Krönika: Hur larvigt får det egentligen bli?
Vi står inför en sista och avgörande match. För Luleå och Djurgården står allt på spel, 55 grundserieomgångar och sex slutspelsmatcher har tagit lagen hit. Fört bönderna mot fjollorna till en sista skälvande strid där det endast finns en vinnare.
Mitt i hettan ryker en anmälan upp. Det är Cam Abbott som har måttat en spark mot talangen Mika Zibanejad. Efter viss uppståndelse lyfts händelsen upp – blir ett fall för disciplinnämnden. Luleå rasar, känner sig snuvade på sin anfallsgiftiga stjärna. Vad händer? Luleå kastar över bollen och väljer att anmäla Marcus Nilson och Jimmie Ölvestad för våld mot huvudet.
Tillåt mig att fråga: vad fan är det som händer?
Det är slutspel. Blodet kokar hos alla, från spelare till supportrar. Det är speciellt och annorlunda att stå inför ett playoff. Känslorna hoppar i taket ibland, dumma beslut tas och gliringar och andra småfula utspel äger rum. Jag tycker att det är en del av sammanhanget, en del av det vi alla har gått och väntat på under de långa och mörka novembermatcherna.
Nu håller hela grejen på att stjälpa. Tas ur sin ram. Och jag blir så galet trött. Vad är liksom meningen med allt det här?
Under den här kvartsfinalserien har barnsligheterna nått en ny nivå. Herregud, vad det har kastats skit från alla håll och kanter. Renraggare och manikyrfjollor. Och visst, jag instämmer att det finns en viss charm i det hela. Att det hör till att kalla Cam och Chris Abbott för systrarna Abbotts. Så har det alltid varit i slutspelssammanhang – det har funnits en hatkärlek, en ge-och-ta-situation. Men nu?
Efter många om och men och dividerande fram och tillbaka står det klart att Jimmie Ölvestad och Cam Abbott stängs av till dagens match. Jag suckar högt, tänker att saker och ting har blivit skeva. Det är väl trots allt antalet mål som räknas, den som är hjälte för en dag?
Om vi ska hålla på så här kan vi lika gärna lägga ner skiten. Hur larvigt får det egentligen bli? Det kommer aldrig finnas en mening att försöka påverka spelet utanför rinken – det är ett kollosalt steg tillbaka i helt fel riktning.
Det är på isen det ska avgöras, inte genom att några personer i en viss nämnd ska sitta och granska varje tänkbar händelse i en match för att hitta avstängningar och straff. Då kan lika gärna spelarna stanna upp, tänka att det inte är någon idé att ens försöka – det ramlar ändå in en anmälan efter matchen.
Svensk ishockey har så fruktansvärt svårt att utvecklas i rätt riktning. Någonting stämmer inte, något fungerar inte som det ska. För varje beslut känns tveksamt, vare sig det gäller måldomarens bedömning eller antalet matcher en spelare ska få sitta på läktaren för en ful tackling.
Jag förstår att det är svårt, ishockey är impulsivt och skapar olika scenarier som måste behandlas efter sina olikheter. Men när ska vi få en nivå som håller? När ska vi sluta kasta pappersplan på varandra och inse att det vi håller på med inte gynnar svensk ishockey, utan sänker den bit för bit.
Att ge och ta på en ishockeyrink betyder mycket. Att gå över gränsen ska självklart bestraffas, tänkas över så det sätter ett exempel för framtiden. Men snälla rara någon, sluta upp med det här tramset att peka finger bara för pekandets skull. I längden vinner ingen på barnsligheter.
I längden förstör vi ju bara för oss själva.
