Krönika: En falsksjungande granne
Derby. Igen. Och ångesten kryper fram. Igen. Den här gången står mer på spel: tabelläget skvallrar om två lag som törstar efter tre poäng. Får jag kalla det för ödesmatch? Självklart. Det är ju ett derby.
Klockan har precis passerat ett. Solen träffar hustaken och min granne sjunger så högt att jag faktiskt börjar tro att han framför en konsert i lägenheten under mig. I vissa stycken lever han upp – och mitt rum fylls av en rätt behaglig ljudkuliss. Så spricker allt och det låter som att rösten går i bitar. Jag slänger mig efter hörlurarna, snurrar igång Jonathan Johanssons förträffliga platta Klagomuren i ett försök att dränka örontortyren. Jag suckar. Vilken fantastisk uppladdning för ett derby.
Plötsligt står vi här. Igen. Slänger oss med klyschiga kommentarer om sönderbitna nagelband och oroliga fjärilar i magen. Men det är precis så det är, precis så det känns. Och ingenting biter på nervositeten, det går inte att slingra sig ur greppet. Speciellt inte nu – när så mycket står på spel.
Under landslagsuppehållet har jag försökt bena ut Djurgårdens spel. Vänt och vridit och tagit del av andras åsikter. Jag skulle kunna dra till med en lång analys, använda floskler och sporttermer på ett nästan osunt sätt. Istället nöjer jag mig med en liknelse.
Dagens Djurgården är som min falsksjungande granne. Vissa bitar fungerar – slutar med en axelryckning som talar om att allt är okej. Men plötsligt blir hela situationen galen, krackelerar på ett sätt som lämnar en helt paralyserad. Vad händer nu?
Man kan alltid sträcka sig efter ett par hörlurar – i Djurgårdens fall en nybakad supertalang med namnet Mika Zibanejad. Men räcker verkligen det?
Just nu: kanske. I längden? Självklart inte.
För alla måste kliva fram, sluta lura i skuggorna av sitt forna jag.
Efter Djurgårdens 3-0-seger mot Timrå fick laget lite andrum från besvikna supportrar och sågande experter. Det är massor som inte har fungerat i laget, massor som inte har kuggat i på rätt sätt. Om sanningen ska fram är det bara målvaktsspelet som har glänst: Gustaf Wesslau har varit magnifik.
Nu har Djurgården chansen att plocka hem sin andra raka seger. Nu har laget chansen att kliva upp på slutspelsplats och samtidigt piska rivalen AIK ner mot kvalserien. Det är många godbitar som kan krocka i kväll – som kan lysa upp en gata som, i riktig studentanda, antagligen skulle kunna namnges ”mot en ljusare framtid”. Det är precis den vägen jag vill börja traska på: för jag är så fruktansvärt trött på att hasa mig fram på stigen ”vi når inte upp till vår fulla potential”.
Jag väntar spänt på kvällens match. Timmarna kvar känns som dagar. Herregud, klockan har ju nästan stannat. Visarna rör sig knappt. Och mitt i all nervositet – en falsksjungande granne som slaktar låt efter låt.
Så jag tar på mig hörlurarna: dränker oljudet med Kents legendariska platta ”Vapen och ammunition”. Nynnar med i låten FF, skummar igenom Djurgårdens forum och inser, som vanligt, att jag inte är ensam i min nervositet.
Jag slänger ett öga på klockan igen.
Den måste ha stannat.
