Krönika: Luleå är nya AIK
Vi har inte sett det sista av slagsmålsbilder mellan Djurgården och Luleå. Nej, jag tror det smäller i sargen mer än någonsin: en kvartsfinalsförlust gräver man inte ner och glömmer.
Gammal kärlek rostar aldrig: inte den mellan Djurgården och Luleå i alla fall. I går ven rallarsvingarna över huvudena efter slutsignalen. Luleå vann: och måste jag erkänna så blev jag faktiskt sur. Irriterad. Det finns något som skaver, kvartsfinalförlusten går inte att tvätta bort. Den sitter som en otrevlig stämpel – och trots att man har gnuggat så huden har utvecklat eksem sitter den kvar.
Rivaliteten har utvecklats till något som jag tidigare bara har känt när AIK eller Färjestad har stått på andra sidan av isen: jag skulle nästan kunna slänga ur mig att Luleå känns som nya AIK. För den sköna hatkärleken kom som ett adresserat brev efter den missade semifinalen.
Jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen: Luleå blir att räkna med. Laget har flera spelare som kan kliva fram och visa vägen och Jonas Rönnqvist är, som vanligt, jävligt listig på det han gör. Och jag tror knappast att det här är det sista vi har sett av Djurgårdens och Luleås rivalitet. Nej, snarare lär det smälla mer i vinter om jag känner lagen rätt. Fantastiskt, säger jag. Du håller väl med?
För det behövs mer nerv i matcherna, mer nervositet i magen. Elitseriens grundserie är 55 omgångar lång. 55! Jag älskar elitserien och jag älskar mitt Djurgården, men jag kan inte hjälpa att dra en lätt suck när decembermörkret lägger sig som en mörk slöja över serien. Det kan bli lite sömnigt, även fast serien är jämnare än någonsin. Nu finns både AIK och Luleå som en speciell prick i spelschemat, två lag som man gärna vill köra över bara för att det känns så förbannat skönt.
Jag förväntar mig en underhållande säsong. Djurgårdens lagbygge är spännande: en grymt stark backsida med en intressant forwardssida som har förmågan att producera mycket poäng om saker klaffar som det ska. Marcus Nilson har varit glödhet under försäsongen, men många oroar sig för Jimmie Ölvestad: han har inte kommit in rätt. Och även fast vi bara pratar om träningsmatcher tror jag försäsongen är en dörr som man inte vill stå och knacka på, man vill gärna hockeytackla skiten så den slår i backen med en stor smäll. Få en rivstart. Med det sagt ska det bli grymt intressant att se om Marcus Nilson är tillbaka i storform igen. Laget behöver en utpräglad poängkung, någon som alltid står med i poängprotokollet. Som alltid levererar, match efter match.
Mitt i förhoppningarna om en forcerande lagmaskin som kan gå hela vägen har föreningen sålt en bit över 4000 säsongskort. Jan Ednertz, VD, säger att det antagligen är rekord. Stockholm glöder igen: och med 4000 sålda betyder det att det ”enbart” krävs 2000 åskådare till för att nå upp till skamgränsen på 6000 – den som finns där som ett riktmärke för att hela tiden sträva efter ett högt publiksnitt. Så det är inte bara på isen vi har en rolig vinter att se fram emot.
På läktaren kommer det att explodera när Djurgårdsfansen visar att de är bäst i landet.
