Högsanders Hörna: Visa hjärtat, inte hatet
Det är inte bara de mörka regnmolnen här i Göteborg som färgar dagen med en gråmulen ton. En förlust är alltid plågsam – men det är inte i närheten av att vara lika plågsamt som att höra de ekande buropen mot en egen spelare.
Fortfarande sämst när det gäller, fortfarande slarviga och fortfarande en stor spricka i kreativiteten. Jag har skrivit det förr, jag gör det gärna igen: det svider att se Djurgården spela just nu. Det gör fan ont att se hur färglösa alla är, hur glädjen inte längre finns. Istället sprider sig ett illaluktande hat, den som är kryddad med fjortisfasoner och IQ-befriade fans som sjunger att de gör allt för Djurgården.
Hovet är vår borg. Spelarna som varje dag målar sig i färgerna gult, rött och blått har alltid sagt att publiken blir som en klippa, ett stort och stöttande berg som hela tiden sjunger. Den finns alltid där, även fast spelet krackelerar – även fast förlusterna lägger sig på en svidande och ångestfylld hög. Motspelarna pratar om den, förklarar att det alltid är jobbigt att spela på Hovet. För fansen är världsklass, ibland så extremt bra att rysningarna är fullkomligt omöjliga att bli av med. Man sitter bara där, inser att livet är något vackert. Att gemenskapen och kärleken är lika nära som en viskning.
Jag är fruktansvärt stolt över det.
Just därför inser jag allvaret, just därför vägrar jag lämna sprickorna så det illaluktande hatet kan sippra in. Den som sprids med luften, som kan smitta fler. Som en vidrig sjukdom. För det finns ingenting att vinna med hatet – där ligger bara krossade drömmar och ilska.
Jag förstår besvikelsen. Jag är själv där, klamrar mig hela tiden fast vid att nästa match blir annorlunda. Att vi slipper alla juniormisstag, att det offensiva spelet fungerar igen och att hjärtat för laget kommer fram. Att det inte längre känns som att laget spelar för en lönecheck – att det känns som att Djurgårdens öde spelar en viktig roll i deras ögon.
Vi kan inte vända oss mot laget. För när det där förbannade hatet börjar, när det får andas, vet både du och jag att kärleken blir allt osynligare. Då försvinner inte bara förtroendet, den där klippan som spelarna talar om. Då försvinner orsaken till vårt livslånga band till föreningen, till klubbmärket som vi önskar ska vila med oss i graven. Då försvinner det som behövs när vinsterna blir allt färre, när spelet inte längre fungerar.
När sportsidorna pratar om kriser, när hela Sverige skrattar fram kvalserien och forumen fylls av skällsord och påhopp. Precis då, när det känns enklare att svära och bespotta – behövs värmen. Då behövs kärleken.
Ingenting annat.
