Krönika: Finns det någon glöd kvar?
Niklas Wikegård säger att Djurgården kan hamna i kvalserien. Det är många som ställer sig bakom det uttalandet. Sorgligt nog börjar jag också tro på den kassa verkligheten.
Okej. Låt oss andas ett tag. Dra in lite frisk luft och sansa oss. Även fast vi vill kasta sönder våra tv-skärmar efter varje tveksam insats, efter varje tveksam handling och efter varje tveksamt uttalande. Just nu upplever Djurgården en kris. Eller: krisen har grävt sig ännu djupare i föreningen. För krisen har funnits där under hela säsongen, även fast lagets finare insatser (som tyvärr är mycket få) har lyckats maskera det stora såret som ligger och varar bakom alla hockeyskydd.
Det känns som föreningen dras med en långdragen sjukdom: en sjukdom som aldrig släpper. I stället slukar den energi, den suger ut alla positiva tankar, den där fantastiska viljan, kreativiteten och – kanske viktigast av allt – den där ÄKTA glädjen till sporten. Alla verkar så handlingsförlamade, som att den här sjukdomen har naglat sig fast så djupt att ingen orkar ta steget fram till den stora medicinlådan som innehåller flera preparat som skulle kunna rensa bort problemet.
Jag vet inte varför inte Djurgården tassar fram till medicinlådan, öppnar den korsförsedda boxen, tar upp ett piller där det står ”ny tränare” – väger det i handen en stund, funderar under en blixtrande sekund innan föreningen slänger i sig pillret och snabbt sköljer ner det med ett glas vatten. Jag vet inte heller varför Djurgården inte har fumlat efter flaskan med etiketten ”nyförvärv”, skruvat av korken, tummat lite på glashalsen innan man sänkt flaskan som en shot på krogen.
Det känns som ingen sitter på svaren. Fansen får nöja sig med klyschor, saker som att ”vi ska vända det med vår nuvarande trupp” eller att det inte finns några spelare på marknaden. Hardy Nilsson envisas med samma spelsystem – som spelarna inte köper – och energin i båset är så låg att den inte ens skulle kunna kicka igång en lågenergilampa. Som om det inte vore nog underpresterar nästan alla, det finns liksom ingen som kan göra det oväntade, som kliver in och bryter mönstret. Saker går i samma, nedkletade hjulspår. Som att allt bestod av trögflytande sirap. Och INGEN vill plocka fram en lösning på problemet, ingen kommer med förändringar: ingen ger en plan B för att göra något åt situationen. Även fast det inte kan bli sämre.
Djurgården skrapar just nu i botten.
Jag har länge stått bakom att laget ska vända det här. Att det nuvarande spelarmaterialet har potential att slå sig fram i tabellen, att det snart lossnar på ett sätt som när man drar ur proppen i ett vattenfyllt badkar. Men den vändpunkten kommer aldrig. Och fansen börjar bli (ÄR) otåliga och trötta på ledningens sätt att hela tiden ducka för frågorna, för den mörka framtiden som snart rusar ikapp.
Jag börjar tro att Djurgården inte fixar det här. Kvalserien är så snuskigt, otäckt och vidrigt nära just nu och ingenting tyder på en förändring i djurgårdens spel, i djurgårdens energi, i djurgårdens spelglädje. Laget viker ner sig – match efter match. Och en trött Hardy Nilsson visar ingen passion i sitt ledarskap. Och spelarna kan inte göra mål, skapa kreativa anfall eller spela ett resolut försvarsspel. Och sportchefen ser inga möjligheter att bryta mark på nyförvärvsfronten – även fast både Linköping och Skellefteå har fyndat på en marknad som tydligen ska vara helt uttömd.
Det måste komma en förändring nu.
För det går inte att gå in i en nervkittlande bottenstrid med sargat självförtroende, en usel spelidé, ett vekt backspel, flera underpresterande spelare och en energinivå som är körd i botten. Då finns det ingenting att luta sig tillbaka på – ingenting att känna sig trygg i.
Samtidigt behöver inte ett tränarbyte, ett par nyförvärv eller en ny spelidé ändra på någonting. Men det sänder i alla fall signaler till fansen – ja, hela Sverige – att man vill göra något åt situationen. Att man inte har gett upp sina mål.
Att det fortfarande finns en glöd någonstans i hjärtat av föreningen.
