Krönika: Sluta fega!
Torsdag morgon. Jag smiter in på Djurgårdens forum och läser att några engagerade fans har skickat mejl till sportchef Janne Järlefelt. Alla ställer sig samma fråga: varför tar vi inte in Fredrik Bremberg?
Det är jobbigt att mötas av elitserietabellen just nu. Jag brukar slänga ett snabbt öga på den, sucka ljudligt och sedan, på bästa möjliga sätt, försöka intala mig att det snart vänder. Att den här sjunkande skutan bara har ett par hål som står och läcker, hål som snart täpps igen så fartyget flyter igen. Kanske har föreningen redan hittat pluggen till den värsta läckan? Genom att pressa in Mika Zibanejad kanske vi slipper drunkna strax under slutspelsstrecket?
Men, och det här är väldigt viktigt i sammanhanget: det handlar inte om att en 18-åring ska frälsa ett helt lag. Det handlar om att ett helt lag ska få en positiv injektion av den här förändringen. Att spelare som har varit nere ska kickstartas och hitta tillbaka till vinnarspåret. Att saker som powerplay, boxplay, tekningar, skott, offensiv kreativitet och nätkänning plötsligt skjuter i höjden. Förstår ni vart jag vill komma? Ja, inte fan kan man lägga så mycket ansvar på en 18-årings axlar.
Jag har följt Janne Järlefelts svar till fansen. Han menar att Fredrik Bremberg, enligt bedömningar från alla runt laget, inte skulle göra Djurgården bättre. Självklart måste man respektera Djurgårdens val, självklart måste man våga tro på lagets spelidé och kontinuitet. Samtidigt kan man inte längre blunda för tabelläget, på ett spel som vägrar lossna. De tre närmaste matcherna är livsviktiga för laget – och om förlusterna lägger sig på hög eller tendenserna till en förändring inte finns där: ja, hur har man då tänkt sig att laget ska få den kickstart som krävs?
Ibland blir jag besviken på elitserielagens feghet. Som Brynäs, som fick ett samtal från Pavel Brendl där tjecken visade sitt intresse. Vi pratar om en högklassig målskytt, en spelare som kan dunka in ett hattrick om han har vaknat med rätt humör. Att Brynäs inte väljer att erbjuda Brendl ett kontrakt är fine: men när man inte ens överväger att ta in honom på provspel blir jag besviken. Elitseriens skulle bli en profil rikare och Brynäs, som har pratat om guld, skulle kunna ta ett steg närmare sin dröm.
Samma sak gäller med Djurgården, som ligger värre till än Brynäs. Varför inte ge Fredrik Bremberg ett par matcher? Varför inte kasta in honom i powerplay, spelformen som är så snuskigt ineffektiv just nu att det är läge att bli mörkrädd. Varför inte röra om lite i grytan?
Nu vet jag att det är några av er som vill svara på den frågan. Jag råkar veta att det finns vissa som gärna slänger sig med meningar som ”hockey är en lagsport” eller ”en spelare kan inte göra ett helt lag”, men också den förträffliga ”Bremberg är en föredetting”.
Till er har jag bara en sak att säga: Färjestad.
Färjestad, kanske ni tänker? Ja, Färjestad. Laget som låg så förbannat i skiten att det pratades om att hela gänget, tillsammans med tränare, skulle ha sparken. Sedan hände något. Man tog in Hannes Hyvönen, som fick hockeyfansen att skrika ”föredetting”. Fel ordval. Speciellt med tanke på att Hyvönen gjorde det som Färjestad saknade: nämligen mål.
Men laget slutade inte där. Man vågade plocka in Jörgen Jönsson i båset. Man skapade en till förändring. Samtidigt naglade man sig fast i samma spelidé, trodde på en ljusare framtid. Och även fast tvivlarna skrek att laget var ”desperata” när alla förändringar kom har Färjestad lyckats kliva ur förlorarträsket. Fyra raka vinster säger allt.
Jag hoppas inte att Djurgården fortsätter att fega om en 18-åring inte kan frälsa laget. Jag hoppas verkligen att laget tar tag i saken, att man vågar bryta mönstret som får fartyget att sjunka djupare och djupare.
