Analys: Stor genomgång av truppen

Efter en svidande finalförlust mot Frölunda har Djurgården siktat in sig på revansch. Frågan är om laget har vad som krävs för att gå hela vägen den här gången? Vi har gjort en djupdykning i truppen för att ta reda på hur Djurgården står sig i konkurrensen.

Med en succébetonad säsong i backspegeln har Djurgården högt ställda förväntningar att åter igen vara ett topplag i SHL. Men det är mycket som ska klaffa för att drömmen om guld ska bli verklighet. Inte minst med tanke på alla tunga förluster som laget har drabbats av.

Bärande spelare som Adam Reideborn, Jonathan Davidsson, Marcus Davidsson, Axel Jonsson-Fjällby, Daniel Brodin, Alexander Urbom och Jakob Lilja har alla gått vidare för nya äventyr. Dessutom finns det frågetecken kring eventuell utlåning av Olle Alsing och Emil Bemström, eftersom duon har möjlighet att slå sig in i NHL.

Med en av modern tids häftigaste värvningar i Patrik Berglund har dock Djurgården spänt musklerna rejält inför den kommande säsongen. Med intressanta tillskott som Niklas Svedberg, Michael Haga, Anton Hedman, Tom Wandell och Kalle Östman – samt en återvändande Marcus Högström – finns det förutsättningar för ett riktigt spännande år.

Frågan vi alla ställer oss är om det räcker hela vägen? Har Djurgården det som krävs för att bärga hem SM-guldet? Låt oss gå igenom lagdel för lagdel för att bena ut hur pass slagkraftig truppen egentligen är.

MÅLVAKTER

Ett av de hetaste frågetecknen för Djurgårdens del inför den kommande säsongen är målvaktssidan. Och det är inte speciellt konstigt. Adam Reideborn har under de senaste två åren varit en av SHL:s absolut vassaste burväktare – med siffror på 93,7% samt 92,9% – och han lämnar naturligtvis ett stort tomrum efter sig.

Reideborns styrka i DIF-kassen var på många sätt hans lugn, men också hans förmåga att vinna matcher åt sitt lag genom avgörande räddningar. Den största negativa sidan han visade upp under sina framgångsrika år var slutspelsnerverna: som helt klart spökade till det för honom. Det fanns en tydlig skillnad på Reideborns målvaktsspel i grundserien kontra slutspelet – och det är förhoppningsvis den svagheten som Djurgården nu har lyckats stänga ner i och med värvningen av Niklas Svedberg.

Den rutinerade målvakten, som vi tidigare har skrivit en omfattande analys om, har egentligen alla ingredienser som krävs för att vara en guldmålvakt. Han har tidigare gått hela vägen tillsammans med Brynäs – och har värdefull erfarenhet från både NHL och KHL. Men det går inte att frångå att han under sin senaste säsong tillsammans med Timrå inte alls levde upp till de högt ställda förväntningarna som fanns på honom.

Sett till marknaden – samt Djurgårdens kravlista – är dock Svedberg från första början en helgjuten värvning. Djurgårdens sportchef Joakim Eriksson har sedan tidigare uttalat sig om sin värvningsprofil, där han letar erfarna och skickliga spelare från Stockholmsområdet. I Svedberg får Djurgården båda delarna: även om 29-åringen har en hel del att bevisa efter sin tunga comeback i SHL som landade i svaga 88,9 i räddningsprocent.

Även om Svedberg knappast kan vara nöjd med de siffrorna kan det vara värt att lyfta fram hur mycket Timrå kämpade i det defensiva arbetet. Under säsongen 2018/2019 släppte laget in överlägset flest mål, totalt 182 stycken. Dessutom producerade de även minst mål, endast 115 fullträffar. Förhoppningen är att ett stabilare DIF-försvar ska hjälpa Svedberg tillbaka till toppen igen. Med tryggare defensiv framför sig borde pendeln kunna svänga över till något positivt för målvakten.

Bakom Svedberg återfinns Robin Jensen som andremålvakt. Likt känslan för ett år sedan har 23-åringen en inneboende potential som väntar på att blomma ut. Den passerade säsongen såg inte speciellt mycket ut för världen, men i grunden är Jensen en intressant målvakt som har verktygen att lyckas. Under grundserien presterade han ändå godkända – och några strålande siffror – under nio av de femton mötena han stod. Det är något att bygga vidare på: även om jämnheten måste bli betydligt bättre för att Jensens karriär ska ta fart på allvar.

I något slags summerande drag är det självklart mycket tungt för Djurgårdens del att tappa Reideborn. Men Svedberg har rätt förkunskaper för att fylla hans lucka: även om pressen på Svedberg kommer att vara enorm. Att säsongen inleds positivt från första början är en viktigt nyckel för den nye burväktaren. På det sättet kan han bygga på sitt självförtroende som han till viss del tappade i Timrå-tröjan.

Det självförtroende kan i sin tur smitta av sig på Jensen, som även han skulle behöva kastas in i hetluften tidigt och få några bra matcher under bältet. En känsla som var tydligare än andra var att Djurgården gick in i slutspelet under förra säsongen med en alldeles för uttalad förstemålvakt. Visst, det är svårt att peta bort en så pass skicklig spelare som Reideborn. Men överlag skulle nog Djurgården må bättre av att ha en mer inkörd andremålvakt när det drar ihop sig för slutspel.

Starkaste fördelen:
Svedberg har ett SM-guld sedan tidigare, vilket betyder att han vet vad som krävs för att gå hela vägen. Hans enorma rutin från både NHL och KHL kommer att spela stor roll i sammanhanget. Den rutinen lär, med största sannolikhet, lyfta Jensens målvaktsspel också.

Tydligaste nackdelen:
Att Svedberg har en svag säsong i ryggen. Det råder ingen tvekan om att han är en strålande målvakt i sina bästa stunder, men det känns som att han var ur balans i Timrå. Det skvallrar inte bara den undermåliga räddningsprocenten om – utan även att Svedbergs heta temperament fick honom att fokusera på fel saker.

Viktigaste spelaren:
Ingen tvekan om att det är Svedberg. 29-åringen är värvad för att ersätta Reideborn: men också för att han ska hjälpa Djurgården att vinna det där efterlängtade SM-guldet. Om inte Svedberg kommer upp i önskad nivå kommer Djurgårdens säsong att krascha rejält.

BACKAR

Här finns nästan allt man kan önska sig av en backsida på SHL-nivå. Både värdefull rutin, hårdskjutande prickskyttar men också några spännande framtidslöften. Om det är något som är värt att lyfta fram i sammanhanget så är det kontinuiteten. Att spelare som Linus Hultström, Jason Garrison, Tom Nilsson, Robin Norell och Jesper Pettersson har valt att stanna tyder på att Djurgården gör mycket rätt just nu. De flesta skulle nämligen lätt kunna se sig om efter en ny klubbadress.

Egentligen kändes det lite märkligt att det inte blev större reaktioner över det faktum att Hultström har bestämt sig för att köra en säsong till. Hans defensiva egenskaper kan ibland dra ner helhetsbetyget, men offensivt är han en magisk tillgång. Det finns inte många i SHL som kan sätta upp spelet som Hultström gör: och när han väl hamnar i rätt flow känns han omöjlig att stoppa. Dessutom har han ett fruktat skott som kan få pucken att leta sig in från de mest snäva av vinklar. Det är minst sagt glädjande att han bestämde sig för att nobba KHL för en säsong till i Djurgården.

På tal om offensivt lagda backar så ska det självklart bli spännande att se Jason Garrison i DIF-tröjan igen. Kanadensaren inledde sin sejour i klubben på bästa tänkbara sätt – och målade redan i sin debut. Sedan förde försvararen en betydligt anonymare roll, speciellt under slutspelet. Märkligt nog utnyttjade inte Djurgården hans vassa skott i powerplay, mycket på grund av den hårda konkurrensen i laget. Det skulle vara väldigt intressant att se vad en inkörd Garrison skulle kunna ställa till med i numerärt överläge. Varför inte ge honom en vettig startsträcka på träningarna för att komma in i det – och sedan kasta in honom i en andra powerplay-formation framåt vårkanten för att se om det flyger eller inte? Det känns verkligen som att Garrisons potential går till spillo. Det var ändå hans ruggiga skott som gjorde honom känd i NHL-kretsar en gång i tiden. Utöver det känns det tryggt att ett så renodlat proffs kliver in och gör en säsong till. Hans rutin och kyla i pressade situationer är på många sätt värdefullt. Förhoppningsvis kommer han snabbt in i det, trots att han ansluter senare på grund av sitt artistkontakt.

Vidare är Tom Nilsson värd att lyfta fram lite extra. I sin bästa form tillhör han en av ligans skickligaste defensiva backar: vilket självklart är ovärderligt för Djurgården, som har övervägande allroundbackar i truppen. Frågan är hur hans kropp mår efter operationen han tvingades genomgå efter säsongen? Nilsson spelade stora delar av slutspelet skadad, på grund av ljumskbråck, men ska enligt huvudtränaren Robert Ohlsson vara på rätt väg efter ingreppet. En hel och frisk Nilsson är precis det Djurgården behöver. Speciellt efter att försvarsgeneralen Alexander Urbom lämnat för spel i Tyskland.

När det gäller Robin Norell var han en av spelarna som fick utstå mest kritik under silversäsongen. De negativa rösterna pekade på Norells slarv i egen zon: och med lite distans till allting är det svårt att inte undgå hans nonchalanta ingripande. Men han var knappast ensam i Djurgården att dras med den problematiken. Det var på många sätt en genomgående punkt – och en av anledningarna till att guldet rann ur händerna för stockholmarna. Dock höjde Norell sitt spel avsevärt under slutspelet: och visade där och då att han kan hålla riktigt hög klass när han kapar bort de individuella misstagen. Känslan är att Norell mycket väl kan växa fram till en klassback i SHL. Han behöver bara få ordning på sin skärpa. Skridskoåkningen finns redan där, så även spelsinnet.

En annan allroundback som bestämde sig för att krita på ett nytt kontrakt med Djurgården är Jesper Pettersson. Säsongen 2017/2018 fick han sitt stora genombrott – och belönades bland annat med spel i landslaget. Förväntningarna var betydligt högre ställda den passerade säsongen: och visst, Pettersson uppfyllde många av kraven. Men han tog inte riktigt det där klivet som många hade hoppats på. Den kortväxte backen, som i vissa situationer spelar som att han vore 20 centimeter längre, lirar alltid med hjärtat på rätt ställe och tvekar inte att kliva in där det hettar till. Kan han bara skruva upp sin närvaro på isen något – och bli en drivande faktor både bakåt och framåt – finns det inget som stoppar honom från att gå riktigt långt. Kan han bara undvika att falla in i skuggorna, som han gjorde lite för mycket den gångna säsongen, är nästa nivå inom räckhåll för honom.

Med allt detta sagt ser det minst sagt spännande ut på backsidan. Och då har vi inte ens nämnt den tyngsta pjäsen av dem alla. Att det även adderas en återvändande Marcus Högström i den redan skickliga mixen av backar ger anledningar att tro på alla experter som håller Djurgårdens försvarssida som en utav de vassaste i hela ligan. Vi minns nog alla hur otroligt dominant Högström var innan han valde att pröva lyckan på andra sidan Atlanten: och mycket talar för att 30-åringen kommer att fortsätta på det vägvinnande spåret. Djurgården får in en back som inte bara kan transportera pucken, utan även fördela den. Och som dessutom äter tonvis med istid, utan att för den skull tappa sin höga lägstanivå. Högström är – utan tvekan – en av SHL:s bästa backar. Och det är självklart få förunnat att ha en sådan knivskarp lirare i laget.

Slutligen kan backuppsättningen få en rejäl skjuts framåt om utlåningen av Olle Alsing löser sig. Det var väldigt många som ställde sig skeptiska till värvningen av Alsing för drygt ett år sedan. Speciellt efter hans misslyckade kvalspel med Leksand. Men med facit i hand var han ett klockren tillskott som tillförde positiva saker över hela rinken. Att han belönades med ett NHL-kontrakt efter säsongen kändes logiskt: även om det blir aningen tufft för honom att slå sig in i världens bästa liga redan nu. En utlåning till Djurgården vore självklart guld värt för stockholmarna. Om Alsing håller samma nivå som han gjorde under silversäsongen är han en blytung förstärkning. Om han tar ännu ett kliv i sin utveckling kommer han med största sannolikhet att tillhöra toppskiktet av backar i SHL.

Förutom alla ovan nämnda har Djurgården även Tobias Björnfot och Simon Johansson under kontrakt. Den förstnämnde talangen fick chansen i SHL för första gången under den passerade säsongen: och hans orädda spelstil gav verkligen mersmak inför framtiden. 18-åringen spelade med ett härligt lugn – och vågade även trycka dit motståndarna med sin kropp. Dessutom lyste hans fina spelsinne igenom, vilket fick Los Angeles Kings att drafta honom som nummer 22 totalt. Så tidigt har aldrig en back som tillhört Djurgårdens IF gått i draften. Det säger ändå en del om Björnfots potential. Det återstår att se hur Kings handlar kring sitt löfte, men mycket pekar på att han får en hel säsong till i Djurgården. Det vore minst sagt välkommet. Björnfot skulle göra sig perfekt i ett fjärde backpar, där han skulle kunna växa i lugn och ro och visa att han förtjänar mer speltid på SHL-nivå.

Beträffande Simon Johansson kommer han från en säsong i Almtuna, dit han var utlånad. Med tanke på hans unga ålder, endast 20 år gammal, gjorde han ett fint avtryck. Offensivt fick han ihop elva poäng på 43 matcher i Hockeyallsvenskan: och noterades även för två mål och en assist under kvalspelet. Det finns helt klart positiva tendenser i Johanssons spel, då han ofta vill vara en drivande spelmotor. Med lite mer rutin – samt mer istid tillsammans med Djurgården – kan backlöftet mycket väl bli en rolig överraskning det här året. Det återstår att se hur mycket förtroende han får: och hur han i så fall tacklar det.

Starkaste fördelen:
Den spetsiga och spännande mixen. Djurgården har en mångsidig backsida, med flera spelare på landslagsnivå. Det finns flera fina allroundbackar som kan leverera poäng, men också ta jobbet hemåt.

Tydligaste nackdelen:
Det enda som egentligen saknas är en backklippa, likt Alexander Urbom. Den luckan han lämnar efter sig kan bli problematisk. Tom Nilsson kommer att få dra ett tungt lass: om ingen annan kliver fram för att ägna sig åt en mer renodlad defensiv roll.

Viktigaste spelaren:
Utan tvekan är det Marcus Högström. 30-åringen ska vara navet i den här backuppställningen och leda laget med sitt spel. Kommer från en turbulent säsong i Calgary Flames organisation, där skador ställde till det. Trots det lär Högström vara en av ligans bästa backar den här säsongen.

FORWARDS

Det är inga dåliga tapp som Djurgården har drabbats av på forwardssidan. Jonathan Davidsson, Marcus Davidsson, Axel Jonsson-Fjällby, Daniel Brodin och Jakob Lilja är spelare som är svåra att ersätta. Att det dessutom finns ett frågetecken kring Emil Bemström, som har chansen att slå sig in i NHL, är självklart en oroväckande punkt i anfallsuppsättningen.

Ser vi till nyförvärven finns det dock anledning att tro att Djurgården kan upprepa succén från den passerade säsongen. Inte minst med tanke på att Patrik Berglund har dundrat in i truppen, med allt vad det innebär. Ärligt talat är det svårt att komma på en lika vass värvning under 2000-talet. Berglund har ett tungt bagage från sin tid i Buffalo Sabres, men trots att han valde att bryta säsongen råder det ingen tvekan om att han är en gudabenådad spelare på SHL-nivå. Berglund har alla beståndsdelar som krävs för att vinna både skytte- och poängligan, vilket säger en hel del om omfattningen av Djurgårdens värvning. Att Berglund dessutom själv vittnar om att han mår bra nu – och att han är sugen på att spela hockey igen, är allt vi behöver höra för att tro att han kommer att vara dominant i ligan.

Kliver vi vidare på värvningslistan är Michael Haga en spelare som kommer att bli extra intressant att följa. Norrmannen har varit i Djurgården tidigare, men fick sitt genombrott den passerade säsongen när han håvade in 32 poäng i Mora. Att 15 av dessa var mål är något som det pratas alldeles för lite om. Haga har potential att bli en poängmaskin: och hans spelstil känns verkligen ämnad för Djurgården. Mycket lutar åt att han kommer att få spela ytterforward, eftersom Djurgårdens centersida är mördande, men också för att Haga skulle kunna tilldelas mer speltid om han kliver ut på kanten.

Vidare har Djurgården plockat in Tom Wandell och Anton Hedman från Örebro. Två rutinerade pjäser som kommer att bidra med viktig erfarenhet under tajta och jämna matcher. Wandell har tidigare i karriären producerat mycket poäng, men har de senaste åren blivit en mer defensivt inriktad tvåvägscenter. En nyttig spelartyp, helt enkelt. Hans corsi-siffror i Örebro är otroligt imponerande: och de skvallrar om hur mycket nytta han faktiskt gör när han väl är på isen.

Gällande Hedman är han tilltänkt som Brodins ersättare. Även om det kan bli tufft att nå upp till samma mål- och poängskörd som Brodin har Hedman intressanta egenskaper som Djurgården kommer att få stor nytta av. Om det var något som Djurgården kämpade mycket med under den gångna säsongen så var det att laget hade svårt att nå insidan, alltså ta sig från sarghörnen in mot målburen. Hedman är expert på just den uppgiften: och kommer därför att ha en superviktig roll vid och omkring kassen. Hans obekväma spelstil – och hans tacklingsvilja – kan säkerligen ge Djurgården ännu mer respekt bland motståndarspelaren.

Utöver Berglund, Haga, Wandell och Hedman har även Kalle Östman plockats in i lagbygget. 25-åringen har en succébetonad säsong tillsammans med Västerås bakom sig, där han i stora drag gjorde som han ville i Hockeyallsvenskan. Det är verkligen läge att hålla ett extra öga på Östman, som skulle kunna göra en liknande resa som Sebastian Strandberg. Östman har nämligen spelsinnet och drivet – och det ska man aldrig underskatta.

Förutom att alla nyförvärv måste leverera på en fullgod nivå är det oerhört viktigt att Jacob Josefson fortsätter att driva sitt lag genom att producera framåt. En nyckel till det är självklart att han håller sig skadefri. Det är sorgligt att läsa listan på all skit han tvingades gå igenom under den passerade säsongen: och det är bara att knäppa ihop händerna och be att Josefson får lira en hel säsong utan skadebekymmer. Hans magiska speluppfattning är det få som besitter i SHL – och tillsammans med Berglund kan han bli totalt ostoppbar. Det ska bli mycket spännande att se hur Josefson tacklar alla förväntningar efter sin framgångsrika MVP-säsong.

En annan spelare som behöver fortsätta på den inslagna vägen är Strandberg. Vilket otroligt fint genombrott han stod för – men nu gäller det att omvandla det genombrottet till någonting ännu större. Tanken är att Strandberg ska vara en del av Djurgårdens ryggrad: där en plats som andrecenter känns ämnad för honom. 27-åringen måste plocka fram sin klassiska centerstil framöver, men också slipa till sina egenskaper och bli en bättre version av sig själv. Det finns ingen antydan på att han misslyckas med det: även om en säsong efter ett stort genombrott ofta kan vara tuff att hantera. Baksmällan kan ibland bli hårdare än väntad.

Någon som kan komma att bli lite av en joker i årets lagbygge är Mattias Guter. Med spel i både Timrå, Luleå och Djurgården under en och samma säsong blev det inte alls som det var tänkt för 31-åringen. Och han har medgett i intervjuer att han mått dåligt över alla turer fram och tillbaka – och därmed känt sig trygg och hemma när han slutligen landade hos Djurgården igen. Och nog märktes det under slutspelet. Efter att rosten lossnat kom Guter igång rejält och visade varför han varit en pålitlig målskytt i SHL de senaste åren. Djurgården har ett spännande sparkapital hos Guter, som förhoppningsvis kan landa i att han spottar in poäng. Ge honom rätt omgivning så kan saker och ting blomstra rejält.

På tal om sparkapital: nog väntar vi fortfarande på att Niclas Bergfors ska explodera i DIF-tröjan. Efter 27 poäng säsongen 2017/2018 fanns indikationer på mer från Bergfors klubba, men så blev inte fallet. Istället kom han aldrig riktigt igång med poängproduktionen under den passerade säsongen och stannade till slut på 21 pinnar, vilket får ses som godkänt. I slutspelet hittade han magisk kemi tillsammans med Dick Axelsson och Strandberg – och gjorde mycket nytta med sitt sätt att transportera in pucken i anfallszonen och hålla kvar den där. Men även om Bergfors själv har sagt att han den senaste tiden har köpt en mer grovjobbande roll är ändå frågan om han inte har mer offensiv kvar att ge? Det vore häftigt om det här blir säsongen då han piskar in 40 poäng. Bara han kan höja sin skotteffektivitet så skulle den siffran inte kännas omöjlig.

Till SHL-premiären tvingas för övrigt Djurgården att klara sig utan Henrik Eriksson och Gustav Possler. Enormt tråkigt nyheter, och dessutom sätter det tuff press på lagets bredd. Både Eriksson och Possler kliver alltid in och gör jobbet i varje byte: öser på varje sekund. Gällande Eriksson sträcker sig hans betydelse för Djurgården långt bortom det som sker i själva rinken. Han har hjärtat för klubben, och visar det varje dag. Men han behövs självklart också på isen: hans uppoffrande spelstil är nämligen en viktig pusselbit i laget.

För Posslers del är förhoppningen att han, likt Daniel Brodin, kan komma tillbaka från sin korsbandsskada och spela sin livs bästa ishockey. Possler har hela tiden stått och vägt under sin tid i Djurgården, blixtrat till vissa matcher för att sedan sjunka undan. Kan han omvandla sin skademotgång till framgång? Det vore minst sagt inspirerande om det äntligen lossnar rejält för den frejdige anfallaren, vars potential vi har snackat om ett antal år nu.

En annan lirare som befinner sig i en liknande situation som Possler är Manuel Ågren. Anfallaren, som värvades från Oskarshamn inför förra säsongen, har bara en handfull matcher i DIF-tröjan med begränsad speltid på grund av sin hepatit-sjukdom. Nu verkar han vara på rätt väg igen och kommer med största sannolikhet att kunna vara med från säsongsstart. Under sin tid i Hockeyallsvenskan hade Ågren en förmåga att dominera i anfallszonen: så det ska bli intressant att se vad han kan åstadkomma på SHL-nivå med en frisk kropp. Han – om någon – är värd att få en ärlig chans den här gången efter att tuffa bakslag.

Innan vi dyker ner i talangpoolen som finns på forwardsidan för Djurgårdens del måste vi självklart dra Emil Bemströms vara eller inte vara ett extra varv. 20-åringens fullständigt makalösa debutsäsong i SHL, som slutade med vinst i skytteligan, spel i Tre Kronor och ett NHL-kontrakt, saknar motstycke. Frågan är om den exceptionellt talangfulle anfallaren kommer att spendera sin närmaste framtid i NHL eller i Djurgården?

Det råder inga tvivel om att det vore ett massivt tapp för Djurgårdens del om Bemström tar en plats i NHL redan nu. Sportchefen Joakim Eriksson har gått ut och sagt att en ersättare i så fall kommer att plockas in. Men hur hittar man en så pass skicklig spelare i Bemströms låga kostnadsnivå? Svaret: det gör man inte. Djurgården skulle därmed inte bara tappa sin målkung – det skulle även bli en betydligt dyrare historia att ersätta Bemström, som är tilltänkt som anfallsvinge i förstakedjan. Djurgården skulle dessutom tappa rejält med krut i powerplay: så den tänkbara ersättaren måste även behärska den spelformen, vilket lär få prislappen att skjuta ännu mer i höjden. Att Dick Axelsson finns där som ett tänkbart alternativ är givet. Men förhoppningen måste ändå vara att Axelsson adderas som en extra krydda – och inte som en bärande spelare i förstakedjan.

Och så måste vi självklart nämna Andreas Engqvist. Djurgården räknar inte med honom den här säsongen på grund av hans hjärnskakningsproblematik: och så har det varit sedan han tvingades kasta in handduken efter matchen mot Rögle under inledningen av förra säsongen. Det är sorgligt att en så graciös hockeyspelare inte får göra det han är bäst på: nämligen att lira. Att han mår bra vid sidan om rinken är ändå viktigast. Men det svider något ohyggligt att han inte får vara med i hetluften.

Som en sista del i den här genomgången av forwards är det läge att kika lite extra på Djurgårdens anfallslöften. Det finns nämligen en hel del spännande namn, där speciellt ett av dem sticker ut rejält. Jag pratar självklart om supertalangen Alexander Holtz. 17-åringen fick tre SHL-matcher, med ytterst begränsad speltid, under den passerade säsongen. Nu är tanken, om man tolkar signalerna från både Robert Ohlsson och Joakim Eriksson, att Holtz ska slussas in på allvar i A-lagssammanhang.

För att sätta Holtz talang i något slags perspektiv så snackas det om att han kan så tidigt som tvåa i NHL-draften 2020. Han är en makalös målskytt som har öst in poäng i alla tänkbara ungdoms- och juniorsammanhang: och nu handlar det om att lyckas få in honom i SHL och få ut max av hans spetsegenskaper. Ett sätt att ge honom förtroende vore att placera honom i den andra powerplay-uppställningen, där han kan få möjlighet att utnyttja sitt fina skott. Att även sätta ihop honom med några av lagets mer spelskickliga lirare skulle vara en spännande väg att vandra. Tänk att putta ihop 17-åringen tillsammans med Patrik Berglund och Jacob Josefson. Given succé? Svårt att säga. Men kittlande värre, helt klart. Hur det än blir lär Holtz få möjligheten att visa upp vad han går för. Och bara det i sig är värt entrépengarna till Hovet.

Utöver Holtz finns Albin Grewe, Adam Falk och Erik Walli Walterholm med varsitt kontrakt. Falk har tidigare visat att han kan tillföra på SHL-nivå med sin smarta spelstil – och Walli Walterholms energi har på många sätt smittat av sig. Men det är frågan om det inte är Grewe som kommer att tilldelas den mest avgörande rollen av trion. Den tacklingsvillige anfallaren känns som den perfekta spelaren att kasta in när matchbilder behöver ändras – och om det är något som Grewe är känd för så är det att han bara kör, oavsett vad. Det skvallrar inte minst den sista finalmatchen mot Frölunda om, då Grewe landade hela tre tacklingar trots en istid på sex minuter och 16 sekunder. Han fruktar verkligen ingen.

Starkaste fördelen:
Centersidan ser ruggigt vass ut. Josefson, Strandberg, Wandell och Östman känns som de naturliga valen, men även Berglund och Haga kan kliva in på positionen och göra ett strålande jobb. Frågan är om något lag i SHL kan knäppa Djurgården på näsan när det gäller centersidan?

Tydligaste nackdelen:
Avsaknaden av en till spetsforward. Dick Axelsson ligger som en joker i leken, men inget är klart där. Om Bemström stannar ser läget riktigt bra ut – men om Djurgården kan addera en till klassanfallare på det kommer snacket om guld att ta fart på allvar. Med både Bemström och Axelsson i truppen finns det ingenting att klaga på.

Viktigaste spelaren:
Jacob Josefson är den som ska driva det här laget framåt. Han är lagkapten – och förstecenter. Han ska styra och ställa i powerplay, men även ta ansvar defensivt. En hel och frisk Josefson är skillnaden mellan en ny SM-final eller en missad gulddröm. Så viktig är han för Djurgården.

PRELIMINÄR LAGUPPSTÄLLNING

Målvakter:
Niklas Svedberg
(Robin Jensen)

Förstafemman:
Patrik Berglund – Jacob Josefson – Emil Bemström
Marcus Högström – Linus Hultström

Andrafemman:
Michael Haga – Sebastian Strandberg – Mattias Guter
Olle Alsing – Tom Nilsson

Tredjefemman:
Anton Hedman – Tom Wandell – Niclas Bergfors
Jason Garrison – Jesper Pettersson

Fjärdefemman:
Gustav Possler – Kalle Östman – Henrik Eriksson
Robin Norell – Tobias Björnfot

Extraspelare:
Manuel Ågren
Alexander Holtz
Simon Johansson
Adam Falk
Albin Grewe
Erik Walli Walterholm

SAMMANFATTNING

Nog ser det här lagbygget otroligt spännande ut när vi kikar igenom kedjeformationerna. Även om vissa nyförvärv inte skriker toppklass, utan snarare mer bredd, finns det ändå nödvändiga toppar i truppen som kommer att ge Djurgården den slagkraft som behövs. Speciellt backsidan sticker ut med sitt fina djup – där flera tunga pjäser har valt att stanna kvar. Man ska aldrig underskatta kontinuitet, speciellt inte i en liga som SHL som på många sätt fungerar som en språngbräda ut i världen. Om dessutom Olle Alsing lånas ut till stockholmarna är det nästan svårt att peta ihop backparen utan att någon etablerad försvarare får se sin speltid krympa. Ett angenämt problem.

Målvaktssidan har helt klart det som krävs på SHL-nivå, men för att magi ska uppstå hänger mycket på hur Niklas Svedberg studsar tillbaka efter sin tunga säsong i Timrå-tröjan. Han är en minst sagt kapabel målvakt, om än lite vilsen just nu. Kan han hitta hem i Stockholm, både personligt och spelmässigt, är han utan tvekan en guldmålvakt.

Och så var det anfallssidan, som ett tag så riktigt eftersatt ut. Med Patrik Berglund som tillskott har Djurgården åter igen hamnat i ett favoritskap, även om lag som Frölunda, Luleå och Växjö ser starka ut. För att läget ska se mer kontrollerat ut på pappret behöver Djurgården få ett positivt besked kring Emil Bemström. Om ännu en klassforward plockas in efter det adderas en tydlig guldkant till laget.

Utöver det vi redan ser och har på pappret måste självklart Djurgårdens förmåga att lyfta spelare till nya nivåer adderas i sammanhanget. Vi har sett många exempel på det fenomenet de senaste säsongerna. Spelare som Emil Bemström, Olle Alsing, Sebastian Strandberg och Jakob Lilja har alla blivit bättre versioner av sig själva under Djurgårdens ledning, där ledarstaben med Robert Ohlsson i spetsen har hittat en fin avvägning i sitt arbete. Förhoppningsvis går det fortfarande att räkna med samma positiva utveckling den här säsongen, även om det kanske inte blir riktigt samma lyckoträffar som exempelvis Bemström blev. Djurgården har dessutom satsat på mer rutinerade spelare (Berglund, Wandell, Hedman) den här gången: så utvecklingspotentialen i truppen har kanske inte lika starkt svängrum den här gången.

Det är uppenbart att Djurgårdens röda tråd – med en tydlig spelidé som genomsyrar hela föreningen – samt en mall att jobba efter för att lyfta enskilda individer, har gett otroligt fin utdelning de senaste åren. Nu ser ledarstaben annorlunda ut, då assisterande tränaren Stefan Nyman och målvaktscoachen Jan Öhman lämnat till förmån för Jörgen Bemström och Fredrik Mikko. Här finns självklart ett par frågetecken som måste rätas ut. Nymans betydelse för backarna genom åren går inte att förbise – och frågan är om Bemström kan fylla hans skor? Även Öhman gjorde ett skickligt jobb med exempelvis Adam Reideborn, vars utveckling har skjutit i höjden de senaste säsongerna. Mikko är betydligt mer erfaren: men kommer han att lyckas få ut max av både Svedberg och Jensen?

Ja, frågorna är fortsatt många när det gäller Djurgårdens lagbygge. Precis som det alltid är inför en ny säsong. Den slutgiltiga frågan vi måste ställa oss är om Djurgården faktiskt kan hämta hem det efterlängtade guldet med hjälp av den här truppen? Även om det är mycket som måste klaffa så vore det dumt att räkna ut det här laget på förhand. Förutsättningarna finns helt klart för att ta sig hela vägen. Och det i sig är ett utmärkt utgångsläge för en klubb som Djurgården, som varit på rejäl frammarsch de senaste åren.

TRE FRÅGETECKEN

Hur blir det med Dick Axelsson?
Stjärnforwarden vill inget hellre än att fortsätta sin karriär i Djurgården, men något kontrakt tycks inte finnas på bordet. Det är extremt många supportrar som vill se Axelsson i DIF-tröjan i höst, vilket inte är konstigt med tanke på hans fina insatser under slutspelet. 32-åringen vore den perfekta grädden på moset – och han skulle utan tvekan lyfta Djurgårdens anfall till en ny kreativ nivå.

Kan Djurgården slipa till detaljerna?
De individuella misstagen i egen zon. Men också det knackiga powerplay-spelet. Och för att inte tala om de urusla boxplay-insatserna under slutspelet. Ja, Djurgården har en hel del att fundera över trots att laget tog sig till SM-final förra säsongen. Om det ska gå hela vägen den här gången måste detaljerna sitta på ett helt annat sätt. Kan laget hitta en högre lägstanivå den här gången?

Har ledarna fler taktiska drag att tillgå?
Det är svårt att klanka ner på en SM-finalsäsong, men i skuggan av silvret fanns det en enorm frustration under speciellt grundserien gällande Djurgårdens ensidiga spelidé. Mot motståndare som Luleå och Malmö, som förlitade sig på igelkottsförsvar istället för puckinnehav, tog det tvärstopp gång på gång. Har Djurgården jobbat fram ett bättre motmedel nu? Finns det fler taktiska drag i verktygslådan?