Krönika: Ni är köpelag, hela bunten!
Det är dags att begrava ett uttryck. Det är dags att sänka det i havet, sjunga en trevlig visa och tyst viska ”farväl” till ordet köpelag.
För ett antal år sedan hatade jag Linköping, Färjestad och HV71. Du kanske undrar varför? Var det deras framgång som sved i mina ögon? Visst, det är en del i min hatkampanj. Men det är knappast hela sanningen. Det som ruskade hatet ur mig var deras feta och sprängfyllda plånböcker. För Linköping var det inte längre en omöjlighet att peka på en NHL-spelare och be den vänligt och fredligt att rita en liten kråka på ett pappersark – och vips så var den stora fisken landad. Inpetad i förstafemman tillsammans med en till stjärna som kunde åka åttor runt ett helt försvar och retligt sprätta upp gummitrissan i krysset.
Med ansiktet begravt såg jag hur lagen med ekonomiska muskler rusade förbi mitt kära Djurgården. Det var stjärnvärvning på stjärnvärvning, tusenlappar staplade till månen. Och jag kände en krypande avundsjuka, hatade lagen som kunde köpa sig till framgång – som slängde ut sina värdefulla lappar på snören och inväntade den stora rusningen.
Redan då rasade debatten om klubbhjärtat. Ilskna fans menade att framgång inte går att köpas för pengar. Det finns en väldigt fin tanke i de orden, även fast vi vet att saken faller samman mer och mer för varje dag som går.
I dag har utveckling tagit ett steg till.
Det finns inte längre ett uttryck som heter köpelag. Den benämningen suddades ut för ett antal år sedan. Nu återstår det bara ett fåtal som fortfarande slänger sig med det uttrycket, som skriker ut det i ren panik när ett av motståndarlagen har öppnat stora plånboken och plockat hem värvningsbomben. De lever fortfarande kvar i sin bubbla att framgång inte går att köpas för pengar. Där sitter de, förbannade, irriterade och vägrar sticka hål på verkligheten.
Ja, jag hatar fan att skriva det. Jag hatar att jag tvingas stå framför sanningen och lägga ner mina vapen, att tvingas sticka hål på min egen bubbla. För någonstans vill jag ursinnigt skrika köpelag till AIK för att rivalen precis har värvat Linus Videll.
Jag vill leva rövare, peka med hela handen och skandera plånboksförening!
Men jag får lugna ner mig. För jag vet att jag kastar stora stenar i mitt välpolerade glashus om jag låter det gå så långt.
För: och det är inte enklare än så här: alla lag köper spelare som kan tänkas passa in i lagbygget, alla lag förlitar sig till externa nyförvärv för att hitta framgångens stig. Vi behöver inte längre ducka för sanningen – den finns ju här, i varje förening och i varje lagbygge. Vi behöver inte längre hetsa upp oss över en dyr och kraftfull värvning. Vi behöver inte längre använda uttrycket köpelag – för det är inte längre ett skällsord, utan en vardag av våra klistrade ishockeyliv.
Och hur mycket vi än sparkar och skriker så är det så här klimatet ser ut – vare sig vi vill det eller inte.
Så: helt plötsligt!
Kristofer Ottosson har förlängt sitt kontrakt ett år till. Han kliver in på sin sextonde säsong i Djurgården. Han har aldrig flyttat på sig, har varit klubbmärket troget i en mindre evighet.
Jag synar det jag precis har skrivit. Det kanske finns en gnista hopp om framtiden, trots allt? Jag låter tankarna sväva iväg för en stund.
Men inser snart att det bara är en väldigt fin dröm.
