra säsongen, det krossade mig nog mer än jag vågat erkänna. För någonstans, mitt i det där helvetet, kändes det viktigt att hålla huvudet högt. Då kändes det viktigt att inte bryta ihop och vända ryggen till föreningen. Det var ju precis då som jag behövde gå igenom besvikelsen med blicken i himlen, det var precis då jag behövde känna mig stark.
Men det där är ju inte hela sanningen. För den här sommaren har inte känts lika förväntansfull, den här säsongen har inte känts lika efterlängtad. Det har funnits något så jävla trasigt över djurgårdens öde – och att försöka spola undan det ödet med härliga nyförvärv och en underbar uppslutning från underbara fans har inte alltid fungerat. Men jag har försökt att intala mig – herregud, ja – vad jag har försökt att sopa skiten under mattan för att blicka mot nästa utmaning, mot nästa nedsläpp.
Men den svidande besvikelsen har ofta tagit över, den har ofta pekat på alla hinder som måste passeras innan allt är reparerat igen. Innan allt återgår till det vanliga.
Som att lagets yngre spelare måste ta flera kliv framåt, som att ingen ersättare värvades när Nils Andersson gick sönder för hela säsongen, som att målvaktsfrågan ibland känns som ett långskott från egen försvarslinje, som att lagets rutinerade spelare måste hitta en gnista som kanske slocknar en mörk decembermorgon när bussen styr mot en tom bortaarena, som att föreningen måste hitta en vinnarkultur efter två säsonger av underprestationer, som att hela allsvenskan vill – och kommer att göra allt – för att slå Djurgården.
Jag tror att ni kan gissa mitt tillstånd innan premiären, innan nedsläppet mot bottentippade Almtuna. Det vore kanske dumt att erkänna det: men jag vågade inte hoppas på vinst. Jag vågade inte hoppas på en solskenshistoria i början av den långa – och jobbiga – resan tillbaka till elitserien. Men ibland har hjärnan en tendens att glömma saker, ibland har händelser en förmåga att sudda ut många tvivel.
Och det började med läktaren, det började med kärleken som strålade från varje plats inne på Hovet. Det går liksom inte att gömma det längre, det går inte längre att säga att djurgårdsfansen bara står upp i medgång. Förra säsongen misshandlades fansen hänsynslöst, det sparkades och slogs – och att då se den värmen som fanns, att då se det engagemanget på läktaren: det får en att inse att en förening aldrig dör så länge det finns ett hjärta kvar.
Mitt i rysningarna, mitt i den där härliga upplevelsen, skrinnade han in. Min barndomsidol – min favoritspelare – min husgud. Fredrik Bremberg hyllades som en hjälte, som en frälsare som bara har en enda uppgift: att pussla ihop något trasigt och göra det helt igen. Och det var nästan som en saga, som ett klipp från en amerikansk långfilm, när det var nummer 23 som la in den första pucken för den här mardrömssäsongen. Om jag vore dum i huvudet – vilket jag nog är – skulle jag gärna säga att det finns en alldeles perfekt mening med just den saken. För han tog verkligen, tillsammans med sina lagkamrater, de allra första skridskoskären på den här långa och svåra färden.
Efter slutsignalen satt jag tyst en stund. Försökte smälta den nya tillvaron, försökte inse hur mycket den här resan har påverkat mig. Och jag insåg då, mer än någonsin, hur mycket den här sporten kan vända en dålig dag till någonting vackert. Där – och då – sa jag farväl till den där vidriga säsongen som höll på att krossa någonting kärt inom mig. Där – och då – sa jag farväl till den här ångestsommaren som aldrig, någonsin, ville ta slut.
Där – och då – sa jag farväl till mitt trasiga klubbhjärta.
