Krönika: Klubbkänsla? Hejar man inte på det laget som är bäst för stunden?
Djurgårdens viktigaste match för säsongen spelas i kväll. Samtidigt hurrar jag födelsedagsbarnet på sin 120-årsdag och tackar för alla fina minnen.
Året är 1998. Med darriga händer och nervösa andetag sitter jag fastklistrad framför teven. Klumpen i magen blir allt större, omfamnar min sjuåriga kropp. Nu är det allvar. Jag kramar om min Djurgårdskeps som jag har placerat i handen. Matchen går till förlängning. Alla hjältar finns på isen, spelarna som jag omsorgsfullt valde ut att föreställa under innebandymatcherna i skolan. Björn Nord, Thomas Johansson och Mikael Johansson – alla var där. Kämpade inför ett fullsatt Globen mot Färjestad.
Greger Artursson klev fram. Avancerade med ett par skär, siktade och drog till gummitrissan. Pucken letade sig under Tommy Söderströms benskydd och borrade sig in i nätet. Inom loppet av en hundradel sprack mina drömmar. Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Så ofantligt besviken och tom. Det isar fortfarande till i magen när minnena kryper fram.
Men jag fick min revansch, två år senare. Det var samma känslor, som nålar i tv-soffan. Efter en mållös förlängning väntar den femte perioden. Ställningen är 1-1 och motståndet står Färjestad för. Det är samma otäcka, hisnande och spänningsfulla läge. Naglarna är slut, sönderbitna till botten. Hjärtat rusar och pulsen stiger. Daniel Tjärnqvist dyker upp, är plötsligt där. Och bandysvingen slutar i nätmaskorna. Jag ställer mig upp, imiterar nästan Anja Pärson när jag slänger mig raklång på golvet och skriker så rösten nästan spricker.
Det är ett tag sedan. Men minnena ligger så oändligt nära. Som att det bara vore ett par sekunder bort.
Jag har andats ishockey i hela mitt liv. Genom min pappa blev jag Djurgårdare. För honom dunkade hjärtat i gult, rött och blått – precis som det gör för mig. Det är något som inte går att sudda ut. Det hjälper inte hur upptagen, stressad eller nervös jag är. Jag måste hålla koll. Det spelar ingen roll vad det handlar om. Ett spelarrykte, ett resultat eller en publiksiffra. Det finns en inbyggd lista i huvudet som checkar av, som skriker om den inte matas med nya djurgårdsminnen.
Jag möter hela tiden människor som säger att de inte förstår sig på sådant där. Klubbkänsla? Hejar man inte på det laget som är bäst för stunden? Och jag försöker förklara. Gestikulerar friskt. Slänger mig med hjärtat, gemenskapen och känslorna. Men det biter inte. Väggen av oförstående går inte att rasera och orden räcker inte till för att förklara.
Jag har förstått att det inte går att beskriva. Jag har förstått att det inte går att uppleva om man inte har lagt ner sin själ. Det går inte lyfta fram en klubbkänsla, den finns plötsligt där. Den är som en relation som fylls på med minnen. Sorgliga, lyckliga eller alldeles fantastiska.
I dag fyller Djurgårdens IF 120 år. Genom historien har föreningen formats, blivit vad den är och vad den står för. 120 år av sorgliga, lyckliga och alldeles fantastiska minnen har tagit oss hit. Till säsongens viktigaste match.
I kväll, när jag spricker upp i ett stort segerleende, kommer flickvännen fråga varför jag är så glad. Jag börjar förklara och gestikulera. Försöker förmedla känslorna. Så blir jag alldeles tyst. Kommer på mig själv.
Känslorna går inte att beskriva med ord.
