Analys: Genomgång av hela truppen

En ny säsong är på ingång efter den snöpliga avslutningen på den förra – och det har blivit dags att syna Djurgårdens trupp. Vilka styrkor och svagheter finns det hos mesta mästarna? Här bjuder vi på en omfattande genomgång av alla lagdelarna.

Verkligheten är inte vad den en gång varit. Covid-19 har skakat om hela världen – och hockeysfären har knappats undgått pandemins obehagliga grepp. För Djurgården har det rådande läget lett till att sportchefen Joakim Eriksson tvingats trycka på värvningsbromsen, med ett ofärdigt truppbygge som resultat.

Trots att både Manuel Ågren och Dick Axelsson har förlängt sina kontrakt finns det en oroväckande lucka på anfallssidan efter förlusten av Patrik Berglund. Och på backsidan har klasspelare som Linus Hultström och Olle Alsing lämnat, vilket ställer höga krav på nuvarande uppsättning. Trots covid-19 har många SHL-klubbar rustat rejält inför säsongen – så frågan är hur mycket Djurgården kan hävda sig i konkurrensen? 

Med spännande nyförvärv som Mantas Armalis, Tobias Ekberg och Linus Andersson finns det en bra grund att vila på. Men det tvättar inte bort känslan av att det här laget saknar ett par viktiga pusselbitar för att kännas som ett komplett topplag. Låt oss gå igenom lagdel för lagdel för att komma underfund med exakt var Djurgården står inför det första nedsläppet den 19 september. 

MÅLVAKTER

Om vi utgår från det berömda pappret så känns Djurgårdens målvaktssida som den starkaste delen i hela laget. En rätt intressant vändning, med tanke på att förra säsongens största frågetecken involverade just målvaktssituationen. Niklas Svedberg var på många sätt ifrågasatt (precis som backupen Robin Jensen) och många hävdade att det var en felaktig värvning från Djurgårdens sida. Med facit i hand så kan vi konstatera att Svedberg stängde igen truten på alla sina tvivlare fullständigt.

Med en räddningsprocent på 91,83 tillhörde Svedberg toppskiktet i hela ligan. Dessutom håvade han in fem nollar under säsongen, vilket bara tre målvakter i SHL lyckades överträffa. Sättet som Svedberg gång på gång räddade poäng till Djurgården var verkligen uppfriskande att se – och stundtals tycktes motståndarna inte ha något vettigt vapen att ta till för att överlista den meriterade burväktaren. Fråga bara Leksand, som sköt 93 skott på Svedberg under säsongen med endast två mål som resultat.

Ja, det finns verkligen ingen anledning att känna sig orolig över Svedbergs status till den kommande säsongen. Även om han har vissa brister (de höga skotten ställer fortfarande till det för honom då och då, precis som hans heta temperament) så väger fördelarna över nackdelarna på ett betryggande sätt. Han har verkligen bevisat att han kan prestera på en mycket hög nivå i SHL-sammanhang och bära rollen som förstemålvakt utan problem. Glädjande nog sitter han inne på ett tvåårskontrakt, vilket betyder att Djurgården kan skapa viktig kontinuitet på målvaktssidan. 

Vid sin sida kommer Svedberg att ha Mantas Armalis. Den tidigare DIF-målvakten har bestämt sig för att återvända till klubben efter fyra år på vift i AHL, KHL och SHL. Spontant känns 27-åringen som ett strålande komplement till Svedberg. Dels för att han är yngre än Svedberg, men också för att han har potential att verkligen slåss om speltiden: bara han lyckas studsa tillbaka till den nivå han tidigare visat under sin karriär.

Tittar vi på Armalis senaste säsong rymmer den en hel del jobbiga frågetecken. Dels var han borta från spel under en längre period efter sin höftoperation – och när han väl kom tillbaka lyckades han aldrig nå upp till en tillfredställande nivå: vilket en räddningsprocent på svaga 88,0 fördelat på 15 matcher skvallrar om. Nej, Armalis hade ett riktigt tungt sista år i Skellefteå, efter att han gjort en fin debutsäsong i klubben då han stannade på 91,7% på 32 matcher. Förhoppningsvis var den gångna säsongen bara ett hack i skivan. Vi vet sedan innan vad burväktaren kan prestera när han prickar formen.

Många minns säkert Armalis fina insatser i DIF-tröjan under 2015/2016, vilket senare ledde till att San Jose Sharks organisation valde att plocka över honom. Med en räddningsprocent på 91,82 var han femte bäste målvakten i ligan den årgången – och då var han bara 23 år gammal vid tillfället. Det säger rätt mycket om hans grundtalang. Även om utlandsäventyren i San Jose Barracuda och Dinamo Riga inte blev som det var tänkt har Armalis samlat på sig värdefull erfarenhet som han garanterat kommer att ha nytta av under sin andra vända i Djurgården.

Med det sagt så har mesta mästarna utan tvekan ett av ligans mest spännande målvaktspar. Även om Svedberg känns som ett säkrare kort i nuläget så finns det mycket som pekar på att Armalis kan ta upp kampen. Att han tidigare har presterat en av sina bästa säsonger i karriären i Djurgårdens organisation underlättar, så även att han känner till stockholmarna sedan tidigare – med allt vad det innebär. Man ska trots allt aldrig underskatta kraften som finns i ens hemstad. 

Tillsammans med skicklige målvaktstränaren Fredrik Mikko kan det här mycket väl bli en framgångssaga. I Svedberg har Djurgården en av ligans bästa målvakter, som dessutom vet hur det är att vinna SM-guld, och med Armalis i truppen finns det stora möjligheter att Djurgården har en pålitlig andremålvakt som både kan avlasta: men också utmana om förstaspaden. I slutändan känns värvningen av Armalis som ett uppköp i jämförelse med Robin Jensen och Karri Rämö. Gällande finländaren stod han för några riktigt vassa insatser, men föll slutligen igenom och hade dessutom åldern emot sig. Trots att Armalis har en del att bevisa är han utan tvekan en spelare som Djurgården kan bygga en ljus framtid på.

Starkaste fördelen:
Att det finns en grundläggande trygghet på Djurgårdens målvaktssida. Oron från förra säsongen har bytts ut till betydligt lättsammare toner. Det finns både rutin, potential och skicklighet i en härlig mix som förhoppningsvis skänker ett välbehövligt lugn till hela gruppen. 

Tydligaste nackdelen:
Det går inte att undgå att Mantas Armalis kommer från en tung säsong i Skellefteå-tröjan. Hans räddningsprocent var direkt svag och han blev rejält utkonkurrerad av Gustaf Lindvall. Nu gäller det att Armalis hittar tillbaka till den spelare han var innan höftoperationen. I grunden är han en skicklig målvakt. 

Viktigaste spelaren:
Utan någon som helst tvekan är det Niklas Svedberg. 30-åringen kommer att ha höga förväntningar på sig efter förra säsongens strålande insatser – men det finns ingen anledning att tvivla på hans förmåga. Svedberg är helt klart en av ligans bästa burväktare och är en given målvaktsetta i DIF.

BACKAR

Den på förhand osäkraste delen i Djurgårdens lagbygge inför säsongen är backsidan. Med blytunga förluster som Linus Hultström, Olle Alsing och högst troligt Jason Garrison så finns det mycket att oro sig över. När det kommer till den offensiva kraften så går det inte att undgå att Djurgården är rejält försvagade i nuläget – eftersom både Hultström och Alsing tillhört två av ligans absolut bästa backar i anfallszonen.

Spanar vi in den nuvarande backuppsättningen rymmer den många löften – där speciellt ett av dem förväntas omfamna en betydligt större roll den här gången. Ja, Simon Johansson tog flera fina kliv framåt i sin utveckling under förra säsongen och visade att han kan prestera en vägvinnande ishockey på SHL-nivå. Nu är tanken att 21-åringen ska vara en viktig beståndsdel i Djurgårdens speluppbyggnad, men också i powerplay. Något som knappast är någon omöjlighet för den spelskicklige försvararen, även om det finns vissa farhågor kring hans bristfälliga rutin.

Även om Johansson kommer att ha en viktig roll i Djurgårdens backlinje ligger den absolut största pressen på Marcus Högström. 31-åringen är äldst bland försvarsspelarna, vilket självklart förpliktigar på flera sätt. Det allra viktigaste är att Högström kan peppa sig själv till att nå den där toppnivån som han visade upp innan han lämnade för Calgary Flames organisation för ett par år sedan. Förra säsongen blandad och gav alldeles för mycket, där topparna inte var riktigt så höga som de tidigare varit – och dalarna var djupare än någonsin. En tydligt nyckel till att Djurgården får en lyckad säsong eller inte är Högström. Kan han vässa bort de individuella misstagen och lägga energi och fokus på rätt saker är han en av ligans absolut bästa spelare. 

Ser vi till den defensiva aspekten återfinns en försvarsgeneral av rang i truppen. Tom Nilsson lirade sin bästa ishockey i karriären under den gångna säsongen, där han varvade felfria insatser i egen zon med härliga räder framåt. Hans största styrka ligger som vi alla vet på egen rinkhalva, där han ofta städar undan motståndarnas försök till anfall genom att använda sin kropp som stoppkloss. 26-åringen är verkligen en klippa att luta sig emot när det stormar: och det är ingen överdrift att kalla honom för SHL:s bästa defensiva back. Det finns få som håller samma höga lägstanivå som honom. Dessutom är han extremt underhållande att titta på, eftersom han aldrig tvekar på att dela ut en tung tackling. Nilsson förtjänar betydligt större rubriker för det han gör i Djurgården. 

Går vi vidare på backsidan finns det två välbekanta pjäser som står inför ett tydligt vägskäl. Både Robin Norell och Jesper Pettersson sitter på varsitt utgående kontrakt och duon har en tung säsong att blicka tillbaka på. Även om Norell höll en jämnare nivå än Pettersson stannade båda i utvecklingen – och ingen av dem tog det där välbehövliga klivet som hade kunnat gjort backarna till tongivande spelare i Djurgården och SHL. Det råder ingen som helst tvekan om att det finns ett rejält sparkapital här, speciellt hos Pettersson som tidigare visat att han är en fullgod allroundback som kan bidra över hela isen. Under en period, när misstagen i egen zon blev alldeles för påtagliga, var 26-åringen petad ur truppen. Förhoppningsvis kan han hitta tillbaka till en jämnare nivå där de individuella misstagen inte överskuggar hans goda egenskaper som spelare och lagkamrat. 

Gällande Norell, som har en fin skridskoåkning och en god arbetskapacitet, känns det som att han fortfarande väntar på ett genombrott. Vi såg fina tendenser under förra slutspelet, där han kändes betydligt mer involverad i spelet – både bakåt och framåt. Norell har verktygen för att göra ett färgstarkt intryck i SHL, men det senaste året har hans närvaro varit aningen blek – och det bestående intrycket har istället mest blivit en axelryckning. Likt Pettersson sitter han inne på en väldigt spännande potential, men det är dags att verkligen omsätta den i praktiken nu. Kan både Norell och hans backkollega Pettersson spela på en högre nivå får Djurgården en helt annan dimension i sin backuppsättning. Med Hultström, Alsing och Garrison ur bilden är det väldigt angeläget att duon levererar den ishockey som de är ämnade för att göra. Det finns inte utrymme för annat. 

När vi kikar på tillskotten på försvarssidan har Djurgården hämtat in Tobias Ekberg från Malmö, som i viss mån kan ses som Alsings ersättare. 26-åringen har några stabila säsonger i ryggen på SHL-nivå och är känd för att hålla en imponerande hög lägstanivå oavsett motståndare. Förutom att han är placeringssäker och svår att överlista i egen zon så bidrar han också med ett starkt förstapass, vilket gör honom intressant även framåt. En anledning till att han valde just Djurgården var att han utlovades en offensivare roll hos stockholmarna, där tid i powerplay kan bli en verklighet. Det ska bli oerhört spännande att se om han kan ta det steget och slå sitt tidigare poängrekord på 17 pinnar. Ekberg känns överlag som en gedigen defensiv värvning som håller vad den lovar. Frågan är om Djurgården även kan låsa upp hans offensiva potential?

Slutligen så har vi tre backlöften att lyfta fram. Djurgården har påbörjat en tydlig juniorsatsning till den kommande säsongen, vilket innebär fler talanger från det egna ledet i grovtruppen. När det gäller försvarssidan så hittar vi Alex Brännstam, Pontus Johansson och Ludvig Hedström. Sedan tidigare har vi sett Hedström i A-laget – och även om han bara gjorde två framträdanden under förra säsongen så visade han redan då att han vet vad som krävs för att hävda sig i Sveriges bästa liga. 19-åringen tacklades, spelade enkelt och tog för sig när han väl fick möjligheten: vilket självklart ger honom ett fint utgångsläge till speltid framöver. Joakim Eriksson har tidigare hintat om att Hedström mycket väl kan få rollen som sjundeback, så vi lär få se betydligt mer av honom i höst. 

Gällande Brännstam och Johansson väntar fortfarande backduon på sin chans i SHL. Någon eller båda kommer säkerligen att luftas ett antal matcher i A-laget, speciellt vid skador eller sjukdomar. I Brännstam har Djurgården en pålitlig tvåvägsback som löser pressade situationer med ett fint lugn. Johansson är en mer renodlad offensiv back som gillar att äga pucken och som inte drar sig för att följa med framåt i rinken. Även om Alexander Holtz är det givna namnet att hålla reda på till den kommande NHL-draften så är Johansson också värd att lägga på minnet. 18-åringen återfinns på flera rankinglistor och väntas gå som nummer 51 totalt, enligt NHL Central Scouting. 

Starkaste fördelen:
I årets upplaga är det svårt att ringa in en specifik styrka på backsidan – även om det finns en del toppar att plocka fram. Istället är det den övergripande potentialen i backlinjen som känns väldigt lovande: med spelare som Simon Johansson, Ludvig Hedström men också nyförvärvet Tobias Ekberg. Faller allt väl ut blir det en riktigt rolig säsong. 

Tydligaste nackdelen:
Ingen kan blunda för att Djurgården fortfarande inte har ersatt en spelare som Linus Hultström. Avsaknaden av den spel- och målstarke backen kan bli en rejäl kalldusch. Det är många gånger som 27-åringen klivit fram och blivit matchvinnare under sina år i klubben. 

Viktigaste spelaren:
Det råder inga tvivel om att Marcus Högström kommer att behöva dra ett enormt lass för att det här ska gå vägen. Han måste leda laget både bakåt och framåt på isen – och dessutom bidra med rutin och erfarenhet i en ung backuppsättning. Det är ett stort ansvar som vilar på Högströms axlar, vilket gör honom till den viktigaste liraren bland försvarsspelarna. 

FORWARDS

Det stora samtalsämnet kring Djurgårdens forwardssida har självklart varit förlusten av Patrik Berglund. Den NHL-meriterade stjärnan kanske aldrig nådde den där dominanta nivån som många trodde, men samtidigt vann han den interna målligan och var under stora delar av säsongen en offensiv ledare för Djurgården. Debatten kring om han var värd den summan han tjänade kan man diskutera i en evigheten. Det vi kan konstatera nu är att han lämnar ett stort tomrum efter sig – och att Djurgården hade känts betydligt mer komplett på forwardsidan om han hade stannat kvar.

I nuläget så har inte DIF hittat någon ersättare till Berglund. Eller snarare: det osäkra världsläget har tvingat fram en situation där klubben fortfarande avvaktar. Med det sagt vet vi alltså att minst en klassanfallare (och en klassback också, för den delen) ska in innan lagbygget är helt komplett. Det går att hitta viss tröst i det, även om det självklart känns allt mer pressat ju mer motståndarlagen i SHL rustar inför den anstormande säsongen.

Men låt oss inte fastna allt för mycket i cirkusen kring Berglund och den sista anfallsplatsen. Domedagssnacket kring Djurgårdens offensiv känns nämligen rätt hårt och överdrivet. Speciellt om man tar sig tid att kika på vilka spelare som huvudtränaren Robert Ohlsson faktiskt förfogar över. Börjar vi med centersidan, själva ryggraden i kedjorna, så ser den riktigt lovande ut. Jacob Josefson finns kvar som den ledstjärna han är – och vi alla vet vi det här laget hur oerhört mycket han betyder för Djurgården. Dels för hans enorma ledaregenskaper, men också för hans sylvassa skicklighet. 

Trots att poängproduktionen sjönk för Josefson under den gångna säsongen så bidrog han på betydligt fler plan än så. Frågan är om det finns någon i ligan som är lika skicklig på att föra in pucken i den offensiva zonen? Och som är lika stark med pucken längs sargerna? Josefson blandar ett magiskt spelsinne med en strålande arbetskapacitet, vilket gör honom till urtypen av en framgångsrik järnkamin. Att vi får njuta av hans spel i minst två säsonger till känns riktigt lyxigt. Så länge han finns i laget kommer aldrig drömmarna om ett nytt SM-guld att släckas. Nu gäller det bara att han slipper alla skador och får jobba ostört under en hel och sammanhängande säsong. 

Fortsätter vi att rota i centerlådan så hittar vi Sebastian Strandberg, som nyligen skrev på ett tvåårskontrakt. Den klassiske centern har haft en imponerande utvecklingskurva i Djurgårdens organisation – och har via en mer tillbakadragen tillvaro tagit sig fram till en framträdande roll i laget. Att påstå att Strandberg är en av ligans mest underskattade spelare känns inte som någon överdrift. Hans passningsspel är något alldeles extra – och han tycks alltid hitta fram till sina lagkamrater oavsett hur små ytor han har att jobba med. 28-åringen är en väldigt viktig pusselbit i Djurgårdens lagbygge, men det finns en specifik del i hans spel som måste bli bättre: målskyttet.

Sex fullträffar är inte godkänt av en spelare i Strandbergs kaliber. Han har tidigare visat i slutspelssammanhang att han kan vara en pålitlig målskytt – så det finns en del kvar att kräma ur där. Tillsammans med sina parhästar Dick Axelsson och Niclas Bergfors, som utgör succékedjan, finns det alla möjligheter för Strandberg att slåss i poängligatoppen i SHL. Så pass skicklig är centern, som lär vara ett aktuellt namn för Tre Kronor under den kommande säsongen.

Som tredjecenter i truppen hittar vi veteranen Tom Wandell. Olyckligt nog har han ingen vidare säsong i DIF-tröjan att skryta med. Defensivt så tog han ett framgångsrikt ansvar, men framåt så hände det inte speciellt mycket för 33-åringen. Det är förståeligt att hans försvarsinriktade roll slukade mycket energin framåt, men nog kan man kräva mer än tolv pinnar från en spelare som under sin karriär visat att han kan producera rätt fina siffror i poängkolumnen. I den bästa av världar fortsätter Wandell att lösa sina defensiva åtagande i samma utsträckning som tidigare, men även att han leder sin kedja framåt på ett mer tillfredställande sätt.

En annan spelare som har mer att ge är Kalle Östman. Efter sin braksuccé i Hockeyallsvenskan tillsammans med Västerås var känslan att han skulle ta för sig rejält i SHL med hjälp av sitt fina spelsinne och höga arbetsmoral. Med den passerade säsongen som facit kom inte centern till sin rätt i Djurgården. Även om han då och då blixtrade till så var han alldeles för anonym – och det kändes helt ärligt som att han inte riktigt hängde med i tempot alla gånger. Men vi ska knappast misströsta för det. Det skulle inte förvåna om Östman knäcker koden den här gången istället: efter ett första år där det mesta handlade om att se och lära, snarare än att dra loket själv. Både inställningen och grundtalangen finns där. 

Om inte annat lär junioren Oscar Bjerselius ge Östman en hård fajt om speltiden. 19-åringen har hittills inte gjort något tydligt avtryck i SHL, men han verkar fast besluten att ändra på det. Under lagets försäsong har centern varit ett av löftena som verkligen har visat framfötterna, då han slog fysmonster som Henrik Eriksson och Niclas Bergfors i Hammarbybacken. Att Bjerselius skulle kunna kliva in i fjärdekedjan och göra ett fullgott jobb råder det ingen tvekan om. Men det återstår att se om omställningen från junior- till seniorhockey fortfarande är för stor för den smarte tvåvägscentern som är skicklig i boxplay.

Utöver ovan nämnda spelare finns det även två till som kan kliva in och centra om läget kräver det: nämligen Michael Haga och William Eklund. När det gäller den förstnämnde är det många som gärna ser honom som ytterforward istället, eftersom han då kan fokusera på det offensiva spelet fullt ut. Norrmannen hade på många sätt en strålande inledning på den gångna säsongen, men sedan tacklade han av något och tappade fart i produktionen. I samma veva blev hans defensiva brister lite väl tydliga, eftersom hans offensiva insatser inte vägde upp helheten. Haga har minst sagt mycket att jobba på i egen zon. Men framåt har han potential att slåss om topplaceringarna i den interna poängligan. Både spelsinnet, målskyttet och framförallt skridskoåkningen finns – men jämnheten i prestationerna måste upp ett par steg. Lyckas han med det lär han nosa på närmare 40 poäng.

När det gäller Eklund, eller ”Lill-Fimpen” som han också kallas, så står han inför en extremt spännande säsong. Den orädde 17-åringen kom in som en frisk fläkt i Djurgården och gjorde väldigt mycket rätt redan från första början. Det märks att han är Christian Eklunds grabb, för han känns rivig och avig och nästan lite retsam i anfallszonen. Men det som gör ”Lill-Fimpen” extra intressant är hans spelsinne. När han väl kommer rättvänd med pucken är han svårstoppad och trots att han bara är 178 centimeter lång var det många storväxta motståndare som hade problem att få honom ur balans längs med sarghörnen. Det här kan mycket väl bli säsongen som Eklund slår igenom och verkligen gör sig ett namn på SHL-nivå. Om poängen börjar trilla in lär han på allvar fajtas om en ordinarie plats i någon av toppkedjorna.  

På tal om talangfulla spelare. Allt pekar på att vi kommer att få uppleva Alexander Holtz framfart på nära håll under minst en säsong till, eftersom NHL-draften har skjutits fram. Redan under hans rookiesäsong visade supertalangen prov på sitt förträffliga målskytte – och bland U18-spelare genom tiderna är det bara Peter Forsberg och Markus Näslund som har haft ett högre målsnitt i SHL/Elitserien. Det ger en tydlig hint om hur pass speciell Holtz faktiskt är som spelare. Vi kan förvänta oss att han kniper en roll i någon av Djurgårdens toppkedjor, men också att han får en hel del speltid i powerplay. I just den spelformen behöver dock mesta mästarna hitta en mer framgångsrik väg att få ut mer av Holtz fruktade skott. Ett steg vore att placera honom ovanför tekningscirklarna, istället för framför kassen. Om det vill sig väl lär 18-åringen dubbla sin målskörd, som stannade på på nio fullträffar den gångna säsongen.

En spelare som säkerligen kan få fart på Holtz målskytte i numerärt överläge är Dick Axelsson. Kontraktsförlängningen med stjärnan och passningsgeniet var utan tvekan ett av de absolut viktigaste uppdragen som Joakim Eriksson hade som sportchef – och att vi får se artisten ännu en säsong i DIF-tröjan är verkligen ren och skär lycka. Axelsson kan blicka tillbaka på en lysande säsong med 26 poäng på 31 matcher: men det är inte bara hans poängskörd som gör honom till en ovärderlig pjäs för laget. Det är också hans förmåga att bryta mönster, kliva in i hettan, ta fajten när tillställningar står och väger och krypa under skinnet på motspelarna som gör 33-åringen till en matchvinnare. Glädjen som han känner för sporten smittar verkligen av sig: och det ska bli extra intressant att se vad han kan uppnå nu när han får en hel säsong att jobba med.

Turerna kring Manuel Ågrens vara eller inte vara i Djurgården var intensiva under ett antal veckor. När uppgifterna läckte ut att den vindsnabbe forwarden var överens med HV71 var det totalt mörker. Lyckligtvis så vände det snabbt och plötsligt var Ågren klar för ett nytt år i Stockholm. En oerhört viktig förlängning eftersom 26-åringen passar utmärkt för Djurgårdens spelidé. Om det är något som laget tycktes sakna under den passerade säsongen så var det farten i spelet. Det gick inte riktigt att känna igen mesta mästarna under vissa perioder – men en som höll fanan i skyn i det höga presspelet var Ågren. Den fina utveckling som han visade under säsongen ger verkligen mersmak inför fortsättningen. Anfallaren har både spelsinnet, skridskoåkningen och målkänslan att gå riktigt långt i sin karriär och han kan användas i alla tänkbara spelformer, även boxplay. Att han dubblar sin poängskörd och tar ett ännu större offensivt ansvar i Djurgården är ingen vild gissning.

Vidare så hittar vi fyra rutinerade pjäser i truppen: Niclas Bergfors, Henrik Eriksson, Anton Hedman och Mattias Guter. Ser vi till Bergfors hade han en riktigt stark inledning på säsongen – där han hittade en härlig kemi tillsammans med Tom Wandell och Anton Hedman. Men i vanlig ordning så kom produktionen i vågor för Bergfors, som ändå lyckades skrapa ihop till tolv mål och elva assist under säsongen. Han är på många sätt en pålitlig målskytt – och hans enorma skottmängd visar att han har förmågan att leta sig fram till lägena. Dessutom gör han ofta sina lagkamrater bättre genom sitt outtröttliga arbete. I konstellationen med Axelsson och Strandberg ger han duon välbehövligt utrymme på isen, eftersom han tar ansvar för att dra till sig markeringar istället för att fokusera på att äga pucken. Det hedrar honom – och gör Bergfors till en nyttig pusselbit i lagbygget.

En annan lirare som inte spottar in poäng, men som bidrar på helt andra sätt, är Henrik Eriksson. Grovjobbaren och trotjänaren har en av sina allra bästa säsonger i Djurgården bakom sig – där hans lägstanivå höll en imponerande nivå hela vägen från första till sista nedsläpp. Man vet alltid att Eriksson ger allt när han väl befinner sig på isen: och det är tydligt att han behärskar sin roll fullt ut. När han väl sätter fart in i anfallszonen för att sätta press kan man räkna med att motståndarna tittar sig en extra gång över axeln. Utöver hans fina forechecking gjorde Eriksson även några fina insatser i powerplay, där han parkerade framför kassen och skymde sikten för målvakterna. Att han firade 500 matcher under den gångna säsongen har sina orsaker. Det klubbhjärta som han har visat upp från dag ett – och som tycks pumpa hårdare för varje säsong som går – är något som Djurgården har satt ett högt värde kring. Tur är väl det. Mesta mästarna skulle vara betydligt mer färglösa utan sin järnkamin som förstår värdet av att vara en riktig rollspelare. 

På tal om en annan hårdtacklande spelare. Anton Hedman värvades till Djurgården för drygt ett år sedan för att ge laget mer tyngd i närkampsspelet. Och det började riktigt lovande. Tillsammans med Wandell och Bergfors producerade Hedman framåt – samtidigt som han var en jobbig jävel kring motståndarnas målbur. Men ju längre säsongen gick, desto tröttare kändes han. Och den där sprakande energin som han bidrog med under inledningen slocknade och brann rätt stillsamt till slut. Det känns helt klart som att Hedman har mer att ge: och att han inte riktigt kommer till sin rätt i Djurgårdens snabba spelsystem. Även om kvicka omställningar inte är hans paradgren borde han kunna skruva upp sin närvaro kring motståndarnas kasse ännu mer. Kan han göra sig själv ännu mer jobbig och obekväm för konkurrenterna har Djurgården mycket vunnet.

Innan vi dyker ner i lagets enda nyförvärv på anfallssidan så måste vi självklart beta av Mattias Guter. Anfallarens situation inför säsongen är speciell, eftersom han dragits med hjärnskakningsliknande symptom under flera månaders tid och inte deltagit under försäsongen. Robert Ohlsson har hintat om att det kan bli så att Guter måste ersättas, beroende på hur allting utvecklar sig. Förhoppningsvis så blir 32-åringen helt återställd och kan återvända till rinken snart igen, även om det viktigaste just nu självklart är hans hälsa. I Guter har Djurgården lite av en joker som vet var nätmaskorna finns – och som under det senaste slutspelet klev fram och visade vägen offensivt. Det vore extremt tråkigt om karriären tar slut för Guter här och nu. Han om någon förtjänar att få avsluta på sin egna villkor i klubben som han har gjort mycket för genom åren. 

Till sist har vi kommit fram till Linus Andersson, som har hämtats in från Vita Hästen. 21-åringen stod för en strålande säsong i Hockeyallsvenskan med 35 poäng på 48 matcher, varav 22 av dessa var mål. Många ser redan nu likheter mellan Andersson och Emil Bemström, men det kan nog vara att lägga lite väl hård press på Andersson. Med det sagt ska det bli väldigt spännande att se vad forwarden kan uträtta i Djurgården. Han känns som ett hett namn för powerplay, eftersom han sitter inne på ett vasst skott – och skulle kunna nå stordåd om han får chansen med spelgenier som Josefson, Axelsson, Strandberg eller Haga. Förväntningarna på Andersson ska inte vara för höga – att ta klivet från Hockeyallsvenskan till SHL är ingen enkel resa och dessutom får man inte glömma att han bara är 21 år gammal. Men på många sätt känns han som en klockren värvning för Djurgården, som säkerligen kan omvandla hans potential och fina inställning till någonting riktigt, riktigt fint. 

Starkaste fördelen:
Likt förra säsongen är det svårt att blunda för den vassa och breda centersidan. Förutom Jacob Josefson, Sebastian Strandberg, Tom Wandell och Kalle Östman kan även Michael Haga och William Eklund anta centerrollen utan problem. Det skapar helt klart en värdefull trygghet i laget.

Tydligaste nackdelen:
Att säga att det finns en avsaknad av spets bland anfallarna känns aningen magstarkt när man ser vilka namn som trängs där – men förlusten av Patrik Berglund svider, så klart. Dels för att han skänkte en stjärnglans till truppen, men också för att han smällde in 17 baljor under säsongen. Här finns ett tomrum som Djurgården behöver fylla. 

Viktigaste spelaren:
Han är lagkapten, härförare och MVP. Ja, vi pratar självklart om Jacob Josefson. Det finns hårda siffror som visar att Djurgården är ett betydligt segerrikare lag med centerstjärnan på isen. Att inte utse honom till stockholmarnas viktigaste utespelare vore ett generalfel. Hans betydelse för laget går knappt att klä i ord. 

PRELIMINÄR LAGUPPSTÄLLNING

Målvakter:
Niklas Svedberg
(Mantas Armalis)

Förstafemman:
Manuel Ågren – Jacob Josefson – Alexander Holtz
Marcus Högström – Tom Nilsson

Andrafemman:
Dick Axelsson – Sebastian Strandberg – Niclas Bergfors
Tobias Ekberg – Simon Johansson

Tredjefemman:
Michael Haga – Tom Wandell – Linus Andersson
Jesper Pettersson – Robin Norell

Fjärdefemman:
Henrik Eriksson – Kalle Östman – Anton Hedman
Ludvig Hedström 

Extraspelare:
Alex Brännstam
Pontus Johansson
Oscar Bjerselius
William Eklund
Mattias Guter

SAMMANFATTNING

Med spelargruppen framför oss går det att konstatera att sportchefen Joakim Eriksson har lyckats skapa en fin kontinuitet i truppen – även om vissa förluster självklart svider. Det är ingen enkel uppgift att ersätta spelare som Linus Hultström, Olle Alsing och Patrik Berglund: och med tanke på världsläget och Djurgårdens återhållsamma inställning till nyförvärv så återstår det fortfarande att se hur det blir med den saken. Eftersom vi inte vet kan vi bara förhålla oss till den nuvarande trupp som finns att tillgå. Och den innehåller trots allt flera ingredienser som behövs för att lyckas nå en direktplats till slutspelet.

Ja, även om avsaknaden av minst en klassback och en klassforward är påtaglig så har det här laget tillräckligt med spets för att hävda sig. Målvaktssidan känns starkare och jämnare än på länge, där Svedberg tillhör toppsiktet i hela ligan och Armalis har grundkapaciteten att slåss om förstaspaden på allvar. Backsidan besitter en spännande potential, där Högström och Nilsson sticker upp som två fyrtorn som ska se till att Djurgården inte går på grund. Om lirare som Johansson och Hedström kan ta kliv framåt finns det anledning att tro på något större. Men självklart återstår en del orosmoln, där spelare som Norell och Petterson måste prestera betydligt bättre.

När det gäller forwards så kryllar det av skicklighet i Axelsson, Haga, Holtz, Josefson, Strandberg och Ågren – och Eklund och Andersson kan mycket väl stå inför varsin genombrottssäsong på SHL-nivå. Får bara alla vara hela och rena, samtidigt som de kommer upp i sin grundkapacitet, så känns det orättvist att räkna ut Djurgården från slutspelsracet. Så illa som vissa vill få truppbygget att framstå är det verkligen inte: även om spelarförlusterna känns tunga.

Med allt detta sagt måste vi självklart se på truppen ur ett nyktert perspektiv. Slutspel? Absolut. Men topplag? Nja. Trots att Djurgården har en stark målvaktssida, en spännande backsida och en skicklig anfallsuppsättning så räcker det inte för att vara en uttalad favorit till SM-guldet den här gången. Avsaknaden av spets på backsidan är alldeles för påtaglig – och minst en stjärnforward till skulle behövas för att skapa mer slagkraft i anfallskedjorna. 

I nuläget känns det därför viktigt att poängtera att Djurgården inte kan ses som det där givna topplaget som de har gjort de senaste åren. Dels för att lagbygget inte är klart ännu, men också för att konkurrenterna har rustat väldigt friskt trots att covid-19 fortfarande har ett järngrepp om världen. Det kan kännas som ett nederlag att förutsättningarna inte är bättre, men i det stora hela handlar allting om överlevnad: och då är en eller ett par stjärnvärvningar inte det viktigaste längre. Ju tidigare man förstår och inser det, desto bättre.

Även om man kan argumentera för att covid-19 har tvingat fram en tydligare satsning på löften känns det uppfriskande att Djurgården är den klubb som har flest juniorer i truppen. Vi vet alla vilka magiska lirare som har tagit klivet via mesta mästarnas ungdoms- och juniorverksamhet för att sedan blomma ut och göra rejäla avtryck i hockeyvärlden. Det är lätt att drömma sig tillbaka till säsongen 2009/2010, då egna talanger som Marcus Krüger, Andreas Engqvist och Jacob Josefson fick chansen och verkligen tog den.

Ja, trots att världen är upp och ner och Djurgården har hamnat i ett bakbundet läge där överlevnad helt plötsligt har ställts mot dyra nyförvärv så har vi ändå mycket att se fram emot inför den kommande säsongen. Det kan vara lätt att glömma det – men stora delar av den nuvarande truppen var faktiskt med och slog ett nytt klubbrekord i antalet raka hemmavinster för bara några månader sedan. Även om truppbygget inte känns som en fullträff i nuläget så går det aldrig att räkna ut Djurgårdens förmåga att hitta vägar att vinna. Den grund som klubben har byggt upp sedan återkomsten till SHL har gång på gång visat sig vara stark och tålig, oavsett hur hårt det stormar.

TRE FRÅGETECKEN

Får vi se fler värvningar framöver?
Om förutsättningarna förändras finns det stora möjligheter att Djurgården fyller på med minst en back och en forward. Philip Holm är ett spännande namn som är ledig – dessutom skulle Patrick Cehlin kunna vara ett tänkbart tillskott, beroende på hans status. Eftersom vi lever i osäkra tider är det svårt att förutse vilka spelare som kan tänkas bli fria på marknaden. Det känns inte som en omöjlighet att flera spännande namn kan bli tillgängliga framöver, men det beror helt på hur världsläget utvecklar sig.

Kan laget slipa till special teams?
Nej, både powerplay och boxplay var ingen rolig historia för Djurgården under den passerade säsongen. 19,35% i numerärt överläge och 80% i numerärt underläge är inte godkända siffror – och det finns mycket att jobba på för att det ska bli bättre. Känslan är att ledarna behöver omvärdera en del grundläggande delar i båda spelformerna för att det ska lossna. Får vi se helt nya varianter? Och vilka spelare kliver fram och visar vägen?

Går det att bli av med bortaspöket?
Lika bra som Djurgården var hemma – ja, lika skrämmande dåliga kunde de vara på bortais. Ibland var det som att uppleva ett helt annat lag, bara några dagar senare från en övertygande hemmavinst. Att det har funnits en mental spärr kring bortaplan känns mer och mer troligt, men det är alltid extremt svårt att sätta fingret på varför vissa saker fungera på ett ställe, men inte på andra. Det är dags att Djurgården går till botten med problemet.

3 kommentarer

Anton Högsander2020-07-29 21:30:00