Krönika: Tack för alla vackra minnen
Så sprang den ikapp till slut: verkligheten. Djurgården kunde inte blunda för tabelläget, för det energifattiga spelet och den saftiga förlorarstämpeln som klistrats upp i Hovets katakomber. Fansen skrek efter en förändring, efter något annat att krama om. Bönerna besvarades. Efter 42 omgångar av problem fick Hardy Nilsson och Mikael Johansson sparken.
Det blev inte en vanlig måndag. Under förmiddagen läckte nyheten om Hardy Nilsson avgång och bara några minuter senare bekräftades Djurgårdens omställning på lagets officiella hemsida. Efter en hel säsong av kramp var det läge att bromsa, läge att göra den där förändringen som har varit det stora samtalsämnet under hela säsongen. Och nu, när saker har satts i rörelse, sprakar energin från alla håll.
Men även om det lättar ett djurgårdshjärta finns det många frågor kvar.
Väntade Djurgården alldeles för länge? Med bara tretton omgångar kvar av grundserien – med ett lag som står på en kvalserieplats – är läget extremt skört. Och Tony Zabel, som har gjort ett fantastiskt jobb i Djurgårdens ungdomsverksamhet, måste på direkten hitta en väg in i spelarnas hjärtan. Nichlas Falk, som känner laget och utstrålar pondus och erfarenhet, måste kasta sina positiva egenskaper över hela Globen-området. Och spelarna, som har drunknat i den där förbannat kletiga sirapen, måste ta till sig den här förändringen på rätt sätt och vända den till något stort.
För det är nu – hur jävla klyschigt det än låter – som det riktiga testet börjar.
Men det är skönt att det äntligen lossnade, att det äntligen fanns en gräns, en smärttröskel som sa stopp. Redan nu börjar drömmarna om slutspel sippra fram, möjligheterna att vända på allt skit och förvandla det till guldglimmande stenar. Samtidigt, nergrävt i det sargade hockeysinnet, finns en oro över förändringen. Djurgården måste hitta ett nytt spelsystem, ett nyvunnet självförtroende, tydligare roller för varje spelare och en känsla för nätmaskorna. Men det slutar inte där: även försvarsspelet måste bli rakare och enklare. Och uppspelen, som har fastnat i mittzonen, måste få en annorlunda och kreativare väg. Det är många bitar som måste passa in, som kanske måste hamras fast för att det här ska gå vägen.
I efterskalvet får vi antagligen se nytt blod i truppen. En powerplay-skicklig forward med ett grymt målsinne samt en försvarsgeneral är precis det Djurgården behöver. Vi får hoppas att ledningens arbete inte slutade vid Hardy Nilssons och Mikael Johanssons avgångar.
Det är nu, med ett par timmar efter beskedet, som det gäller att smälta allt. Två av Djurgårdens största profiler någonsin har precis tvingats lämna föreningen. Och även fast både Hardy Nilsson och Mikael Johansson hade förtvivlat svårt att hitta sina roller i sammanhanget, har vi så förbannat mycket att tacka för.
Båda två har stått för så många fina minnen att det är svårt att plocka ut ett specifikt. Men jag minns särskilt ett samtal med Mikael Johansson efter en isträning. Han hade stannat kvar ett tag efter ispasset var slut och la välplacerade mackor till Marcus Krüger och Marcus Ragnarsson. Efteråt var jag tvungen att fråga om han fortfarande tyckte att det var kul att lira.
– Man vill ju gärna hålla på tills man är 70, sa han och log.
