Krönika: Idioterna finns kvar
Derby. Känslorna går som blixtrar genom luften. Från spelare till ståplats går en vindpust av hatkärlek, en luft som alla andas. Snart har den heta luften passerat genom våra kroppar, lämnar ett av lagen med pysande hål på lungorna.
Nu står vi här igen. Det känns bekant. Du känner det, va? Tankarna snurrar, blir till en kokande soppa av känslor som gärna vill bryta sig fria: som tycks kunna springa tusentals mil utan att stanna upp och dra efter andan. Många har svårt att sova, äta, skratta. För det finns något energiskt över ett derby, det är så förbannat speciellt att få nita rivalen, att få gå på knock och visa vem som är bäst. Just nu betyder det allt: det blir så intensivt, så fruktansvärt viktigt. Som att en förlust skulle kunna sluka hela omvärlden.
Men för några betyder det annat: som att riva upp stenar från trottoarkanten för att använda som livsfarliga spjut genom en skräckslagen folkmassa. Jag minns det första derbyt förra säsongen, hur påtända ungdomar lyckades rasera min säkerhetsbubbla som jag lyckats bygga upp i ett stillsamt Sverige. Det var första gången jag har känt den där stickande rädslan i kroppen, det där illamåendet som känns som en påhittad mardröm. Det var en rädsla som steg så explosivt att jag började fundera på om jag skulle ta mig hem den kvällen. Hem till familjen som satt 20 mil bort – som bara kunde följa raseriet genom en tv-ruta.
Efter rejäla säkerhetspådrag lyckades arrangörerna lugna ner vansinnet. Ett fantastiskt arbete som blåste liv i säkerhetsbubblan igen, som såg till att barnen inte längre behövde luta sig mot föräldrarnas axel när stämningen övergick till den där äckliga och vidriga rädslan.
Men idioterna finns kvar. De som inte längre ser skillnaden på hat och kärlek. Det är så tråkigt och slitsamt att en liten del kan riva upp stora sår i föreningarna, att bara ett par stycken kan smutskasta laget som de säger att de älskar över allt. Och även fast media ofta ger en snedvriden bild av läktarvåldet, en uppförstorad bild där de nattsvarta rubrikerna inte ger plats för framstegen, så finns det alltid någon som vill förstöra: som vill göra mer ont än gott.
Vi kan fråga oss varför. Vrida på svaren, prata om dåliga hemmaförhållanden eller drogernas hemska påverkan på det mänskliga omdömet. Vi kan låta de kunniga komma med lösningarna, människorna som vill försöka lysa upp den mörka delen av sporten. Som ser framåt. Men vi får aldrig glömma att vi också har ett ansvar: att det hela tiden finns en möjlighet att förändra. Genom att prata om det, visa att vi är på rätt spår i utvecklingen: att vi inte tolererar att hatet går framför kärleken. Men också genom att ta avstånd, att förklara vad som är rätt och fel.
Djurgården tänker styra derbyt med järnhand. Berusade kommer inte in i arenan, besökarna blir visiterade och måste gå genom larmbågar och den som tänder pyroteknik stoppar omedelbart matchen. Flera steg i rätt riktning: som ger en större trygghet. Samtidigt som hoppet om mänskligheten sjunker: för det är sjukt att det krävs så mycket säkerhetspådrag för att vuxna människor ska kunna se en hockeymatch. Det är sjukt att så mycket resurser måste läggas ner för att människor ska slippa rädslan. Det är sjukt att vi fortfarande brottas med problemen, även fast vi är en bit in på 2011.
Men vi står just nu i ett klimat som kräver det här - hur sjukt det än låter.
