Krönika: Vad man egentligen lever för
Det är skrämmande hur ens vardag kan vändas upp och ner inom loppet av ett par minuter. Det krävs inte mer än så. Plötsligt står du där, oförmögen att agera. Allt går så snabbt och passerar ursinnig förbi. Som ett framrusande X2000 som spränger allt i sin väg.
Den första texten jag någonsin publicerade handlade om min kärlek till min pappa. Med ett pulserande hjärta slängde jag ut mina ord, mina minnen och mina tankar. Blottade mitt hjärta. Det var det första steget jag tog och den första gången jag insåg att jag skulle ägna mitt liv till att skriva. Då föddes intresset som hela tiden brinner – som hela tiden finns nedgrävt i fingerspetsarna.
Min värld slogs samman när jag var tio år. Då dog min pappa. Och jag insåg aldrig att saker och ting skulle rusa ikapp. För det där soldränkta sjukhusrummet passerade förbi i ljusets hastighet. Och jag stod kvar där. I flera dagar, flera veckor och flera år och insåg aldrig vad som hände.
Jag har fått nöjet att intervjua Nils Ekman ett par gånger. En gång tog han med sin son till kansliet. Och sonen sprang runt på sina små ben, pekade ivrigt på alla pokaler som stod prydligt uppradade mot väggen. ”Pappa, vad är det där för något?” Nils Ekman hukade sig ner. ”Det är ett av de finaste priserna man kan få. Det är SM-pokalen”. ”Jaha”, sa sonen innan han vände i luften och sprang vidare.
När nyheten om Ekmans plötsliga sjukdom träffade mig spelades scenen från kansliet upp i mitt huvud. För mig blev det starkt, som taget ur mitt eget minne. Far och son – förenade. Det var otäckt likt min egen bakgrund. Med glädje och sorg.
Livet är oberäkneligt. Jag har upplevt det ut till självaste spetsen. Kanske har ni också gjort det? För vi vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn. Det gäller att greppa tag om sina nära och aldrig släppa taget. Inte ens när döden knackar på dörren och tar den du älskar.
När jag tittade på intervjun med Ekman sprack jag upp i ett stort leende. När jag såg hyllningsbilderna från Hovet och hans rörda ansikte fanns det inget ord som skulle kunna beskriva känslorna som stod och sprängde.
Precis – i just det ögonblicket – betydde tabeller och resultat ingenting. Med så mycket kärlek på en och samma plats förstår man vad som verkligen betyder något.
Vad man egentligen lever för.
