Krönika: Vad fan är det som händer?
Jag ska inte svära mig igenom den här texten. Eller: jag ska försöka. Det går inte att lova något – inte efter gårdagens sorgliga insats.
Efter matchen intervjuades en nedstämd Marcus Nilson. Han menade att ”ingenting fungerar”. Det kanske känns hårt att en lagkapten vräker ur sig något sådant – men det är verkligen så det ser ut. Powerplay har låst sig, försvarsspelet är som en hönsgård påverkad av starkare drycker och målen ramlar inte in: även fast spelarna fick frilägen, en straff och avlossade 48 skott. Notera: 48 skott! Och inget mål. Inneffektivitet? Jo, tack. Men också en vansinnigt bra AIK-målvakt.
Men det handlar inte bara om det. Även fast Marcus Nilson, i samma nedstämda intervju, säger att det inte är ”något fel på inställningen” vet både du och jag att det inte stämmer. För om man går in i ett derby som ett gäng sovande björnar som beter sig som paralyserade schackpjäser är det något som är knas. Det behöver inte en expert med skräddarsydd kostym förklara.
Och det går inte längre att gömma sig bakom uttrycket ”vi blir nervösa och vill för mycket”. Många av spelarna har redan upplevt flera derbymatcher och vet vad som gäller. Det finns inte längre några ursäkter för en sådan bedrövlig insats.
Redan nu skulle jag vilja se en förändring i föreningen. För jag är så vansinnigt trött på att ingenting händer: att ingen gör någonting. Matcherna följer samma trötta mönster: bedrövliga förstaperioder, sönderlästa uppspel och dålig kreativitet i anfallszonen.
Vi kan bena ut spelet mer. För matchen mot AIK klädde av Djurgården helt, blottade varenda svaghet. För det första: uppspelen. När backarna kladdar med pucken för mycket och när uppspelen har blivit en synlig karta för alla elitserielagen måste en ny spelidé plockas in. Men, som vi redan vet, händer ingenting. Det står still. Och Djurgårdens spelförande backar blir mer och mer osäkra, slarvar så man blir mörkrädd – vilket ger motståndarlagen tid och utrymme att störta mot Gustaf Wesslau.
I går såg jag David Printz föra in pucken i anfallszon. Vad fan ska det betyda? Ja, antagligen att han insåg att uppspelen inte fungerade och valde att själv ta tag i saken. Problemet? Ja, Printz är knappast känd för sina offensiva sidor. Det är inte meningen att han ska sköta den biten.
För det andra: Djurgårdens försvarsspel har blivit en rävsax. Backarna lyckas smyga förbi fällan några gånger – men plötsligt sitter foten i saxen och straffar hela laget med ett baklängesmål. I går gjorde flera backar juniormisstag som, ur halvchanser, plötsligt exploderar till farliga målchanser. Och en förtvivlad Gustaf Wesslau hade inte mycket hjälp när nätet rasslade bakom honom.
För det tredje: kreativiteten. Dagens Djurgården har massor att jobba på när det gäller kreativiteten. Det är få som försöker bryta mönstret, göra det oväntade. Det är inte konstigt att motståndarbackarna tycker att Djurgården är ett enkelt lag att möta, även fast det på pappret ser jävligt tungt ut. Laget lever inte upp till sitt namn: trampar kvar i samma gamla hjulspår, sjunker längre och längre ner i leran.
För det fjärde: ledarskapet. Som coach ska man ge laget de rätta verktygen, bygga ett spel som passar. Det har varken Hardy Nilsson, Tomas Montén eller Mikael Johansson lyckats med. Och det tisslas och tasslas om att vissa spelare vill ha bort Hardy från båset. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det: men jag börjar bli fundersam när Hardy vägrar göra en intervju med Canal+ efter matchen med motiveringen ”media ska inte få ändra lagets rutiner”.
Om inte en 5-0-torsk mot rivalen AIK är ett tillfälle för Hardy att kliva fram och visa ledarförmåga kan jag bara hålla med Niklas Wikegård när han säger att Hardy visar upp ett ”väldigt, väldigt svagt ledarskap”.
För det femte: lagbygget. Det finns ingen som kan göra mål. Djurgården är i behov av en eller två spelare som kan prestera. Match efter match. Hittills har Marcus Nilson, Kristofer Ottosson och Pontus Åberg varit lagets bästa målskyttar. Men sen då? I samma ämnen har laget ett stort problem med de yngre spelarna – de som skulle ta ett steg till den här säsongen. John Norman, Daniel Brodin, Patrick Cehlin och Mario Kempe skulle alla ta ett steg framåt: men istället ser det ur som de har fastnat helt i sin utveckling. Frågan är vad det beror på? Dåliga träningar? Dålig matchning? Dåligt självförtroende? The second year trap?
I morgon väntar en livsviktig match mot Färjestad. Om ingenting har förändrats med spelet, inställningen och ledarskapet måste någonting saftigt hända. För vi vet alla att ishockey handlar om resultat – om vinster – och om inte vinsterna kommer sviker publiken. Om publiken sviker försvinner pengarna och om pengarna försvinner i ett modernt hockeylag är nedflyttningen snart där. Det är en mörk framtid. Men om Djurgården inte agerar snart är det inte längre bara en mardröm.
Utan en verklighet.
