Krönika: Proppmätta spetsspelare
Vårsolen strålar och skapar förlängda skuggor på marken. Trots att varma brisar smeker kinden stannar nyspolad is kvar i huvudet. Det är inte sommarlov från hockeytankarna: inte riktigt än.
Som ett brev på posten: två rykande nyförvärv till nästa säsong. Jonas Almtorp från Södertälje och Victor Bartley från Rögle. Vad jag vet om dessa två herrar? Tja, en del. Men inte tillräckligt för att bilda mig en klar och rättvis uppfattning.
Det är alltid lite känsligt att slänga ur sig hur nyförvärv kommer att producera. Sådant biter gärna tillbaka. Precis som min lilla spågumme-karriär i Sportbladets bilaga inför nuvarande säsong. Mario Kempe skulle, enligt min stensäkra åsikt, producera 30 till 40 poäng i rätt omgivning. Tji, fick jag.
Handen på hjärtat: Silly season är rena rama karusellen. En period som stormar av rykten, av kommentarer om idiotiska och misslyckade värvningar och magiska spelare som ska göra den uppenbara skillnaden i det nya lagbygget. Men: hur väl slår det egentligen ut? Vi som knarkar eliteprospects.com drunknar i statistik, ser antalet poäng från en klubba som framgång.
Men någonstans vet vi att alla lag behöver olika spelartyper. Att ett lag behöver spelare som täcker skott med tänderna, spelare som kan dribbla genom ett helt lag och spelare som kan knuffa undan motståndarna så att de liknar små höstlöv som dansar i stormvind. Ett lag kan inte livnära sig på spets: den behöver också bredd.
Det vet vi. Men varje säsong upprepas hönsgården. Någon kacklar om klantskallevärvning, någon annan skriker halsen alldeles hes efter en stjärnvärvning. Så håller det på tills första nedsläppet sker. Och då suddas allt ut. För då ska lagbygget fungera som en sprängande enhet som skjuter uppåt i tabellen. Då kan inte en enskild spelare, som hade starkast siffror på eliteprospects.com, vinna det efterlängtade guldet. Nej, då måste hela laget gå ihop: bli till en snyggt paketerad vinnarmaskin.
Djurgården lämnar en misslyckad säsong bakom sig. På pappret såg laget äckligt bra ut. Det fanns tonvis med muskler att spänna – men som vi alla vet rann framgången ut i sanden. Laget hann aldrig samla sig innan det var för sent.
Redan nu visar många missnöje mot värvningen av Jonas Almtorp. Det finns ingen spets i den kroppen, menar många. Här har inte Djurgården mycket att hämta, klämtar andra. Jag synar de negativa orden och slänger ur mig ett stort: ÄSCH!
Se på AIK och Luleå. Två lag med ganska strama resurser, som likt förbaskat gick till semifinal. Framgångsreceptet? Ett gediget lagbygge utan proppmätta spetsspelare. Enkelt? Knappast. Men precis det som behövs.
Jag tänker inte hetsa upp mig över halvsvåra värvningar. Visst, Victor Bartley och Jonas Almtorp är knappast Daniel Sedin eller Henrik Zetterberg. Men det finns en baktanke till värvningarna – och den tanken går utan tvekan hand i hand med det slutgiltiga lagbygget.
Så, med det sagt vägrar jag vara en av supportrarna som blir alldeles hysterisk över ett tveksamt tillskott. Ja, jag vägrar vara den som skriker om att Sidney Crosby ska värvas utan att ens blinka.
