Krönika: Pisstråkiga elitserien
Enligt internationella hockeyförbundet är elitserien världens jämnaste liga. En ganska befriande tanke som inte tar hänsyn till stora nyförvärvskassor och lag som stämplas som favoriter.
Att vara insatt i elitserien och investera sina känslor i varje match är ibland ett rent helvete. För tabellen är oftast så jämn att den kramar ur varenda droppe av oss fans. Under förra säsongen hann jag med att uppleva fullständig glädje, fullständig hopplöshet – stora drömmar och punkterade förhoppningar. Ibland hann jag med allt under en och samma vecka. Så det var nog inte konstigt att jag ibland befann mig i någon form av fosterställning när det kändes som alla känslor rann ut över golvet.
Jag har tyckt att det har känts klyschigt att säga att alla kan slå alla. Jag menar: ett starkare lag på pappret som ångar på i toppen av tabellen borde krossa slagpåsen som håller sig precis över vattenytan. Men som vanligt är det inte så enkelt – speciellt inte när det gäller elitserien.
Många häver ur sig att elitserien är det tråkigaste skit som finns. Tillåt mig att bromsa den tanken lite.
När Djurgården tog sig till final mot HV71 förra säsongen kändes det som att det inte fanns en käft som trodde på Stockholmarna. Kvalserien, ingenmansland och ”kommer få det svårt att nå slutspelet” var de förenade rösterna från det svenska hockeyfolket. Men, som vi alla vet, blev resan betydligt mycket längre än så.
Att få uppleva en sådan vandring, från botten till toppen, är svår att beskriva med ord. Alla minnen river upp en kittlande tanke om framtiden, om nya framgångar. Elitserien kräver små marginaler för att lyckas: marginaler som är förbannat svåra att hitta. Men: och här kommer själva roten av ligans tjusning: alla lag kan faktiskt hitta rätt. Alla lag kan överraska, sticka ut hakan och skapa sig en favoritstämpel hos experterna.
Känns inte det ganska härligt?
Låt oss ta ett annat exempel: AIK överraskad en hel hockeynation när man körde över förhandstippade HV71. Visst, Viktor Fasth var helt otrolig i kassen, men om inte AIK hade haft sitt starka kollektiv och förmågan att skita i alla experttips hade matchserien slutat annorlunda. Då hade vi levt i en serie som redan – från första början – hade sina vinnare och förlorare.
Förr kunde jag svära högt över nyförvärven. Mina kladdpapper med tänkbara kedjor höll inte. ”Det finns inte tillräckligt med spets i den här truppen”, mumlade jag tyst för mig själv innan jag slog mig för pannan och hoppades, någonstans, att laget skulle klara sig till slutspelet.
Nu orkar jag inte längre fastna i sådana tankebanor. Elitseriens är världens jämnaste liga och precis allt kan hända. Det märks mer och mer för varje säsong som går. Och du som tycker att elitserien är piss: pröva att placera lite känslor och engagemang i en av klubbarna. Kom sedan tillbaka efter säsongen och försök att forma ordet pisstråkig igen.
Det kan visa sig bli svårare än du tror.
