Analys: Stor genomgång av truppen

Efter en tung säsong har Djurgården byggt om rejält både på ledar- och spelarsidan för att hitta tillbaka till sin identitet igen. Vilka styrkor och svagheter finns i truppen? Här kommer en analys av alla lagdelarna.

Att försöka sammanfatta den gångna säsongen är ingen uppgift. Djurgården drog tidigt i handbromsen för att rädda ekonomin – men valde samtidigt att spetsa truppen under resans gång. Innan årsskiftet såg det ut som att mesta mästarna var på väg att befästa sig i övre delen av tabellen och flera kurvor pekade spikrakt uppåt, men efter att nyårsraketerna smattrat klart på himlen sjönk stockholmarna i en rasande fart. Nio raka hemmavinster byttes ut mot ett pinsamt bottenrekord på Hovet och hotet om kvalspel blev allt verkligare.

Efter en minst sagt skakig start på 2021 lyckades Djurgården till slut att undvika en jobbig bottenstrid och tog sig istället vidare till åttondelsfinalen mot Frölunda. Trots att det var dukat för en hejdundrande revansch efter den senaste finalförlusten orkade inte DIF stå emot göteborgarna i bäst av tre matcher. På många sätt var uttåget talande för en säsong som inte kändes speciellt harmonisk för stockholmarna.

Nu har mesta mästarna laddat om. Och det rejält. Hela ledarstaben har bytts ut och stora delar av spelarstommen har snickrats om. Uppdraget är inte bara att bli ett givet slutspelslag igen, utan också att hitta tillbaka till den där järnkaminsandan som alltid ska prägla laget – oavsett vad. Frågan är om det lyckas? Det har blivit dags att gå igenom årets trupp och analysera styrkorna och svagheterna, spelare för spelare. Vilket håll är egentligen klubben på väg åt? Och kan det nuvarande lagbygget vända den negativa trenden?

MÅLVAKTER

En sak är säker. Djurgården har ett riktigt kompetent målvaktspar att luta sig emot under säsongen 2021/2022. Niklas Svedberg och Mantas Armalis har varit med länge nu – och båda två har samlat på sig tonvis med värdefull erfarenhet från olika ligor runt om i hockeyvärlden. Svedberg har tidigare visat, både i andra klubbar men också i Djurgården, att han kan vinna matcher åt sitt lag när det gäller som allra mest. Och Armalis har en strålande säsong att blicka tillbaka, där han var den enskilt viktigaste orsaken till att laget inte drogs in i ett förödande kvalspel mot HV71.

Ser vi till förra säsongen kan vi urskilja att de båda målvakterna tog varsin väg. Medan Armalis stärkte sina aktier med en räddningsprocent på stabila 91,0 och ett alldeles strålande slutspel (93,4%) så tappade Svedberg sitt grepp om förstaspaden ganska rejält. Den tidigare SM-guldvinnaren stod totalt 23 matcher och presterade – ärligt talat – iskalla siffror. Räddningsprocenten stannade på svaga 88,9 och antalet insläppta mål per match skruvades upp till 3,03. Som om det inte vore nog vann han bara sex möten under hela säsongen.

Det var som att Svedberg aldrig riktigt kom in i det flytet som han visade upp under sitt första spelår i Djurgården. Då stod han flera gånger om för riktiga monstermatcher och vann match efter match helt på egen hand, likt Armalis gjorde i vintras. Vi vet alla vad Svedberg faktiskt kan prestera när han är i zonen och hittar de där hysteriska reflexräddningarna som få andra. Men med den gångna säsongens prestationer färskt i minnet så har 31-åringen en hel del att bevisa. Det är dags att hitta tillbaka till ett tryggt grundspel och bli en matchvinnare igen.

Självklart finns det en del att slipa på för Armalis del också. Men ser vi till den säsong han har i ryggen osar han en annan typ av trygghet – och det märks att han trivs i Djurgården. Utan hans enorma prestationer under november och december, då han var en av SHL:s absolut vassaste målvakter, hade allting slutat i katastrof. Under en intensiv period radade 28-åringen upp följande räddningsrad under åtta raka matcher: 94,29, 90,00, 92,31, 96,43, 94,29, 100, 96,55 och 94,44. Det var som att ingenting kunde stoppa honom från att prestera på absolut högsta nivå.

Men efter årsskiftet så hände något. Efter en smäll mot huvudet – som tvingade honom till vila under några matcher – svajade spelet betydligt mer. Och det där övertygande, lugna och vägvinnande målvaktsspelet byttes istället ut mot ett gäng svaga och bleka insatser. Lyckligtvis så spottade Armalis upp sig och när det var dags för åttondelsfinal så var toppformen tillbaka. Hade det inte varit för Djurgårdens trubbiga anfallsspel mot Frölunda hade laget tagit sig vidare till kvartsfinal. Så bra spelade Armalis, som avslutade med följande räddningsprocent i slutspelet: 94,29, 94,12 och 90,91. Siffror som mer än väl borde ha räckt för avancemang.

I något slags sammanfattande drag behöver Djurgårdens målvaktssida hitta en bättre och framförallt tydligare jämnhet till den kommande säsongen. Båda burväktarna har potential att vara ett av ligans bästa målvaktspar, de sitter inne med både erfarenheten och skickligheten att uppnå det. Samtidigt är det viktigt att prata om försvarsspelet som de båda hade framför sig under 2020/2021. Det är ingen hemlighet att Djurgården hade stora problem i defensiv zon under säsongen, endast fyra lag släppte nämligen in fler mål än stockholmarna.

Men det är egentligen siffran angående antalet tillåtna skott i egen skottsektor som är verkligt intressant i sammanhanget. Totalt lyckades mesta mästarnas motståndare avlossa 1009 skott i Djurgårdens skottsektor, vilket är ett skräckinjagande facit. Endast Brynäs var sämre med 1121 skott totalt. Med den statistiken i beräkningen så går det att konstatera att varken Svedberg eller Armalis hade speciellt bra hjälp av sina medspelare, eftersom majoriteten av alla mål som görs i SHL (ja, i hela hockeyvärlden) kommer från just skottsektorn. Att påstå att Djurgårdens målvaktduo hade en otacksam uppgift är knappast någon överdrift. Snarare tvärtom.

Med allt detta sagt så finns det anledning att tro på stockholmarnas målvaktspar. Svedberg har som sagt visat vad han går för tidigare – och om Armalis kan bygga vidare på sin fina comebacksäsong kan det här mycket väl sluta i ett vinnande koncept. Och med ett stabilare försvarsspel, för ärligt talat är det inte hållbart med ett så mjukt och vekt spel kring egen kasse, lär både Armalis och Svedbergs statistik öka i rätt riktning. För duon återstår det självklart att plocka fram de där matchavgörande räddningarna när drabbningarna står och väger. Om de lyckas med den uppgiften lär det bli slutspelshockey för Djurgårdens del lagom till våren.

Starkaste fördelen:
Att det finns massor av rutin hos både Mantas Armalis och Niklas Svedberg. Med tanke på att det är så mycket nytt i Djurgården både på ledar- och spelarsidan så känns det tryggt att ha två erfarna burväktare i mål som vet vad som krävs för att leverera på SHL-nivå.

Tydligaste nackdelen:
Ojämnheten. Niklas Svedberg har en riktigt tung säsong i bagaget och Mantas Armalis – som överlag var strålande – hade ändå en del jobbiga dippar som behöver slipas bort. Kan duon pusha upp sin lägstanivå ett par snäpp är väldigt mycket vunnet för Djurgården.

Viktigaste spelaren:
Med förra säsongen i färskt minne så har Mantas Armalis ett övertag och måste nog ses som given förstemålvakt i Djurgården. Även om Niklas Svedberg utan tvekan kan utmana om speltiden så är det just nu Armalis som är den viktigaste målvakten i truppen.

BACKAR

Likt förra säsongen är backsidan även den här gången den lagdel som flest supportrar har vädrat sin oro kring. Den här vändan har Djurgården satsat på en bredare backsida från start för att öka konkurrensen och vrida upp tävlingen om platserna ytterligare. Tappet av Bobby Nardella svider rejält i den offensiva delen av rinken, även om förlängningen av Marc-André Gragnani dämpar den ångesten på flera sätt. Även förlusten av Jesper Pettersson, som hade en riktigt fin sista säsong i Djurgården, kan visa sig bli tuff. Det är speciellt i egen zon som Djurgården behöver göra ett stadigt omtag och bli mer rejäla. Lyckligtvis valde försvarsgeneralen Tom Nilsson att förlänga sitt kontrakt med klubben inför den kommande säsongen.

Den defensivt inriktade backen är en oerhört viktig pusselbit för Djurgården – och 27-åringen har en ovärderlig förmåga att stänga ner motståndarnas bästa offensiva spelare med hjälp av sin placeringssäkerhet och fysiska spelstil. Ja, man vet nästan alltid vad man får av Nilsson, vars lägstanivå är riktigt hög. Dessutom är han en specialist i boxplay, vilket gör honom till en mångsidig spelare i egen zon. Även om han inte gör så mycket väsen av sig under matcherna – förutom när han sätter in en tung bröstvärmare – så är Nilsson en av lagets absolut viktigaste backar. Är nu inne på sin femte raka säsong i Djurgården, vilket självklart förpliktar. Förhoppningsvis kan backklippan fortsätta att städa undan i defensiven och vara ultranyttig för sitt lag. Även om det vore kul att han också får ett offensivt uppsving, han har ändå mer anfallshockey i sig, är det absolut viktigaste att han fortsätter att fokusera på sin uppgift. Hans hemåtriktade spelstil behövs för att balansera upp lagets backsida.

Utöver Nilsson så har Djurgården en back till som kommer att ägna mycket tid i egen zon. Linus Arnesson har värvats in från konkurrenten Färjestad och känns på flera sätt som ett spännande namn. 26-åringen kommer från en halvskakig säsong, men har tidigare varit uppe på landslagsnivå när han representerade Örebro för några år sedan. Styrkorna finns i det defensiva jobbet och Arnesson tvekar inte att spela uppoffrande för sitt lag genom att täcka skott och stångas framför kassen. Har dessutom ett stort klubbhjärta och är en av spelarna som via U16, J18 och J20 tagit klivet upp till Djurgårdens A-lag. Har under de senaste sex säsongerna samlat på sig massor av spännande erfarenheter från AHL, Örebro, Färjestad men också Tre Kronor. Lär placeras i ett backpar med en offensiv spelare, där hans huvudfokus blir att spela rejält och enkelt – men även då och då följa med i anfallen när tillfälle ges.

Möjligtvis skulle Arnessons nya backkollega kunna bli nyförvärvet Josef Ingman, i alla fall fram tills dess att Marc-André Gragnani ansluter. Ingman har handplockats från Brynäs, där han har haft en riktigt tung tid med begränsad speltid under den gångna säsongen. Första året klockade han i snitt 16 minuter och 22 sekunder per match, för att andra året i Gävle dyka ner till sju minuter och fyra sekunder. En halvering av speltid är självklart inte optimalt för någon – men det lär finnas en hel del revanschlust hos Ingman som förhoppningsvis kan omvandlas till positiv energi. För potentialen hos 26-åringen är stor och hans spelsinne och inställning kan mycket väl ge honom ett genombrott på SHL-nivå. I slutändan gäller det att han får en ärlig chans att visa vad han går för, något som Djurgården också har hintat om att han ska få. Om det vill sig väl kan han bli en av spelfördelarna i powerplay och lassa en hel del minuter i fem mot fem. Det är helt klart läge att hålla ett extra öga på Ingman, som har en intressant fördel med sin högervinklade klubba.

Ett annat nyförvärv som sprudlar av potential är Rasmus Bengtsson. Försvararen har ett alldeles magiskt år bakom sig i Hockeyallsvenskan, där han röstades fram till ligans bästa back efter att han smällt in 37 poäng på 45 matcher. Att dessutom tretton av de pinnarna var mål säger en hel del om de offensiva uppsidor som Bengtsson sitter inne på. 28-åringen har endast fyra matchers erfarenhet av SHL tidigare, så självklart finns det en del frågor kring hur han kommer att hantera klivet upp till högstaligan. Backen har en härligt lovande spelskicklighet och var dessutom lagkapten i Tingsryd, så även ledaregenskaperna finns där. Precis som Ingman kommer Bengtsson att få slåss om istiden och båda lär gå ett intensivt race för att visa att de förtjänar en ordinarie plats innan Gragnani landar och fyller upp en av backplatserna. Bengtsson kan mycket väl stå inför sitt stora genombrott. Han har de offensiva ingredienserna som krävs, men måste samtidigt visa att han klarar av att styra och ställa på blålinjen även i SHL. Dessutom är frågan hur han kommer att klara sig defensivt?

Med de tre nyförvärven presenterade återstår ett gäng spelare som vi har koll på sedan tidigare. Och där finns bland andra en omdiskuterad lirare som är inne på sitt sista kontraktsår med Djurgården. Ja, Marcus Högström har verkligen gjort sig ett namn i DIF-kretsar de senaste åren och har på många sätt dragit till sig både positiv och negativ uppmärksamhet. Ser vi till hans senaste säsongen var det ingen rolig historia för backen, som höll en alldeles för låg nivå under stora delar av spelåret. De individuella misstagen var för många från Högströms klubba och överlag så nådde han inte upp till den där dominerande nivån som vi tidigare har sett honom spela på.

I vissa matcher var han strålande, men i majoriteten av mötena svajade Högström för mycket i sin prestation. Ett av inslagen som han behöver slipa bort är hans förmåga att hålla i pucken för länge, ett annat att han krånglar till vissa situationer för mycket och hamnar i tidsnöd. I slutet av grundserien fick han ändå ett fint uppsving och visade åter igen att han är en av ligans bästa backar, i alla fall när han är på humör. En stor nyckel i Djurgårdens framgång den kommande säsongen är helt klart Högström. Han om någon ska visa vägen. Sista året på kontraktet behöver han kliva fram och leverera som en toppback, match efter match. Det måste vara slut på de ojämna prestationerna nu. Högström har så mycket mer i sig och borde utan problem kunna ta upp kampen med Gragnani gällande vem som har mest istid bland backarna.

En annan spelare som också behöver studsa tillbaka är Tobias Ekberg. Första halvan av grundserien var riktigt lovande från 27-åringens sida – och Malmö-värvningen var under ett antal matcher en av Djurgårdens ledande försvarare både bakåt och framåt i rinken. Precis som hela Djurgården tappade dock Ekberg sin fina forma efter årsskiftet och den annars så placeringssäkra och trygga spelaren kändes nästan som bortblåst. Istället fastnade han i en negativ spiral av misstag och slarv i egen zon och tycktes ha tappat en stor portion av sitt självförtroende. Med det sagt så är Ekberg en stabil back på SHL-nivå som har ännu mer att ge i det offensiva spelet. Kan han minimera det defensiva slarvet och skruva upp sitt spel framåt finns det mycket som talar för att han kan ta nästa kliv i karriären och nosa på en plats bland de två första backparen. Han lär dock få kämpa om speltiden. Speciellt om Ingman och Bengtsson hittar rätt i DIF-tröjan.

Efter braksuccén förra säsongen återkommer glädjande nog Marc-André Gragnani till Djurgården. Den offensivt skicklige kanadensaren öste in fem poäng på fem grundseriematcher, innan han olyckligt nog skadade sig i åttondelsfinalen mot Frölunda. Backveteranen, som har hunnit fylla 34 år, är verkligen klass rakt igenom och på SHL-nivå har han helt klart verktygen för att slåss om poängligatiteln bland backarna. Ser vi till den omfattande roll han faktiskt fick under förra säsongen är det ingen vild gissning att han kommer att vara en av lagets bärande spelare framöver. Både som spelfördelare, men även som informell ledare.

Det känns rätt naturligt att Gragnani kliver in i en av toppkedjorna och lassar rejält med istid både i fem mot fem och framförallt i powerplay. Han har både skickligheten och rutinen från ligor som NHL, KHL och NLA att luta sig emot och hans poängskördar genom åren har varit minst sagt imponerande. Även om det alltid finns en risk att slänga sig med summor är det ingen tokig tanke att tro att kanadensaren, förutsatt att han håller sig skadefri, kan nå 25-30 pinnar den kommande säsongen. Även om han missar de inledande tolv eller tretton matcherna på grund av sitt artistkontrakt har han den nivån i sig. Och med tanke på hur enkelt han acklimatiserade sig till de svenska rinkarna kan vi nog räkna med en rivstart direkt.

Slutligen har vi kommit till de tre backjuniorerna som ingår i Djurgårdens grovtrupp under säsongen 2021/2022. Alex Brännstam, Ludvig Hedström och Pontus Johansson har alla chansen att slå sig in i laguppställningen och visa att de förtjänar speltid i SHL. Gällande vem som är närmast att få förtroendet i Sveriges bästa liga är nog känslan att det står mellan Brännstam och Hedström. För den förstnämnde fick han chansen att testa på hetluften i elva SHL-matcher under den passerade säsongen – och han var dessutom med under åttondelsfinalen mot Frölunda.

Brännstam har överlag gett ett stabilt intryck och har aldrig känts speciellt stressad när han har befunnit sig på isen. Även Hedström har tagit för sig och inte visat upp några nämnvärda nerver under sina SHL-framträdanden. Dessutom har båda håvat in värdefull erfarenhet efter respektive utlåning till Hockeyallsvenskan, så de har en allt mer lovande grund att stå på inför fortsättningen. Beträffande Johansson väntar han fortfarande på speltid i SHL – men kommer från en stark utlåning i Segeltorp i Hockeyettan där han öste in elva poäng på 18 matcher. Det skulle vara förvånande om inte någon ur trion får chansen med A-laget under säsongens gång, även om konkurrensen om de sju ordinarie backplatserna är rätt hård med hela tio försvarare under kontrakt.

Starkaste fördelen:
Tar vi oss en titt på Djurgårdens försvarssida finns det en hel del spelande backar, vilket skulle kunna slå riktigt väl ut. Rasmus Bengtsson, Marc-André Gragnani, Marcus Högström och Josef Ingman har alla en stark inneboende puckskicklighet som kan bli ett riktigt giftigt vapen framöver.

Tydligaste nackdelen:
Det finns rätt många frågetecken kring backsidan – och det gäller att spelare som Josef Ingman och Rasmus Bengtsson bidrar direkt, medan lirare som Linus Arnesson, Tobias Ekberg och Marcus Högström skruvar upp sina prestationer. Om det inte blir så ser det plötsligt ganska tunt ut.

Viktigaste spelaren:
Det står mellan Marcus Högström och Marc-André Gragnani. Om Högström kan hitta tillbaka till gammal storform igen kommer han att vara ovärderlig för laget, både som spelare och ledare. Annars lär stora delar av ansvaret hamna på Gragnani, som är värvad för att visa vägen.

FORWARDS

Som sagt: Djurgården har vaskat om ganska rejält i lagbygget och anfallssidan är inget undantag. Även om stomspelare som Jacob Josefson och Sebastian Strandberg finns kvar som en ryggrad genom allting så har spelare som Dick Axelsson, Henrik Eriksson, Tom Wandell och Kalle Östman försvunnit. Kikar vi dock på den anfallstrupp som Djurgården har att tillgå nu finns det faktiskt anledning att vara positiv. Utgår vi från det berömda pappret går det att argumentera för att Djurgårdens forwardssida faktiskt är den starkast lysande lagdelen inför säsongen 2021/2022.

Och allting grundar sig självklart i centerstommen. I vanlig ordning har sportchefen Joakim Eriksson sett till att den positionen är väl tilltagen (Paul Carey, Filip Cederqvist, William Eklund, Linus Videll och Manuel Ågren kan också centra) för att laget ska kunna hävda sig i tabellen. Ett av de jobbigaste frågetecken som finns i truppen är självklart Jacob Josefsons status. Stjärnliraren fick åter igen halva säsongen förstörd på grund av skador och den ihärdiga hjärnskakningen han drog på sig känns allt för lik Andreas Engqvists jobbiga öde. Enligt en färsk lägesrapport så är Josefson tillbaka och kör för fullt på träningarna och allt pekar på att han är redo för SHL-premiären i mitten av september.

Självklart ett enormt glädjande besked, eftersom Josefson är en av ligans absolut bästa centrar. Han har få övermän när det gäller spelsinne, offensiva ingångar och att täcka pucken och det finns – som vi alla vet – hårda fakta på att Djurgården har ett betydligt högre poängsnitt när han befinner sig på isen. Även om oron är stor att han ska gå sönder igen så har mesta mästarna räknat med honom och fortsätter att bygga laget och framförallt sin förstakedjan kring sin lagkapten. Det är bara att be till högre hockeymakter att han äntligen får en helt skadefri säsong där han bara får spela ut. Då kan verkligen vad som helst hända.

Fortsätter vi vidare i vår centeranalys dyker Sebastian Strandberg upp som andrecenter – och här har Djurgården verkligen en spelare som är god för att snitta en poäng per match. Ja, det är en häftig resa som Strandberg har gjort de senaste säsongerna via en roll i fjärdekedjan hela vägen fram till toppen i Djurgården. Och vore det inte för hans skadeproblematik under förra spelåret hade han nog sprängt sig förbi 40 poäng. På många sätt är det en ynnest att stockholmarna fortfarande har kvar 29-åringen, som så sent som i våras hade intresse från KHL. Han är på många sätt en perfekt spelaren att bygga en kedja kring, en klassisk center som lever på sitt vassa spelsinne och effektiva skridskoåkning. Det blir intressant att se om han matchas ihop tillsammans med Linus Videll, som på många plan påminner om Dick Axelsson i sin spelstil. Duon skulle säkerligen kunna hitta en spännande kemi i en andrakedjan och ösa in poäng tillsammans.

Gällande Djurgårdens tredjecenter lär den rollen tillfalla Ludvig Rensfeldt. Nyförvärvet från Örebro har varit en spelare som stockholmarna har jagat under flera år, men det blev alltså först nu som ett kontrakt löste sig mellan parterna. 29-åringen har de senaste åren svarvats in i en mer defensiv roll – men har mycket väl potential att skrapa ihop 25-30 poäng om han får rätt typ av förtroende. Det går kanske inte att förvänta sig några stordåd från Rensfeldts sida, han är en stabil och spelskicklig center som sällan faller igenom och gör en dålig insats. På det sättet känns han gjuten som en tredjecenter, där han både kan ta det defensiva ansvaret, men också blixtra till och driva sin kedja på offensiva utflykter. Som sagt: Rensfeldt har mycket hockey i sig. Om Djurgården kan hitta ett sätt att boosta hans anfallsspel kan han mycket väl bli en överraskning i poängprotokollet.

Tar vi ett hopp ner till fjärdekedjan hittar vi Filiph Engsund som navet i linan. Den 28-årige centern är inhämtad från Oskarshamn och kommer med största sannolikhet att ha en renodlad defensiv roll i laget, även om hans tio baljor under säsongen 2019/2020 viskar om en del offensiva uppsidor också. Djurgården har varit tydliga med att de vill bygga två offensiva toppkedjor och två mer rollbaserade kedjor och just där kommer Engsund att ha en avgörande defensiv roll. Och det finns en hel del förväntningar att leva upp till. Tom Wandell gjorde det riktigt bra som fjärdecenter under förra säsongen, så Engsund har en tydlig målbild att sikta emot.

Som extracenter finns Oscar Bjerselius – och han lär slåss med näbbar och klor för att sno åt sig så mycket istid som möjligt. 20-åringen fick chansen i hela 30 SHL-matcher under den gångna säsongen, så han börjar bli allt mer varm i kläderna i högstaligan. Talangen tar det defensiva jobbet på stort allvar och har under åren visat upp en rejäl arbetsmoral. Väntar fortfarande på den första SHL-poängen, även om hans fokus som sagt pekar mot den egna zonen. Lär ha relativt goda chanser att få speltid även den kommande säsongen, beroende lite på hur konkurrenssituationen utvecklar sig bland forwards. Frågan är dock vad som händer efter det? Känslan är att Bjerselius måste färga rätt omgående för att inte fasas ut, alternativt att han erbjuds en defensiv roll för framtiden. Det är upp till bevis för talangen nu, som har knackat på SHL-dörren ett par säsonger redan.

En lirare som Bjerselius mycket väl kan komma att konkurrera med är Filip Cederqvist. Nyförvärvet från Tingsryd har siktet inställt på att etablera sig på allvar i SHL efter en riktigt fin säsong i Hockeyallsvenskan, där han håvade in 36 poäng (9+27) på 51 matcher. Respektingivande siffror för en så pass ung spelare. Ser vi till Cederqvists spelstil är han mångsidig och kan användas i flera olika spelformer. Med 15 poäng i powerplay gjorde han ett riktigt fint avtryck i Tingsryd och potentialen är självklart skyhög hos anfallslöftet. Det råder ingen tvekan om att han vill göra ett kraftigt avtryck direkt, men med tanke på hans tvåårskontrakt har Cederqvist ändå en viss trygghet att luta sig tillbaka på. Det kommande året lär han förhoppningsvis samla på sig massor av läropengar som han kan växla in till säsongen 2022/2023.

Om vi stannar kvar vid spelare som sitter inne på mycket potential måste vi självklart nämna Linus Andersson. Den hårdskjutande anfallaren stod för en helt okej insats under förra säsongen, även om han tappade en del tryck i grejerna efter årsskiftet. Totalt blev det tio fullträffar – men nog är han god för betydligt mer än så. Ärligt talat har han alla möjligheter i världen att dubbla den siffran. Dels för att han har fått vänja sig efter SHL-nivån under en hel säsong, men också för att han har ett skott som verkligen sticker ut. Kan han bara lära sig att hitta bättre banor i rinken, ta sig till fler skottlägen – ja, då kommer det att lossna rejält. Även om han i dagsläget ser ut att få slåss om speltid i en av bottenkedjorna kan han mycket väl avancera snabbt om målskyttet börjar rulla igång på allvar. Tillsammans med en skicklig speluppläggare kan han mycket väl skapa ren magi. Gör er själva en tjänst, håll lite extra koll på Andersson i höst.

På tal om att hålla koll: William Eklunds vara eller inte vara i Djurgården är fortfarande en het frågeställning som stockholmarna behöver få ett positivt svar på rätt omgående. Supertalangen draftades nyligen som nummer sju totalt av San Jose Sharks och även om det finns toner som viskar om en fortsättning i Djurgården i minst en säsong till så går det inte att skriva något i sten riktigt än. Det vore minst sagt förödande för mesta mästarna om Eklund redan nu hamnar i Sharks. Ärligt talat kan han vara skillnaden mellan en slutspelsplats eller inte. Så bra och drivande var han under förra säsongen. Få löften genom klubbens historia har varit lika kompletta som ”Lill-Fimpen” och det är ingen överdrift att tro att han kan nå 30-40 poäng om han får testa på SHL en vända till. Hans skridskoåkning och spelsinne skulle mycket väl kunna göra honom till en stjärna i ligan redan nu. Det går inte nog att beskriva vad en fortsättning i Djurgården faktiskt skulle betyda för laget.

Utöver Eklund har det börjat surrats om att Alexander Holtz skulle kunna bli utlånad till Djurgården från New Jersey Devils. Sportchefen Joakim Eriksson har tidigare gått ut och sagt att han inte räknar med att Holtz återvänder till Djurgården, men nu verkar det scenariot inte lika otänkbart längre. Med både Eklund och Holtz i laget skulle anfallssidan plötsligt se ruggigt stark ut – och vi vet alla vad de bästa kompisarna kan åstadkomma tillsammans. Fråga inte minst Frölunda som åkte på en riktig åktur av duon under åttondelsfinalen, där Eklund gjorde 1+1 och Holtz pangade in 2+2 i en och samma match. Det återstår helt enkelt att se om Holtz är aktuell för en comeback eller inte, det bästa är nog att se det som en bonus. En sak är i alla fall säker: skarpskytten har potential att ta SHL med fullständig storm.

Bläddrar vi vidare bland forwards går det att notera två spelare som valde att förlänga sina kontrakt: nämligen Niclas Bergfors och Manuel Ågren. För den förstnämnde så stod han på många sätt för en succéartad säsong som kröntes med att han blev utnämnd till Årets Järnkamin. Med 27 poäng, varav 15 av dessa var mål, visade Djurgårdens egna Iron Man att han inte har några planer på att avsluta karriären ännu. 34-åringen har de senaste säsongerna visat sig vara en strålande pusselbit i en av Djurgårdens toppkedjor, där han inte bara är en pålitlig målskytt utan också en slitvarg som skapar värdefulla isytor för sina kedjekamrater. Med tanke på att en trotjänare som Henrik Eriksson har tvingats lämna (vilket fortfarande är en tuff verklighet att förhålla sig till) känns det extra viktigt att Bergfors finns kvar i truppen. Han om någon kan visa vad det faktiskt innebär att vara en järnkamin, både i gymmet och på isen. Det blir spännande att se om Bergfors får chansen i någon av toppkedjorna eller om han får nöja sig med en plats i tredjelinan.

Beträffande Ågren så får han nog ställa in sig på att jobba sig uppåt i formationerna. Förra säsongen blev inte riktigt som det var tänkt för 27-åringen, som många trodde skulle ta ett explosionsartat kliv i sin utveckling. Istället för den där frejdiga skridskoåkningen och den dominerande spelstilen i anfallszonen så var Ågrens säsong tyvärr ganska anonym. Då och då blixtrade han till, men allt för sällan för att kunna jämföra det med säsongen innan då han nominerades till Årets Rookie för sina insatser. Djurgården har helt klart en del sparkapital i Ågren (som för övrigt har visat sig vara en skicklig boxplay-specialist), som har alla egenskaper som krävs för att bli en fruktad poänggörare i SHL. Förhoppningen är att han studsar tillbaka och bara ökar. Det är många som vill se ännu mer av den där intensiva och härliga skridskoåkningen som han sitter inne på.

Slutligen har vi kommit till tre riktigt spännande pjäser som ska stå för stora delar av Djurgårdens offensiva produktion. Linus Videll, Rhett Rakhshani och Paul Carey är ett gäng rutinerade herrar som ska bli otroligt spännande att följa under säsongen. Det har länge snackats om en comeback till svensk ishockey för Videll, som har varit på vift i KHL under nio raka säsonger nu. Där har han varit en minst sagt skicklig poänggörare, där speciellt säsongen 2018/2019 sticker ut med 48 pinnar. 114 poäng fördelat på de tre senaste KHL-säsongerna är inget man direkt skojar bort – och förväntningarna på Videll är självklart att han ska bidra med en god skopa mål och assist i en av Djurgårdens toppkedjor. Utöver det säger han själv att han vill vara en ledare i laget, så han är knappast främmande med att ställa krav på sig själv. Frågan som många funderar över är om hans tid i KHL har varit positiv eller negativ för hans chanser i Sverige. Det är trots allt en annan typ av ishockey i KHL, där farten får stå tillbaka något i jämförelse med SHL.

När det gäller Rakhshani finns det betydligt färre frågetecken att plocka fram. Amerikanen har levererat poäng i alla SHL-klubbar han har representerat och Djurgården blev knappast något undantag under den passerade säsongen. Med hela 28 pinnar (11+17) på 35 matcher var Rakhshani verkligen en strålande värvning och det känns minst sagt lyxigt att han kommer att stanna i Djurgården i två säsonger till. På många sätt kan klubben bygga sin offensiv kring 33-åringen, som också är en fantastisk tillgång i en spelform som powerplay. Glädjande nog är Rakhshani med från start, vilket alltså betyder att Djurgården kan matcha honom under hela säsongen. Det kan visa sig vara det som krävs för att nå slutspelsplatsen. Utöver hans magiska passningsspel har amerikanen ett riktigt vasst skott och hans högerfattning och mjuka handleder gör honom extra lämpad i de numerära överlägena. Att han är gjuten i Djurgårdens förstakedja råder det ingen som helst tvekan om.

En annan spelare som mycket väl kan få speltid i förstalinan är Paul Carey. Här snackar vi om en handplockad spelare som har tagits fram via Barry Smiths kontakter i Nordamerika. Och det i sig känns ju otroligt kittlande att veta. 32-årige Carey har en riktigt gedigen meritlista med 100 NHL-matcher och 428 AHL-matcher. Sägs bära på en förmåga att ofta vinna insidan – något som Djurgården verkligen saknade under den passerade säsongen – och har utöver det också exceptionella ledaregenskaper. Om det är något som är tydligt gällande Djurgårdens egna analys av säsongen 2020/2021 så är det deras missnöje över den bristande inställningen hos spelarna.

Joakim Eriksson kallade det till och med för ett "fruktansvärt looserbeetende” efter en tung hemmaförlust mot HV71, och här någonstans är nog taktiken rätt given att fylla på med fler naturligare ledare (som Linus Videll, Rasmus Bengtsson, Rhett Rakhshani och Marc-André Gragnani) i gruppen för att säkra upp att historien inte upprepar sig. Carey är utan tvekan värvad för att han ska visa vägen både när det går lätt men kanske mest när det går tungt – och det ska bli väldigt intressant att följa hans framfart i SHL. Djurgården har tidigare haft riktigt bra track record gällande transatlanter. Blir Carey nästa succé?

Starkaste fördelen:
Här måste mångsidigheten lyftas fram. Så här på förhand är Djurgårdens forwardssida riktigt spännande – där det finns en stark centersida, intressanta vingar och ett flertalet duktiga löften. Tittar vi spelare för spelare finns det massor av individuell skicklighet att luta sig emot.

Tydligaste nackdelen:
Avsaknaden av högerskyttar känns faktiskt ganska påtaglig. Speciellt om Alexander Holtz inte blir utlånad från New Jersey Devils. Skulle den sista pusselbiten i lagbygget vara en vass RW finns det inte speciellt mycket att klaga på.

Viktigaste spelaren:
Oavsett vad som händer är alltid Jacob Josefson den viktigaste pjäsen bland Djurgårdens utespelare. Han är inte bara lagkapten, utan också den som håller ihop förstakedjan. Är han hel och frisk så slocknar aldrig drömmen om nästa SM-guld.

PRELIMINÄR LAGUPPSTÄLLNING

Målvakter:
Mantas Armalis
(Niklas Svedberg)

Förstafemman:
Paul Carey – Jacob Josefson – Rhett Rakhshani
Marcus Högström – Tom Nilsson

Andrafemman:
Linus Videll – Sebastian Strandberg – Niclas Bergfors
Linus Arnesson – Marc-André Gragnani

Tredjefemman:
William Eklund – Ludvig Rensfeldt – Linus Andersson
Tobias Ekberg – Josef Ingman

Fjärdefemman:
Manuel Ågren – Filiph Engsund – Filip Cederqvist
Rasmus Bengtsson

Extraspelare:
Alex Brännstam
Ludvig Hedström
Pontus Johansson
Oscar Bjerselius

SAMMANFATTNING

Djurgården befinner sig verkligen i en brytpunkt. Efter några framgångsrika år tillsammans med Robert Ohlsson som huvudtränare har de senaste säsongerna varit ett steg i fel riktning – och förändringarnas vindar blåser verkligen igenom föreningen med en ny VD, en ny ledarstab och ett gäng helt nya spelare. Frågan är som sagt vilket håll som mesta mästarna är på väg åt? Nu när vi har summerat alla lagdelarna finns det utan tvekan en bra grund att stå på. Men hur långt räcker det i slutändan?

Att påstå att det här laget har en topp sex-placering i sig är inte fel på något sätt. Målvaktssidan har alla grundbultar som behövs för att leverera på toppnivå i ligan, backsidan rymmer några riktigt vassa och etablerade namn men också spännande potential och forwardssidan har en härlig mix av skicklighet och talang. Tillsammans kan de olika delarna sammansmälta till någonting riktigt, riktigt bra – men det finns också jobbiga frågetecken som omgärdar hela lagbygget. Och någonstans måste man ha respekt för det, oavsett hur positivt lagd man är eller inte.

Kommer Niklas Svedberg studsa tillbaka? Kan Marcus Högström prestera på toppnivå under en hel säsong? Klarar Josef Ingman och Rasmus Bengtsson av att leverera från backposition? Blir William Eklund kvar i Sverige? Håller sig Jacob Josefson fri från skador? Och vad innebär egentligen den helt nya ledarstaben? Frågorna flockas som sagt kring Djurgården och skapar en osäkerhet som både känns kittlande, men också ganska oroande. Just nu tycks det inte finnas några säkra svar – vilket självklart påverkar förväntningarna inför de stundande utmaningarna.

Kanske är det mer logiskt att tro på en play in-placering (åttondelsfinal), mellan plats 7-10. Dels för att ombyggnationer ofta brukar ta sin tid, men också för att laget – på det berömda pappret – inte känns helt gjutet. Mycket kommer i slutändan falla tillbaka på den nya ledarstaben och hur de syr ihop gruppen både på och utanför isen. Förutsättningarna finns för att lyckas – och Djurgården har verkligen satsat för att stötta upp spelargruppen och kräma ut så mycket som möjligt av laget.

Med Barry Smith (som för övrigt tänker ta hjälp av amerikansk militär för att stärka spelarna mentalt) har klubben plockat in en mytomspunnen ledare som har vunnit fem Stanley Cup-titlar, som är en erkänt vass matchcoach, som är duktig på att utveckla individer och som har en mer nordamerikansk stil att se på sporten. Till sin hjälp har han Nichlas Falk, en legendar i Djurgården, som lär göra allt för att säkerställa att järnkaminsandan finns i varje skridskoskär som spelarna tar. Och med Mikael Aaro finns en tydlig känsla att han ska styra upp det krackelerade försvarsspelet och hitta en mer hållbar defensiv, precis som han gjorde i Karlskrona för några år sedan. Som om det inte vore nog kommer Jimmie Ölvestad, Michael Holmqvist och Daniel Tjärnqvist stötta upp ledarstaben och finnas som en extraresurs för spelarnas individuella utveckling.

Joakim Eriksson och hans arbetsgrupp (med utvecklingschef Tobias Pehrsson i spetsen) har uppenbart identifierat problemen från förra säsongen – som den bristande inställningen och den mjuka defensiven – och skruvat om organisationen efter det i ett försök att få bort de djupa dalarna som vi har sett de senaste säsongerna. I slutändan känns det som ett vettigt och rätt beslut. Även om Djurgårdens toppar har varit skyhöga har lägstanivån stundtals varit skrämmande – och det är hög tid att se över det problemet och göra något åt det. Oavsett vad det står på resultattavlan efter slutsignalen ska alltid Djurgården lämna matcherna med en känsla av att de gjorde allt de faktiskt kunde. Så har det tyvärr inte varit de senaste åren.

Ja, det är minst sagt spännande tider för alla djurgårdare. In med det nya – ut med det gamla. Men samtidigt: ett försök att hitta tillbaka till rötterna, till järnkaminsandan. En tydlig push i rätt riktning skulle vara om publiken får återvända till Hovets betongklädda läktare igen. Även om spelarna ska kunna leverera under olika typer av förutsättningar så klädde ändå Marcus Högström det bra i ord under förra säsongen. ”Jag tycker det är roligare att spela med publik än att spela hockey. Det är publiken och känslorna och hela inramningen och den biten som jag älskar mest av allt. Och jag skulle ljuga om jag sa något annat”. Om det är något som är säkert så är det att Djurgården behöver sin publik för att vara hel. Den är en del av klubbens identitet – och med supportrarna på plats finns det inga drömmar som är för stora.

TRE FRÅGETECKEN

Vem blir den siste forwarden?
Djurgårdens lagbygge är nästan helt klart. Men det återstår fortfarande en pusselbit på anfallssidan. Och klubben har själva gått ut med att det ska vara en forward med hög grad av skicklighet. Det har redan spekulerats i Marcus Sörensen, som dock verkar vilja stanna kvar i NHL. Även en spelare som Dmytro Timashov är ledig. Det återstår helt enkelt att se vem det blir som fyller luckan. Kanske använder Barry Smiths sitt stora kontaktnät igen och fiskar upp någon från NHL/AHL? Det lär finnas en del intressanta spelare kvar på marknaden.

Blir det ordning på powerplay?
Om det är något som Djurgården behöver gnugga extra under försäsongen så är det special teams. Speciellt powerplay – som stundtals var så bedrövligt förra säsongen att stockholmarna var sämst i hela ligan i just den spelformen. Även om spelet i numerärt överläge blev bättre och bättre ju längre säsongen gick har Barry Smith och hans ledarstaben en tuff uppgift att lösa. Ser vi till spelarmaterialet finns det helt klart potential att skapa två riktigt vassa PP-linor. Fokus måste ligga på att vrida upp tempot istället för att sänka det, men också komma till betydligt fler skottlägen.

Dags att vinna över Oskarshamn?
En fajt som ska bli extra spännande att följa under den kommande säsongen är drabbningarna mot Oskarshamn. Under förra säsongen växte laget fram till en riktig skräckmotståndare för Djurgården, och stockholmarna kammade hem noll av tolv möjliga poäng mot smålänningarna. På många sätt var nederlagen en del av ett större problem, där Djurgården hade enorma svårigheter att komma ut med rätt inställning till matcherna. Just därför blir mötena med Oskarshamn extra intressanta framöver. Har mesta mästarna lärt sig läxan nu?