Krönika: Skärp er för fan!
Innan matchen kändes det i maggropen. Det liksom fanns en oro som låg och skvalpade och tryckte hårt mot bröstet. Efter matchen skulle det smälla – förr eller senare. Så enkelt var det. Det fanns ingenting i världen som skulle kunna stoppa det. Den dåliga stämningen låg som ett tjockt täcke i luften.
Jag skulle ta tunnelbanan hem. Tog mig fram bland besvikna supportrar, sicksackade mellan folkskaran. Så plötsligt möttes jag av en vägg av poliser som försökte lugna ner uppretade huliganer. Innan bron till tunnelbanan låg stora betongkrukor nedrivna och jord låg över hela marken. Ett gäng övertända ungdomar kastade plantor och personen bredvid mig träffades rakt i ansiktet. Jag fortsatte gå – insåg att alltihop skulle spårar ur i vilken minut som helst.
Det var när jag passerat över bron som allt sprack – då kaoset bröt ut. Det flög järnbitar i luften, folk duckade, sökte skydd och skrek i ren panik ”Spring härifrån”. En trästol fick en flygtur för att senare krossas mot asfalten.
Hela scenariot var som hämtat ur en film. Det var – utan att vare sig överdriva eller försöka förstora någonting – riktigt otäckt. Magkänslan just då, när människor tog skydd och polisen jagade upp huliganerna bland lägenheterna med höjda batonger, är svår att beskriva.
Med en ljudlig pust slog jag mig ner i tunnelbanevagnen. Tänkte att jag hade haft tur som faktiskt inte hamnade mitt i smeten, även fast jag hade varit så nära att jag kunde höra de frustrerade andetagen.
I går tog hockeykulturen i Stockholm ett steg bakåt. I går infriade ett gäng idioter den ängsliga stämpeln högriskmatch. Jag är besviken, förbannat besviken. På Globenområdet finns våldsamma minnen av det inträffade kvar och i mediasverige ekar rapporter om den ursinniga derbymatchen.
Jag kommer aldrig att förstå hur hatet till motståndarlaget kan övervinnas av kärleken till det egna laget. Jag kommer aldrig kunna förstå att så kallade riktiga supportrar lämnar arenan tio minuter in i tredje perioden för att gå ut och slå sönder allt som kommer i deras väg.
Det är vansinne.
Och jag förstår att besvikelsen är stor. Jag var på plats. Djurgården var inte bra. Alldeles för passiva i försvarsspelet och såg i stundens hetta paralyserade ut. För många individuella misstag och oviljan att spela som ett lag, som AIK gjorde, fällde Djurgården i går.
Visst fan sved det.
Men inte fan går man ut och välter papperskorgar, kastar stolar och slår poliser som enbart är där för att se till att alla känner sig trygga. Inte fan vevar man på första bästa människa och tror att man är stor och tuff för laget.
Det återstår fyra derbymatcher på säsongen. Familjebiljetterna kommer ligga orörda. Det finns ingen glädje i ett derby om människor ska vara rädda att inte komma hem helskinnade.
Ni som deltog i de tråkiga scenerna i går – det är ni som tar glädjen ifrån oss fans som faktiskt är där för att njuta av matchen.
Skärp er för fan!
