Krönika: Släng ut idioterna, nu!
Jag läser om gråtande och panikslagna barn. Om en läktarkultur som splittras sönder och lämnar stora sprickor i föreningen. Jag ser grov misshandel på teven och tänker: vad fan är det för fel på folk?
Jag är glad att jag trotsade SJ:s skeva tidtabell och inte tog mig upp till Stockholm i går. Någonstans fanns otäcka minnen inplanterade i mitt huvud – minnen från det första derbyt som spårade ur efter slutsignalen. Den där panikslagna känslan av att befinna sig mitt i en hysteriskt skenande mobb har fastnat på mig och faller inte av.
Förra gången jag fattade pennan och skrev ner mina tankar fick jag en enormt fin respons. Det kändes betryggande att se och läsa att det bara är en liten del av alla supportrar som stödjer den här typen av vansinne.
För det är precis så det är.
Endast en mindre del av alla anhängare har denna idiotiska syn på sporten. Bara för att man gömmer sig bakom en titel tror man att det är helt okej att slå sönder sin omgivning och rasera människors kärlek till slagskotten och dribblingarna.
Det är dags att dessa huliganer lyfts fram och plockas bort. Det är dags att knuffa fram dessa individer i ljuset och spräcka deras såkallade ”supporterbubbla” som de hela tiden gömmer sig i. Stäng av alla som bidrog till skandalscenerna på livstid. Låt de aldrig få beträda en ishockeyhall igen. Sätt för guds skull ner foten ordentligt och visa att det aldrig någonsin kommer att bli okej att hata mer än man älskar.
Nästa derby kommer aldrig att nå upp till statusen hockeyfest. Barnfamiljerna kommer lysa med sin frånvaro och redan nu pratas det om spel inför tomma läktare.
Jag blir så obeskrivligt besviken. Det hela känns så förbannat egoistiskt. Det finns en enorm nerv och spänning att följa ett derby. Allting stannar upp och naglarna filas snabbt ner av nervöst tuggande. Det är speciellt att uppleva men även att spela ett derby. Jag märker det när jag följer Djurgårdens träning dagen innan. Stämningen är speciell. Det är en annan form av glädje och lekfullhet. Det är någonting att se fram emot – även fast en förlust svider hårdare än någonsin.
Men nu?
Ja, vad fan nu?
Folk är rädda – på riktigt. Jag lider med varenda människa som lägger ner sin själ och hela sin fritid till att stötta sitt lag och hela tiden sjunga för att skapa en magisk stämning. I dessa skandaltider försvinner deras engagemang helt och strålkastarna hamnar istället på ett gäng puckon.
Det är så sorgligt att se.
Så låt oss inte glömma att det finns många som lever för det här. Som gör så ofantligt mycket för klubben.
Som hela tiden bidrar med sina hjärtan på rätt plats.
