Krönika: Vargarna i kvalserien
Jag köpte en cykel. Nu står den begravd i snön, i den bitande kylan. Där väntar den fortfarande på sin första cykeltur, på det riktiga testet. Precis som allsvenskans topplag väntar på kvalserien.
När jag följde Djurgårdens tveksamma insatser efter den stjärnfyllda lockout-säsongen kändes det alltid som att laget var ett byte. Som att ett gäng hungriga vargar krafsade på föreningens portar. Det var den skrämmande kvalserien – med alla längtande topplag från allsvenskan – som rev upp flisor på föreningens dörrar. De vädrade blod, de kunde känna doften från elitserielagens rädsla att tvingas spela för sitt liv i en obehaglig kvalserie. Där hade exempelvis en anrik förening som Djurgården ingenting att vinna. Behagligt nog (för att på något sätt förklarar lättnaden) klarade sig stockholmarna från det minfältet. Även om det var nära ibland.
Efter silversäsongen trodde jag att vargarna äntligen var borta. Att de hade lämnat mesta mästarna för att bilda led utanför ett par krisstämplade bottenlag som kämpade efter luft, som hade förtvivlat svårt att hitta ett vinnande spelet. Men jag hade fel. Redan nu, med 15 omgångar kvar av grundserien, stryker vargarna runt på Globenområdet och vädrar blod. Redan nu rustar topplagen i allsvenskan för ett krig i kvalserien. Och Djurgården – tillsammans med alla andra krisstämplade elitserieföreningar – måste hela tiden dras med tanken att det kan bli en negativ playoff. Väl där, med stukat självförtroende och allt att förlora, kan precis vad som helst hända.
Turligt nog är det inte bara Djurgården som tvingas dras med kvalseriestrecket. Om man plockar bort Timrå, som med största sannolikhet redan är klart för negativt kval, är det många lag som känner den där obehagliga känslan som bara kvalserien kan skrämma fram. AIK, Växjö och Färjestad har tre poäng ner till avgrunden, Modo och Djurgården har bara två poängs försprång till Linköping. Det är – speciellt när man tvingas leva mitt i skiten – en helt sinnessjuk verklighet som egentligen inte säger någonting om vilket lag som faktiskt får göra Timrå sällskap när det är dags att utmana ett supertaggat Örebro eller möjligtvis ett återupplivat Bofors. Att ens börja spekulera i vilket lag det blir skulle antagligen framkalla ett sinnestillstånd som skulle kunna smälta in rätt bra på ett mentalsjukhus.
Sanningen är att elitserien är ett helvete att leva med om man inte håller sig på ett skönt avstånd till botten. Och med tanke på alla underpresterande lag – där både Djurgården, Linköping och Färjestad kan pekas ut – finns det så mycket mörker över framtida matchresultat att jag nästan exploderar när jag inser hur pass skör och oberäknelig Sveriges högsta hockeyserie faktiskt är.
Med 15 omgångar kvar tvingas vi in i ödesmatch efter ödesmatch. Med 15 omgångar kvar skriker vi efter nyförvärv, efter en hjälte som ska frälsa oss. Vi gör det för att kunna klamra oss fast vid något tryggt. Vi gör det för att lugna ner oss själva. För att få andningen tillbaka – för att på något sätt känna oss hela.
För det är nu som det handlar om överlevnad.
Det är nu, när allvaret närmar sig, som det handlar om att lyckas springa ifrån vargarna.