Krönika: Var är vinnarskallen?
Med trötta ögon surfar jag in på NHL.com. Hjärtat sätter fart, pulserar hårdare. Jag söker, kastar mig snabbt genom nattens resultat. Så fryser jag, fokuserar blicken: Florida Panthers – New Jersey Devils, 4-3. Jag läser det igen. Säger det högt. Florida Panthers – New Jersey Devils, 4-3. Spänningen som har tagit ett grepp om mina axlar släpper och försvinner.
Jag minns det fortfarande. Alla hockeykort som jag hade samlat på mig. Hur noga jag sorterade spelarbilderna – skapade pärmar som var smockfulla med enbart målvakter för att nästa dag slita ut alla bilderna och sortera dem efter klubbmärket på tröjan. Det var först då, när jag omsorgsfullt sorterade mina samlarkort, som jag skapade en relation till spelarna, då jag drömde mig bort till klubbarna som hade sin bas på andra sidan havet: så fruktansvärt långt bort från mitt pojkrum som var pyntat med affischer på Peter Forsberg och Mats Sundin.
Mitt i högen av alla bilder fanns en favorit. En spelare som stack ut. Pavel Bure: ryssen som tog vägen från CSKA Moskva till Vancouver Canucks för att senare landa i soliga Florida. Han var en målskytt av högsta klass som lyckades med den svåra bedriften att skjuta 60 mål under en och samma NHL-säsong. Efter att jag hade sett Pavel Bure smälla in pucken i en hemmamatch för Florida Panthers var jag tvungen att leta upp honom i min samling av hockeybilder. Efter någon timme – där jag lyckades gå igenom säkert mer än 2000 bilder – hittade jag honom. Tröjan han hade på sig betydde allt: för det var där och då mitt band till Florida föddes. Det var i mitt pojkrum, med en bild på min nyblivna idol Pavel Bure i handen, som jag fick plats för ett nytt lag i mitt hjärta.
Efter flera säsonger med missade slutspel har mitt NHL-liv börjat le mot mig igen. Florida spelar ishockey som ett riktigt topplag och värningar som Kris Versteeg, Tomas Fleischmann och Brian Campbell har lyft laget – har gjort Florida till en vinnare. Och även fast det har pratats om att laget inte har varit på riktigt, att alla viljemål i slutet på matcherna bara har varit ren tur, var senaste matchen mot New Jersey Devils en rejäl pungspark i tvivlarnas skrev. För vändningen från 0-3 till 4-3 är lagets största vändning någonsin. Det, om något, bevisar att Florida är ett helt nytt lag: fullt med vinnare.
I parallell med Floridas framfart i NHL kämpar min andra kärlek vidare. Djurgården har fortfarande förtvivlat svårt att hålla fast vid tre poäng – tillåter motståndaren att komma in i matchen genom individuella misstag – precis som i gårdagens möte mot Frölunda. Djurgården ägde matchen och borde, precis som mot Växjö, plockat hem tre poäng. Men även fast många fans rasar över lagets förmåga att vika ner sig ser jag ett annorlunda lag på isen. Det finns fler tecken på kreativitet, mer fart under skridskorna, bättre skärpa i avsluten och mer tyngd i anfallen.
Med facit i handen var 5-0-förlusten mot AIK precis det som behövdes. Hur konstigt det än låter. För efter derbyförlusten har spelarna tagit samma väg som vår skandalomsusande kung: man vände blad och valde istället att se framåt. La det dåliga bakom sig för att bygga vidare.
Men det saknas fortfarande en viktig del.
Den del som Florida Panthers just nu visar upp i NHL, den del som tog Djurgården hela vägen till SM-final för två år sedan – men också den del som gjorde Pavel Bure till en av världens vassaste målskyttar genom tiderna.
Den delen kallas vinnarskalle.
Och jag väntar fortfarande på att Djurgården ska plocka fram den.
