Krönika: Fredrik Bremberg diskuterar en framtid tillsammans med...AIK?
Jag pluggade i hörlurarna och gick med långsamma steg genom min hemstad. Det var bara gatubelysningen och Markus Krunegårds röst som höll mig sällskap i mörkret. Känslorna stod inte längre och sprängde, det var alldeles tomt. Totalt blankt i själen.
Vi föll på målsnöret. Enklare än så går det inte att beskriva söndagens mardrömsmatch. Luleå vågade i sista andetaget, plockade ut målvakten och lyckades smälla dit kvitteringen. Resten? Påminn mig inte.
Det tog ett tag att återvända igen. Efter den helgalna tillställningen, som inte gav någon hänsyn till ett rusande hockeyhjärta, var avslutet som en rejäl smäll i magen. Det var som att besviket blicka bort när det brann till och sedan låta skiten sjunka till botten. Låta händelsen läka en stund. Det behövdes för att rensa ut kroppen på alla spänningar och krossade förväntningar.
Nu har saker och ting börjat återgå till det normala. Diskussionerna om nästa års trupp har stegrats upp, blivit mer och mer livliga. Nästa säsongs vindar blåser redan genom föreningen. En upplyftande och härlig utveckling. Precis det som behövs när semifinalerna rasar som mest.
Laget hotas just nu av en massflykt. Kvällspressen avslöjar, som det så fint heter. Och det lär se annorlunda ut om ett halvår. För det ryktas hit och dit och det tisslas och tasslas om olika spelare som ska lämna eller ansluta. Mitt i smeten gäller det att kliva in med en nypa salt, inte ta alla uttalanden på så stort allvar.
Precis som jag gör om ryktet gällande Fredrik Bremberg. Har ni inte hört? Enligt ögonvittnen sågs han på Hovet, hade tydligen fört ett samtal tillsammans med AIK:s sportchef Anders Gozzi. Ja, ni hörde rätt. Fredrik Bremberg diskuterar en framtid tillsammans med…AIK?
Jag låter ryktet tala för sig själv. Ser ingen särskild orsak att lägga för stor vikt på saken. Det är trots allt bara ett rykte. Något som kan ha hittats på, bara dragits upp till ytan för att irritera. Samtidigt håller jag näven knuten, hoppas för guds skull att det bara är en piss i havet.
Det händer inte så ofta, men ibland sker de där obekväma övergångarna som inte riktigt passar in i facket klubbhjärta. Besvikna supportrar ser sina hjältar dra på sig andra färger, prata om känslorna för ett annat lag. Och sveket genomsyrar hela spelarens karriär. Ingenting annat betyder något, det är bara den där satans övergången som klöser i ögonen.
Jag måste erkänna: Fredrik Bremberg har alltid varit en favoritspelare för mig. Hans känsliga handleder och hans förmåga att alltid vara där i kritiska situationer har fått mig att falla pladask. Och han har betytt mycket för Djurgården. Mer än vad många vill erkänna. För ett antal säsonger sedan räddade han laget från kvalserien. Lyfte laget på sina axlar.
När jag såg han i HV71 under säsongens första match högg det till lite extra i hjärtat. Det kändes inte rätt. Det blev fel, total kollaps i hjärnregionen. Vissa övergångar är svåra att acceptera och lägga bakom sig.
Det tog ett tag innan jag kunde släppa det där. Den där skenande besvikelsen sprang längre än jag hade väntat mig. Men – man lär sig att leva med det. Precis som med allt annat här i världen.
Samtidigt är det tråkigt att bevittna. Inte bara när det drabbar ens egen förening. Speciellt när pengarna lockar mer, när fansens kärlek kastas bort för ett par tusenlappar till. Det är då jag tycker att det sticker till, gör extra ont.
Om Fredrik Bremberg går till AIK är det bara ännu ett exempel på klubbhjärtats rasande tempo mot sin egen begravning. Och det är tråkigt att den här utvecklingen finns, att den hela tiden gör sig påmind – att pengar ska få spela den avgörande rollen i sammanhanget.
Jag skrev en krönika för ett tag sedan där jag kallade klubbhjärtat för en fossil. Ett fenomen som har blivit så sällsynt att det snart ligger begravt i historieböckerna och väntar på att få återupplivas igen.
Jag hoppas att jag har fel. Av hela mitt klubbhjärta.
