Krönika: Jag stör mig på Färjestad
Det svider alltid lite extra när Färjestad vinner. Det spelar ingen roll om det är en grundseriematch eller ett SM-guld. Känslan av svartsjuka kryper sig under skinnet.
Mitt hat till Färjestad började när Greger Artursson smällde dit guldpucken 1998. Då gick luften ur mig och det är det första, riktigt starka nederlaget jag minns. Efter den svarta kvällen har Färjestad alltid funnits där, gett sig uttryck genom hånflinande kompisar vars hjärtan har slagit för karlstadlaget.
Men jag är inte ensam att kisa med ögonen när laget kommer på tal.
Enligt en handfull undersökningar brukar det gemensamma hatet peka mot Karlstad. Här mobiliserar vi oss, går med gemensam flagg mot Löfbergs Lila Arena med facklorna i handen. För det finns en grundläggande hatkampanj, en sådan som är olidligt svår att riva ner.
Varför är det så här?
Jag lutar huvudet mot taket och börjar långsamt bena ut mina känslor. Och det dröjer inte särskilt lång tid innan ett argument exploderar i mitt huvud: alla dessa medgångssupportrar, mumlar jag tyst för mig själv.
Jag vet inte hur många gånger jag har träffat människor som har uttalat sig för att vara renodlade färjestadare. Jasså, svarar jag på deras påstående och synar deras hockeykunskaper. När plötsligt Jörgen Jönsson kommer på tal inser jag att det handlar om en okunnig, framgångsjagande supporter som helt och hållet missat att Jönsson la skridskorna på hyllan 2009. Ändå smetar personen sitt klubbhjärta över hela mitt ansikte, som att den skulle kunna betala medlemsavgiften trots att Färjestad degraderats till division 3. Jag skakar på huvudet och suckar högt.
Samtidigt vet jag att alla lag har svulstiga medgångssupportrar, även mitt kära Djurgården inkluderat, som plötsligt visar sin kärlek när framgångens vindar blåser genom omklädningsrummen. Så: vad är det som jag, och så många andra, intensivt stör sig på gällande Färjestad?
Ja, det är inte så förbannat svårt att räkna ut.
Färjestad är helt enkelt bra. Så pass bra att alla lag mer eller mindre vill se dem krossas till förnedringspunkten. Föreningen har en röd tråd som löper genom alla positioner. Allt är välarbetat, från spelarmaterialet till personerna som lägger pengarna under kudden. Och klubben har precis plockat ut ett rykande kvitto på sin goda förmåga att skapa ett vinnande lag: jag pratar självklart om SM-guldet.
Jag vet inte om jag har börjat bli gammal, kanske inte lika hetlevrad och känslomässig längre. Men jag kunde inte låta bli att le när färjestadsspelarna lyfte pokalen i går. Inte för att jag plötsligt har blivit som medgångspuckot som skriker om att Jörgen Jönsson kommer att göra minst 20 baljor nästa säsong.
Nej, utan för att Färjestad faktiskt var värda guldet den här gången.
