Krönika: Rasismens ansikte
Plötsligt dånade visselpipan i luften. Med en välplacerade bredsida hade en av mina lagkamrater måttat en spark rakt i rumpan på en av motståndarspelarna. Domaren viftade snabbt upp det röda kortet. Med förbannade steg klev min lagkamrat av planen. ”Han kallade mig blatte”, sa han ursinnigt innan han gick in i omklädningsrummet för att duscha av sig grönskan från fotbollsplanen. Jag slängde en snabb blick på killen. Han som precis hade gett rasismen ett ansikte.
Det händer sällan. Men ibland rivs diskussionerna upp, blir ett hett ämne på fikarasterna. När någon har klivit över linjen och berövat en annan människa dess värde på grund av religiösa åsikter, härkomst eller hudfärg – ja, då engageras alla. Då flyger åsikterna fram, på svart och vitt.
Oftast ställer sig människor på den rätta sidan. Tar tydligt avstånd från den förbannade skiten. Men ibland kryper fel åsikter fram, ibland smyger sig fördomsfulla värderingar in. Åsikter som tycks ha färdats flera hundratals år med en tidsmaskin.
Jag har tagit del av debatten som skuggar Lars Bergström. Drunknat i artiklar, lyssnat på vittnesmål och försvarstal. Läst andra människors åsikter och deras syn på saken. Vad jag anser om soppan?
Jag vet inte.
Jag känner inte Bergström, jag var inte på plats under kvällen och jag har hört händelseförloppet i andrahand. Jag har ingen rätt att döma om sanningen fortfarande är nedgrävd.
Vad jag vet?
Händelsen är tragisk, vare sig det stämmer eller inte. Om Bergström är oskyldig har han anklagats för det fulaste som finns. Samtidigt, om händelsen har ägt rum, är det djupt deprimerande och ett steg bort från det fina vi hela tiden försöker bygga upp.
Precis som det finns ett tydligt avstånd till huliganism, måste det finnas ett tydligt avstånd till rasism. Att hela tiden diskutera och att aldrig någonsin, under några som helst omständigheter, tycka det är okej är livsviktigt. Att vissa människor redan har börjat blåsa upp sig och peka mot ordboken och ge stöd att neger minsann är ett fullt fungerande ord, är så hisnande fel att jag inte vet var jag ska börja. Det är precis den här typen av beteende som måste bort. Som måste suddas ut från samhället.
Inom ishockeyn har vi kommit en lång bit på vägen. Det är nästan sällsynt att rasistiska utfall rapporteras, vilket är enormt glädjande. Men det finns fortfarande där, vilket gör det extra viktigt att diskutera det. Att hela tiden visa att det är fel.
I mitt fotbollslag spelade många med utländsk bakgrund. Det var inte ofta, men plötsligt kunde rasistkommentarerna hagla från motståndarlaget. Och mina lagkamrater fick stå där och lyssna, försöka behärska sig. Tränarna lugnade ner, sa att det inte fanns något att vinna med våld. De tog snabbt mina ursinniga lagkamrater åt sidan. Berättade att motståndarnas åsikter och värderingar skulle förstöra för dem i framtiden – att det var de som var förlorarna i slutändan.
Det finns något väldigt vackert i det.
Flera år senare sitter jag fortfarande och ryser över de fina orden.
