Krönika: Vad ska Rönnqvist hitta på nu?
Oj, oj, oj. Det enda som cirkulerar i huvudet inför den sjätte matchen. Globen, nervösa andetag och två otäckt jämna lag. Är det här slutet, eller bara början?
Med Daniel Brodins backhand stängde Djurgården den femte kvartsfinalen mot Luleå. Och på Coop Arena blev det alldeles tyst. Luften ur, liksom. Nu börjar nervositeten krypa upp längs Luleås ryggrad. Två matchbollar i sjön. Och som grädden på moset – ett skönsjungande Globen på fredagskvällen. Anledning att känna oro Luleå? Skulle tro det, va?
Jag ska inte blåsa upp mig så jag nästan spricker. Det räcker med ett kraftigt slag mot bröstet för att summera den här kvartsfinalserien. Efter tre raka förluster, där tendenser till en vändning var lika med noll, kändes det som rallyhastighet rakt in i en betongvägg. På forumen rasade fansen, de som slängt sina sista besparingar på ett utnött säsongskort. I den frustrationen fanns en förståelse. Var fanns viljan och spelglädjen?
Nu har vinden vänt.
Det har hänt något med Djurgården. Man har lyckats krypa under skinnet på Luleå. När Mathias Tjärnqvist inte tog sin vanliga parkering framför mål i powerplay satt jag med öppen mun och följde matchutvecklingen. Se på fan, nu händer det grejer. Nu rör vi om i kitteln så det står härliga till!
Det var precis det här som behövdes. En förändring. Små, små steg mot ett annat upplägg som får Jonas Rönnqvist att klia sig i skägget och fundersamt fråga: vad fasen ska jag hitta på nu?
Det var fler än jag som kände igen gamla, härliga Djurgården i går. Det där frenetiska snurret i anfallszonen varvat med smarta överlämningarna och kvickt anfallsspel med härliga insatser från backplatserna. Luleås försvar hann inte med i svängarna, fast laget stängde igen riktigt bra. Med handen på hjärtat var det en jämn match, det går inte att styrka ett streck över. Men Djurgården hade hela tiden det där lilla extra att plocka fram. Precis det som krävs i slutspel när spelarna börjar känna sig trötta efter en lång och händelserik säsong.
Efter gårdagens seger är den här matchserien vidöppen. Den stängda dörren sparkades upp och bakom den väntar nervösa timmar av väntan. Redan nu känner jag hur magen vänder sig, hur nervösa bubblor och vildsinta fjärilar trängs inför ett förhoppningsvis fullsatt Globen. Vinna eller försvinna? Det är inte särskilt enkelt att vara en inbiten supporter i dessa tider. Att slängas mellan totalt mörker, en gnista av hopp och plötsligt en hel famn av förväntningar kan knappast vara bra för ett hockeybultande hjärta.
I morgon tar Djurgården ett steg närmare historieböckerna. Anledning att känna oro? Skulle inte tro det, va?
