Analys: Är det dags för tränarbyte?
Djurgårdens huvudtränare Robert Ohlsson står utan kontrakt. Frågan är om klubben ska ge honom nytt förtroende – eller om det är dags för ett tränarbyte? Här är vår analys av situationen.
Inför säsongen 2016/2017 värvades Robert Ohlsson från Frölundas ledarstab som ny huvudtränare för Djurgården. Sedan dess har klubben fått uppleva en rafflande SM-final mot just Frölunda – och slutat på tabellplaceringarna 10, 2, 4 och 6.
Inne på sitt femte år som huvudtränare för mesta mästarna har Robert Ohlsson nu ett utgående kontrakt. Enligt sportchefen Joakim Eriksson har han haft en dialog med Ohlsson sedan december månad angående ett nytt tvåårsavtal – men ingenting är klart ännu och det återstår att se om Ohlsson blir kvar.
Med tanke på lagets utsatta tabelläge är det vissa supportrar som välkomnar ett tränarbyte redan nu eller efter säsongen. Frågan vi därför ställer oss är om Ohlsson ska få förlängt kontrakt med Djurgården eller inte? Låt oss titta närmare på fördelarna och nackdelarna och dra en slutsats.
FÖRDELAR
Djurgården får kontinuitet
Det pratas mycket om ordet kontinuitet i svensk ishockey just nu. Och det är inte speciellt konstigt. Tittar vi på en klubb som Frölunda, som har dominerat hockeyscenen de senaste åren, har laget haft Roger Rönnberg som huvudcoach i åtta långa år. Under den perioden har Frölunda vunnit SM-guld två gånger och CHL hela fyra gånger. För Djurgårdens del skulle en förlängning av Robert Ohlsson innebära att klubben fortsätter på inslagen väg och bygger samma typ av spelfilosofi med högt presspel, intensiv skridskoåkning och enkla, raka uppspel. Ja, Ohlsson kan upplevas som tjatig när han om och om igen maler på om att inte fuska med grunderna. Men det finns också en styrka i det, eftersom han inte sänder ut mixade signaler kring sin spelidé. Och när väl spelarna följer Ohlssons plan så är Djurgården ett riktigt, riktigt bra lag. Det har vi om inte annat tydliga bevis på från de senaste säsongerna.
Fixat med- och motgångar
Robert Ohlssons resa som huvudtränare i Djurgården har knappast varit spikrak. Topparna har varit skyhöga – och dalarna har varit skrämmande djupa. Men gång på gång har Ohlsson visat att han kan styra sitt lag ur jobbiga motgångar och hitta en väg framåt igen. Efter en blytung premiärsäsong i Djurgården, som han själv var förvånad över att han inte sparkades under, kom laget tillbaka starkare än på länge och knep en andraplats i grundserien. Och säsongen efter ledde han stockholmarna till en efterlängtad SM-final där drömmarna om ett sjuttonde guld väcktes till liv igen. Det råder ingen tvekan om att Ohlsson har upplevt både med- och motgångar tillsammans med Djurgården – och att han säkerligen har mycket nytta av det under perioder där det går bra och mindre bra för laget. Det är erfarenheter man absolut inte ska underskatta hos en tränare. Han känner Djurgården utan och innan efter fem intensiva år i klubbens tjänst.
Han är stolt djurgårdare
I en hockeyvärld som dränks av statistik är det lätt att tappa andra värden som utgör sportens kärna. Passion och känslor må vara slitna uttryck, men självklart finns det sanningarna i dem. När det gäller Robert Ohlssons känslor för Djurgården finns det ingen tvekan: han är djurgårdare från topp till tå och pratar ofta om stoltheten att få leda laget i sitt hjärta. De här känslorna avspeglar sig även i hans sätt att förmedla sina åsikter till spelarna. Ohlsson vill att hans manskap ska vara järnkaminerna, att de ska spela för skölden på bröstet. Täcker inte spelarna skott på träning är han inte sen med att samla gruppen och säga vad som gäller. Dessutom är det påtagligt hur mycket Ohlsson brinner för Djurgården när det går bra – men speciellt när det går dåligt. Han lever och andas klubben, på gott och ont. Självklart finns det något väldigt tryggt med att veta hur mycket klubben betyder för honom: och att han inte tar sin position som huvudtränare för given.
Ett modernt ledarskap
Det finns många sätt att se på ledarskap. Speciellt inom sportens värld. Vissa föredrar ett mer traditionellt ledarskap, medan andra växer av mer moderna inslag. Egentligen är det svårt att säga exakt vad skillnaderna är, i många fall krävs vardagliga nyanser för att förstå – men oftast brukar ett modernt ledarskap beskrivas som mjukare, mer individanpassat och följsamt. Och just där tycks Robert Ohlsson befinna sig. Förutom hans sätt att leda på tycks han även ha en tydlig bild gällande vad som är och inte är ett framgångsrikt sätt att spela på. När han tog över rollen som huvudtränare i Djurgården för fem säsonger sedan började även Djurgårdens grundläggande arbete kring den avancerade statistiken att ta fart på allvar. Och det är tydligt att Ohlsson förstår sprängkraften i siffrorna – och hur man kan använda dem till sin fördel. Det är ingen slump att han sätter ett värde kring att bygga ett lag som har ett stort puckinnehav, eftersom det i långa loppet ger fler vinster än förluster.
Individens utveckling
En av Robert Ohlssons absolut starkare sidor som ledare är hans förmåga att göra spelare till bättre versioner av sig själva. Under de senaste säsongerna har vi sett många lirare som har kommit till Djurgården och blommat ut – och självklart har Ohlsson haft ett finger med i spelet. Dels genom hans sätt att ge rätt förtroende till rätt spelare, men också hur han och hans ledarteam jobbar individuellt med spelarna. Sebastian Strandberg, Emil Bemström, Jakob Lilja, Olle Alsing och Kalle Östman är alla exempel på spelare som har fått ett lyft i Djurgårdens organisation. Faktum är att mesta mästarna under de senaste säsongerna hela tiden har placerat sig högre upp i tabellen i jämförelse med den spelarbudget som klubben har haft tillgång till. Djurgården har – med Ohlsson i spetsen – helt enkelt överpresterat och krämat ur mer än förväntat av varje trupp. Det om något är verkligen ett imponerande ledarskap.
NACKDELAR
Den svajiga disciplinen
Att följa dagens Djurgården är en emotionell berg- och dalbana. Det finns inget annat sätt att beskriva det på. Som tidigare nämnt är topparna väldigt höga och dalarna väldigt djupa. Och här höjs kanske den kraftigaste kritiken mot Ohlsson. Det är uppenbart att Djurgårdens huvudtränare har svårigheter med att nå fram till sina spelare när det gäller vissa grundläggande disciplinära delar. Det är tyvärr svårt att blunda för att Djurgården under de senaste åren har haft stora problem med att vara konsekventa i sitt grundspel. Usla matchstarter, svaga uppspel, slarviga aktioner i egen zon, onödiga utvisningar, lam energinivå och problem att vinna insidan är inslag som Ohlsson aldrig riktigt får bukt med. Många hävdar att han inte har respekten hos spelarna: andra att hans spelidé är alldeles för ambitiös. I vilket fall har Djurgården – under Ohlssons ledarskap – haft bekymmer att hitta en jämnhet i sina prestationer. Och självklart finns det något avskräckande i det.
Avsaknaden av plan B
Robert Ohlsson är en konsekvent ledare – och han ruckar inte på sina principer och idéer i första taget. Den inställningen har också varit grund för en hel del missnöje. Kritiken bottnar i att Ohlsson inte gör tillräckligt för att vända en negativ trend och att det finns en avsaknad av en plan B. Eftersom Ohlsson vet att hans grundläggande spelsystem är framgångsrikt är han sällan benägen att ändra på något, oavsett motstånd eller matchbild. Det finns som sagt en styrka i det: men det kan också väcka frustration när det går dåligt. Inte minst hos supportrar som vill se handlingskraft i pressade lägen. Det är knappast någon hemlighet att Djurgården har haft problem mot defensivt inriktade lag de senaste säsongerna – där stockholmarna ofta har hamnat i sarghörnen istället för att komma in till de heta lägena. Den koden tycks fortfarande inte vara knäckt – och det får faktiskt ses som ett underbetyg i Ohlssons ledarskap.
Kaoset i special teams
Powerplay och boxplay. Dessa två heta potatisar har sänkt Djurgården rejält de senaste åren – och situationen är knappast bättre nu, snarare sämre. Blickar vi tillbaka finns det speciellt en tidpunkt som sticker ut under Robert Ohlssons era: SM-finalen mot Frölunda. Om det inte hade varit för Djurgårdens katastrofala boxplay-spel hade antagligen guldet hamnat i Stockholm istället. När det gäller powerplay så var spelformen uppe på toppnivå när Emil Bemström bombade in puckar för ett par år sedan, men sedan dess har det varit en sorglig historia. I dagsläget är Djurgården sämst i hela ligan i spelformen och självklart går det att rikta kritik mot Ohlsson, även om Mikael Håkanson har haft det uttalade ansvaret för PP-spelet. Just special teams är verkligen en akut punkt för Djurgården – och frågan är om Ohlsson är rätt man att vända på den sjunkande skutan? Med tanke på hur viktigt special teams är i dagens ishockey är det ett misslyckande i ledarskapet att Djurgården befinner sig i den situation som man faktiskt gör för tillfället. Så krasst är det.
SLUTSATS
Man kan lugnt säga att Djurgården just nu befinner sig vid ett vägskäl. Robert Ohlssons kontrakt går ut – samtidigt som endast åtta spelare har gällande avtal över nästa säsong. Det här är en tidpunkt då klubben skulle kunna kasta om allting och styra in på ett helt annat spår. Och den riktförändringen skulle kunna börja med att ta in en ny huvudtränare.
Men tittar vi på hela bilden går det snabbt att konstatera att Ohlsson besitter flera egenskaper som gör Djurgården till ett slagkraftigt lag. Hans förmåga att lyfta individer till nya höjder har varit helt rätt för en klubb som inte har samma ekonomiska förutsättningar som andra. Och hans konsekventa och moderna synsätt på sporten har tagit Djurgården hela vägen till en rafflande SM-final som vi aldrig någonsin kommer att glömma.
Adderar vi hans glöd för klubben och hans förmåga att förstå vad som egentligen gör ett lag framgångsrikt går det snabbt att se fördelarna med honom som fortsatt huvudtränare för Djurgården. Samtidigt finns det också en punkt – oaktat den bristande disciplinen hos spelarna och avsaknaden av en taktisk plan B – som verkligen visar att Djurgården ska hålla hårt i Ohlsson. Och det är att han säsong efter säsong har lyckats kräma ut mer än det som har förväntats av truppen.
Djurgården är som sagt en klubb i dagens hockeylandskap som måste hitta smartare vägar att bygga sitt lag på. Ett framgångsrikt sätt att göra det på är att använda små men välutvecklade resurser för att få spelare att blomma ut. Och här har Ohlsson verkligen varit outstanding. Med tanke på världsläget finns det mycket som pekar på att Djurgården inte kommer att höja sin spelarbudget under de kommande åren. Att då ha en huvudtränare som Ohlsson i ledarstaben, som ser individerna och lyfter dem, känns inte bara värdefullt – utan livsviktigt.
Ibland är det lätt att glömma bort vad han – tillsammans med sina arbetskamrater – faktiskt har lyckats med de senaste säsongerna. Kraven på Djurgården är alltid höga, supportrarna kräver guld och ingenting annat. Men tittar man på den verklighet som mesta mästarna har levt och fortfarande lever i är det extremt imponerande att klubben har tagit sig till både semifinal och SM-final de senaste fem åren.
Och vad säger att inte Ohlsson lyckas med den bedriften igen? Han har som sagt redan visat att han kan leda mesta mästarna genom både med- och motgång. Ärligt talat känns det som att Djurgården skulle bli en vilsen klubb utan honom som huvudtränare.
