Analys: Håller truppen måttet?
Truppen är enligt sportchefen Joakim Eriksson spikad inför det kommande året. Frågan vi alla ställer oss: kan Djurgården återupprepa succén från den gångna säsongen?
Well, det blev inte riktigt som många av oss hade tänkt sig. När Joakim Eriksson under fredagen valde att gå ut med nyheten att Alexander Urbom inte bara var den sista pusselbiten på backsidan – utan även den sista pusselbiten i hela lagbygget dröjde det inte länge förrän besvikelsen kröp fram och la sig som en tung hockeyhög över alla förväntningar.
Vi trodde ju att minst en klassforward var på ingång. Kanske till och med två. Istället fick Erikssons drag att värva friskt från Hockeyallsvenskan en rejält större betydelse i sammanhanget. Så: känner jag mig lite lurad på det roliga? Yes. Är jag orolig över truppens slagkraftighet? Både och.
Det finns minst sagt ett par rejäla frågetecken som vi egentligen hade behövt räta ut nu för att känna oss lugnare inför det kommande året. Låt oss dyka ner i varje lagdel och ta oss igenom vilka spelare vi faktiskt har att ställa på isen under säsongen 2018/2019.
MÅLVAKTER
Om vi slänger oss tillbaka till grundserien finns det inte speciellt mycket tvivel på att Adam Reideborn är exakt rätt man på rätt plats. Den makalösa formen han visade upp under sina 30 matcher kändes lika bra i magen som en flippmacka från Fredrik Brembergs klubba.
Däremot fick Reideborns säsong en något bitter eftersmak efter uttåget i slutspelet. Han var inte riktigt där under några av de viktigaste matcherna, vilket han själv erkände när journalisterna undrade hur han såg på sin insats. Trots det har jag bestämt mig för att inte tvivla på 26-åringens förmåga, utan jag ser honom snarare som den perfekta sista utposten att bygga laget kring.
Han är fortfarande i en utvecklingsbar ålder – och närmar sig den gyllene toppen som de flesta målvakter brukar ha kring 30-årsåldern. Men om DIF ska återupprepa succén, och även ta sig hela vägen till final, måste han hitta en nivå till i sitt målvaktsspel. Tvivlar jag på att han gör det? Knappast. Han har tidigare visat, bland annat när han hjälpte Djurgården att ta sig tillbaka till SHL igen, att han kan leverera när det behövs som mest.
Gällande Reideborns nya målvaktskollega Robin Jensen finns det egentligen ett ord som ringar in honom på ett bra sätt. Och det ordet är: potential. Joakim Eriksson har själv sagt att han vill satsa på en yngre förmåga efter att han skeppet iväg Joacim Eriksson, vilket känns som ett bra sätt att kräma ur mycket framgång genom små ekonomiska medel. Om Jensen visar sig vara en perfekt backup som till och med slåss om förstaspaden är självklart Erikssons drag en pengamässig seger.
Det som oroar mig är att 22-åringen inte har någon erfarenhet av SHL-spel. Och om Reideborn på något sätt skulle börja vackla i sitt spel – eller än värre bli skadad – har vi en väldigt orutinerad målvakt att luta oss emot. Förhoppningsvis blir kombinationen av två unga burväktare precis det vi vill. Men kanske hade en äldre och mer rutinerad målvakt vid sidan om Reideborn varit att föredra om Djurgården hamnar i en svacka som de har svårt att ta sig ur.
Starkaste fördelen:
Reideborn har bevisat att han är en av SHL:s absolut bästa målvakter, vilket självklart är den största uppsidan. Det finns mycket potential hos Jensen, som kan se och lära av Reideborn som har gjort en betydande resa senaste åren.
Tydligaste nackdelen:
Det är ett ungt målvaktspar som saknar erfarenhet, även om Reideborn har varit med och spelat stora matcher tidigare.
Viktigaste spelaren:
Självklart är det Adam Reideborn. Han måste fortsätta leverera på samma nivå för att Djurgården ska ha en ärlig chans att ta sig riktigt långt.
BACKAR
Om det är någon av lagdelarna jag känner mig mest trygg med så är det backsidan. Här finns en spännande mix, även om uppsättningen överlag är ung. I Marcus Högström och Linus Hultström har Djurgården två av SHL:s absolut bästa försvarare. Under långa perioder var Högström ligans bästa back, och vi vet alla vilket enormt arbete han gör över hela isen. Kryddar vi det med Hultströms förmåga att kliva fram i powerplay, men även sätta de avgörande passningar, kan vi bara le åt att duon valt att stanna kvar i Stockholm och inte gått vidare till någon av våra konkurrenter.
Även Jesper Pettersson, som fick sitt genombrott den gångna säsongen, känns som han kommer att fortsätta bidra med spets på backsidan. Det ska bli intressant att se vad han kan kräma ur den kommande säsongen. Om han hittar fram till det han presterade i inledningen av sin tid i Djurgården kan vi räkna med en perfekt allroundback att kasta in när de viktiga målen måste göras.
Den backen jag dock ser fram emot mest att följa är David Bernhardt. Talangen visade att han har ett vasst spel i sig - och jag tror att han kan bli en av dem som gör sig ett namn på riktigt nu. Har egentligen alla egenskaper som behövs för en modern back: bra puckkontroll, fin blick för spelet och en förmåga att täcka pucken med hjälp av sin storlek.
Utöver det behöver både Tom Nilsson och Alexander Urbom visa upp sina defensiva kvalitéer, eftersom det är just där jag kan se de uppenbara bristerna på försvarssidan. Förlängningen av Urbom var livsviktig: mycket beroende på att William Lagesson plockades tillbaka av Edmonton Oilers. Lagesson skapade knappast de största rubrikerna, vilket är precis det som en defensiv back ska göra. Verka i det tysta, ta jobbet, städa undan. Kanske inser vi inte hur pass saknad Lagesson faktiskt kommer att vara i lagbygget. Duktiga backar som ser prestige i att stanna hemma och täcka skott är knappast det enklaste att hitta på marknaden.
Med tanke på defensiva backar: var det fel att låta Alexander Falk lämna? Han gjorde helt klart sin bästa säsong i DIF-tröjan, men om man går ner i detaljspelet nådde han inte nått hela vägen fram. Han hamnade ofta i knepiga defensiva situationer som gjorde att motståndarna kunde etablera press i Djurgårdens zon – och känslan är att laget inte riktigt har råd med den typen av misstag framöver. Jag gillade Falk för hans inställning, men kände även att hans opolerade spelstil ibland stjälpte mer än den faktiskt hjälpte.
Slutligen är värvningen av Olle Alsing värd att diskutera lite mer ingående. Det ryktas om att han var klar för Djurgården långt tid innan han klev in i kvalspelet och stod för några riktigt tveksamma insatser. Från grundserien finns det flera godbitar att plocka fram: där bevisade han att han både kan göra mål och även vara den som står för uppbyggnadsspelet. Men efter att ha bevittnat honom under kvalspelet finns det vissa oroande tendenser som han behöver slipa bort. Steget från Hockeyallsvenskan till SHL är stort, vilket kan visa sig bli kännbart för Alsing. Ett plus är att han vet hur det är att spela i Sveriges bästa liga – och han lär knappast få en bärande roll från början, utan snarare fasas in mer och mer om han visar sig klara av uppgiften.
Starkaste fördelen:
Den spännande mixen med flera stabila allroundbackar. Här ryms några av ligans bästa backar – men också några riktigt spännande löften, som exempelvis Simon Johansson.
Tydligaste nackdelen:
Avsaknaden av en riktigt stabil defensiv back. Urbom fyller rollen perfekt – men att Lagesson har lämnat kommer att märkas av på flera sätt.
Viktigaste spelaren:
Marcus Högströms betydelse för Djurgården är omöjlig att förbise. Han spelar omänskligt många minuter per match, men håller trots det hela tiden en mycket hög nivå i allt han gör. En ledare på isen som gör jobbet både bakåt och framåt i banan.
FORWARDS
Jag hade kunnat köpa forwardssidan rakt av om Eriksson hade jobbat in minst ett riktigt etablerat namn till förstakedjan. Istället hamnade vi i ett läge där det finns mycket att hämta – men en hel del som också står på spel. Att plocka in Jacob Josefson var självklart ett underbart drag, även om vi inte kan förvänta oss att han ska kliva in och göra 50 pinnar direkt. När det gäller Josefson, som haft en betydligt mer defensiv roll i NHL, tror jag att vi måste förlita oss på visst tålamod innan han verkligen hittar rätt i den offensiva delen av spelet. Över tid ska han vara uppe i toppen av Djurgårdens interna poängliga, men jag tror inte vi kan räkna med att han seglar upp dit efter de första tio omgångarna.
Med det sagt är det just centersidan som ser ruskigt bra ut för vår del. Om Andreas Engqvist kommer tillbaka i samma gamla storform har centeruppsättningen det mesta man kan kräva för att hålla hög SHL-nivå. Josefson: som har ett mycket fint spelsinne och massor av NHL-rutin. Engqvist: som kan dominera matcher totalt och lyfta en hel kedja. Marcus Davidsson: som redan nu har bevisat att han kan ställa till rejält med besvär på motståndarnas planhalva. Sebastian Strandberg: som känns som en bra allroundlirare som är redo att jobba hårt för att få mer speltid.
Om vi tar ett grepp om ytterforwards finns det några namn som sticker ut lite mer än andra. Jag har fortsatt stor förhoppning att Niclas Bergfors ska explodera den kommande säsongen. Han är den i Djurgården som avlossar flest skott mot mål, men har inte riktigt fått utdelning för det. Om det lossnar för hans del kan det mycket väl bli över 40 poäng från hans klubba.
Därefter ser jag värvningen av Jakob Lilja som ett smart val från Djurgårdens sida. Under mötena med Linköping har Lilja varit en av spelarna som har stått ut mest med sin tydliga inställning och känsla för mål. Eriksson har sagt att han värvade Lilja för att göra honom till en blivande landslagsforward, och jag tvivlar inte på att 24-åringen har den nivån i sig. Det ryktas även om att han ska ha anlitat en specialtränare för att få ut mer av sig själv. Om det stämmer är det tydligt att Lilja är mer än redo att ta nästa steg i karriären.
Manuel Ågren är också en lirare som jag tror att vi kommer att bli överraskade av. Det lilla jag har sett av honom i Oskarshamn har varit positivt. Han är en naturlig målskytt som har känts rejält svårstoppad när han tagit sig fram i anfallszonen. Kanske behöver han en säsong för att anpassa sig – men bli inte förvånade om han kliver fram och petar in flera puckar innan årsskiftet.
Och vem kan inte älska värvningen av Emil Bemström? Vi snackar om en av Sveriges mest spännande talanger som under sin tid i Leksand var totalt orädd. Ettrig och svårfångad, men också något naiv i sin spelstil. Om han kan göra bättre avvägningar och skruva på detaljerna finns det hur mycket som helst att hämta från Bemström.
Förlängningarna då? Att Daniel Brodin och Gustav Possler stannar känns helt rätt. Brodin har mycket mer att visa upp efter sin skadefylld säsong och hans aggressiva spelstil är precis det Djurgården behöver för att få motståndarna ur balans. Possler har blixtrat till under perioden, inte minst slutspelet – vilket ger en hint om att han kan bli en mer tongivande pjäs bara han lockar fram sin högstanivå under fler och tätare tillfällen.
Så har vi även förlusterna, som knappast har undgått någon. Just anfallssidan blev rejält drabbad av spelarflykten: där bland annat poängkungen Patrik Lundh drog till Kina och de stabila centrarna Linus Johansson och Markus Ljungh skrev på för två rivaler. Dessutom får vi inte se René Bourque i DIF-tröjan igen, vilket betyder att laget tappar en naturlig målskytt.
Att Eriksson valde att fylla hålet på centersidan med Josefson var precis det vi behövde när förlusterna av Johansson och Ljungh sved som mest. Och jag kan köpa resonemanget att släppa Ljungh, eftersom han krävde en högre lön. Men att Johansson valde Färjestad tror jag Joakim Eriksson grämer sig rejält över. Det ryktas om att Djurgårdens anbud inte var speciellt långt ifrån Färjestads erbjudande, men att Johansson valde rivalen eftersom han var garanterad en större roll där.
Djurgården har, som tidigare nämnt, ändå en gedigen centersida – även om den tänkbara förlusten av Lukas Vejdemo kommer att urvattna den. Att även Jonathan Davidsson och Axel Jonsson-Fjällby, precis som Vejdemo, väljer att testa lyckan i NHL är en tuff situation som ställer till det för DIF. Vi tappar inte bara duktiga poängspelare om de stannar kvar därborta, utan också en trio som hela tiden trycker upp farten i spelet. Dessutom slukade ingen av dem de riktigt stora pengarna, vilket betydde att Djurgården fick ut väldigt mycket trots liten ekonomisk insats.
Att Erik Walli Walterholm eller William Wiå ska kliva fram och leverera på samma nivå som Vejdemo, Jonsson-Fjällby eller Davidsson är inte en omöjlighet, även om det känns som önsketänkande.
Avslutningsvis finns det ett par spelare att sakna för deras inställning och vilja: Calle Ridderwall och Mikael Ahlén. Att Ridderwall valde att gå vidare till Tyskland, där det finns mer pengar att tjäna och en topproll att fylla, var logiskt på många sätt. Att Ahlén inte fick fortsätta känns däremot tungt. Jag hade gärna sett att han stannade kvar, eftersom rollspelare är livsviktiga för ett lag. Att Henrik Eriksson finns kvar i laguppställningen känns bra. Han besitter egenskaper som betyder mycket för sammanhållningen och DIF-andan.
Starkaste fördelen:
Helt klart centeruppsättningen. Om Engqvist blir kvitt sin hjärnskakningsproblematik är det få som kan matcha Djurgårdens skicklighet.
Tydligaste nackdelen:
Att det inte finns någon riktig superstjärna bland ytterforwards. En sådan värvning hade lyft förstakedjan rejält och skänkt en helt annan tyngd till lagbygget.
Viktigaste spelaren:
Det känns jobbigt att sätta den pressen på honom med tanke på att han kämpar för att komma tillbaka, men Andreas Engqvist vara eller inte vara i den här truppen är den viktigaste frågan Djurgården står inför just nu. Hans pondus och skicklighet på isen lyfter hela laget till en helt annan höjd.
PRELIMINÄR LAGUPPSTÄLLNING
Förstafemman:
Jakob Lilja – Andreas Engqvist – Niclas Bergfors
Marcus Högström – Jesper Pettersson
Andrafemman:
Manuel Ågren – Jacob Josefson – Daniel Brodin
Linus Hultström – Alexander Urbom
Tredjefemman:
Gustav Possler – Marcus Davidsson – Emil Bemström
Tom Nilsson – David Bernhardt
Fjärdefemman:
Henrik Eriksson – Sebastian Strandberg – Erik Walli Walterholm
Simon Johansson – Olle Alsing
Extraspelare:
William Wiå
Målvakter:
Adam Reideborn
(Robin Jensen)
SAMMANFATTNING
När vi placerar ut spelarna i tänkbara formationer blir det rätt tydligt att det här är en lagmaskin där kollektivet står före individen. Eftersom det på många sätt var den livsfilosofin som tog Djurgården tillbaka till toppen känns det tryggt att den röda tråden finns kvar. Tyvärr ger det också en känsla av att sportchefen Joakim Eriksson har valt att strypa åt pengarna, för att istället satsa på ett mer budgeterat lagbygge. Något oroväckande känns det, eftersom mer pengar strömmar in i SHL på grund av de nya tv-avtalen – vilket lär göra att fler rivaler spänner musklerna för att spetsa till sina trupper.
Med tanke på vad Robert Ohlsson och hans ledarstab fick ut av Djurgården den gångna säsongen finns det dock anledning till optimism. Samtidigt känner jag mig inte helt trygg med den här truppen, eftersom det är mycket som ska falla på plats för att det ska bli riktigt bra. Dessutom saknas det en renodlad målskytt av yttersta toppklass som kan trycka dit de avgörande puckarna, även om jag tror att Niclas Bergfors kan fylla den rollen på ett bra sätt om han får sin skotteffektivitet att skjuta i höjden.
Samtidigt får vi inte glömma att både målvaktssidan och backsidan ser riktigt bra ut. Adam Reideborn är en av SHL:s absolut bästa målvakter – och försvarsuppsättningen innehåller spelare som flera konkurrenter drömmer om att kunna mönstra.
Vad landar allt det här i då? Svårt att säga, eftersom många lag inte har spikat sina trupper ännu. Men om vi bara tittar på pappret – och inte tar hänsyn till andra omständigheter – tror jag att Djurgården kommer att placera sig i mitten av tabellen, där det blir ett krig att ta sig vidare. Om alla bitar faller på plats, vilket skulle innebära att värvningarna från Hockeyallsvenskan levererar över förväntan och de yngre spelarna blommar ut, kommer laget utan problem att knipa en direktplats till slutspelet. Men att den kommande säsongen ska sluta med en ny andraplats i grundserien känns i dagsläget lite för optimistiskt att tro på.
Tre frågetecken:
Vem ska ersätta Patrik Lundh?
40 poäng i grundserien, tio pinnar i slutspelet. Förhoppningsvis kan Jakob Lilja hitta en ny nivå i sitt spel och fylla luckan, men vad händer om han inte gör det? Förlusten av Lundh kan på flera sätt bli avgörande för Djurgården.
Har Joakim Eriksson ett ess i rockärmen?
Sportchefen är svår att läsa av ibland, och det har ryktats om att han haft kontakt med klasspelare som Dick Axelsson och Aaron Palushaj. Nu verkar det inte bli några fler värvningar – men jag tror inte vi ska stänga dörren helt, även om det finns en hel del önsketänkande i det resonemanget.
Kan Djurgården slipa till sitt powerplay?
För två säsonger sedan var DIF bedrövliga i numerärt överläge med endast 13,89 procent i utdelning. Den gångna säsongen blev det en uppryckning till 19,26 procent. Tar laget klivet över 20-spärren nu? Om det är någon spelform som faktiskt gör skillnad över en hel säsong så är det powerplay.
