Bästa och sämsta från grundserien
52 omgångar är avklarade. Nu laddar Djurgården för slutspel där det första stoppet blir en kittlande kvartsfinalserie. Men innan dess passar vi på att lyfta fram det bästa samt det sämsta från grundserien.
GRUNDSERIENS BÄSTA
Lagkaptenens dominans
Förväntningarna på Djurgårdens dundervärvning var skyhöga när Marcus Krüger valde att följa med laget ner i Hockeyallsvenskan. Men på något sätt har stjärncentern lyckats infria dem – och mer därtill. Vi snackar hela ligans MVP-klass på Krügers grundserie. Så bra har han faktiskt varit i sin återkomst till Stockholm. Med 49 pinnar (12+37) på 50 möten har han snittat närmare en poäng per match, men det är inte bara poängproduktionen som har imponerat. Krüger är extremt nyttig över hela rinken. Ett offensivt spelgeni som jobbar stenhårt i varje sargduell, men också en spelare som tar det defensiva ansvaret på största möjliga allvar. Han är toppklass i både powerplay och boxplay och kryddar allting med exemplariska ledaregenskaper. Har han gjort en enda dålig match den här säsongen? Hans lägstanivå är rakt igenom imponerande och hans betydelse i det kommande slutspelet kommer bli ovärderlig. Han om någon kan leda laget tillbaka till finrummet igen.
Supertalangens insatser
När vi ändå är inne på spelare som har gjort skillnad den här grundserien är Carl Lindbom det namnet som sticker ut allra mest. 19-åringen har fått ett av de häftigaste genombrott vi har sett på många, många år och stundtals varit den som på egen hand räddat viktiga poäng till Djurgården. Ja, ni minns nog alla hur pass illa det spelmässiga såg ut under hösten/vintern. Men genom Lindboms fantastiska målvaktsspel staplade stockholmarna poäng på hög – en poängskörd som visade sig vara otroligt viktig när laget klev in i en djup formsvacka och tappade mark i tabellen. 92,98%, 1,86 i GAA, 25 vinster på 36 matcher, ett oförglömligt derbymål mot AIK och vinnaren av Guldgallret är en makalös lista av höjdpunkter och det finns ingen som helst tvekan om att Lindbom går in i slutspelet som given etta hos Djurgården. Fortsätter han spela på den nivå han tidigare har visat upp ökar lagets chanser till avancemang rejält. Det luktar verkligen framtida stormålvakt om 19-åringen.
Supportrarnas stöttning
Det var många hjärtan som krossades för drygt ett år sedan när Djurgården ramlade ur SHL för andra gången de senaste tio åren. Men att bevittna den mobilisering som drog igång hos både klubben och alla supportrar strax efter det enormt tunga beskedet var otroligt mäktigt att se. Hemvändare på hemvändare kritade på – och på läktarna har vi fått uppleva magi. Som premiärmatchen på Hovet, men också alla häftiga derbymöten med AIK där djurgårdarna verkligen spänt musklerna och visat vilken otrolig kraft som finns bakom skölden. Oavsett hur den här säsongen slutar så kommer klubbens framtid att vara stark med det engagemanget som finns kring laget. Nu väntar ett av de viktigaste slutspelen i Djurgården Hockeys historia och en sak kan vi vara säkra på: stödet på läktarna kommer vara något utöver det vanliga.
Anfallarens supervapen
Det blir mycket fokus på individuella prestationer nu, men ser vi till hur säsongen har utvecklat sig har tyvärr Djurgårdens lagmaskin lyst allt för mycket med sin frånvaro. Istället har det varit skickligheten hos de enskilda spelarna som har lyft laget när det behövts som mest. En som helt klart har tillhört den kategorin under säsongens gång är Olle Liss. Nyförvärvet visade sig bli en riktig fullträff för stockholmarna – med 22 mål och 25 assist som facit. Och om det är något vapen som Djurgården har kunnat lita på så är det anfallarens fruktade skott, som räddat mängder av poäng. Med fem matchavgörande kassar är Liss den som skjutit hem flest vinster i hela laget – och sett till hans tidigare slutspelsprestationer finns det hopp om att han kommer att kliva fram ytterligare nu när det drar ihop sig.
Uppåtstigande formkurvan
Först gick det uppåt i tabellen, men neråt spelmässigt. Sedan kom verkligheten ikapp och laget dalade rejält och var på väg rakt ner i källaren – för att därefter vända tillbaka och påbörja klättringen uppåt igen. Jotack, det har svajat kraftigt kring Djurgården under säsongen men känslan inför slutspelet måste ändå ses som övervägande positiv just nu. Kikar vi på de tretton senaste omgångarna har mesta mästarna gått vinnande ur hela tio drabbningar – bara Björklöven har varit vassare med totalt elva vinster under samma period. Så formkurvan pekar uppåt för Djurgården, som även spänt musklerna lite extra genom att slå topplag som MoDo, Mora, Södertälje och Karlskoga den senaste tiden. Med en fjärdeplats i tabellen ser inte allt för många DIF som självklara favoriter till att ta klivet upp i vår. Kan den minskade pressen gynna laget? Även om det vore ett fiasko om Djurgården inte lyckas, så mår kanske spelarna bättre av att ha mindre strålkastarljus riktade emot sig.
GRUNDSERIENS SÄMSTA
Galna skadehelvetet
Ja, vad är grejen egentligen? De senaste åren har Djurgårdens frånvarolista varit parodiskt lång och den här säsongen har verkligen inte varit något undantag. Glädjande nog började det riktigt lovande och under flertalet omgångar var laget helt förskonat från skador och sjukdomar. Sedan var det som att trycka på en knapp och hela skadehelvetet bröt ut. Som om det inte vore nog kom JVM med sämsta tänkbara tajming (som det alltid gör) och det var, för att uttrycka det milt, hela skadehavet som stormade i Djurgården. Herregud! När det var som värst saknades tretton spelare av olika anledningar – vilket alltså är fyra hela anfallskedjor plus extraforwarden. Tyvärr har frånvaron hängt i under resterande del av säsongen och det återstår att se vilka som har möjlighet att lira i slutspelet. Om det är en sak som Djurgården måste – med betoning på måste – få bukt med till nästa säsong så står frånvaron nog allra högst upp på listan. Situationen är totalt ohållbar.
Bristande grundspelet
En stor anledning till att Djurgården ramlade ur SHL med dunder och brak var bristen på ett fungerande grundspel. Barry Smith kom in med ambitionen om att skruva om till mer read and react-hockey, men hela grejen föll platt och sedan dess har Djurgården famlat rejält efter ett balanserat grundspel. Inledningen av den här säsongen var på många sätt en upprepning, där ingen riktigt tycktes veta vad som gällde. Det i sin tur resulterade i ett horribelt försvarsspel och kaosartade uppspelsförsök, som ledde till att DIF läckte som ett såll framför egen kasse. Det var verkligen åka ur-dåliga siffror i antalet tillåtna lägen i egen skottsektor – och utan Carl Lindboms målvaktsspel hade det snabbt utvecklats till en mardröm. Sedan dess har det blivit bättre, även om det finns utrymme för en hel del förbättring. Johan Garpenlöv har mer och mer börjat sätta sin prägel – men helheten håller fortfarande inte riktigt ihop. Räcker det för att ta sig hela vägen? Tråden är skör, men det kan hålla.
Mentala inställningen
Det är alltid svårt att slänga sig med uttrycket inställning i hockeysammanhang. Dels för att det är svår att greppa fullt ut, det kan ju så lätt vara missvisande hos spelare som vill för mycket – så att det slår över till något negativt istället. I det här fallet kan vi dock koppla det till alla spelmässiga kollapser och underprestationer som den här säsongen har bjudit på. Det har varit ett gäng – och någonstans har det pekat på att något inte står rätt till i föreningen. Oavsett vem som har tränat Djurgården de senaste åren har det funnits utmaningar med grundspel, inställning och förmågan att växa istället för att krympa ihop vid motgångar. Och det i sig brukar tyda på att problemet har grävt sig djupare och större än det som går att urskilja på isen. Oavsett hur den här säsongen slutar finns det anledning att se över hur föreningen egentligen mår, uppifrån styrelsen och hela vägen ner. I slutändan brukar det oftast falla tillbaka på bristande ledarskap. Och med tanke på hur mönstret ständigt upprepar sig är det läge för förändring.
Skakiga tränarsituationen
När Joakim Fagervall kom in i ett sargat Djurgården väckte han liv i truppen och var snubblande nära att leda laget ur kvalseriegreppet. Istället blev det degradering till Hockeyallsvenskan – och väl där lyckades aldrig Fagervall få ordning på spelet, trots att tabelläget och poängsnittet var stabilt. Istället tog Johan Garpenlöv över i slutet av november – men hade en minst sagt otacksam uppgift framför sig med milslång frånvarolista på grund av skador och JVM. Nu blåser det försiktigt positiva vindar inför slutspelet och det ska Garpenlöv ha cred för, men det är först nu det är upp till bevis för honom att han kan leda den här stjärnfyllda truppen hela vägen fram. Hur som helst var och är det självklart ett stort misslyckande att Fagervall tvingades gå mitt under brinnande säsongen. Speciellt i ljuset av att Barry Smith gick samma öde till mötes ett drygt år tillbaka. Om det är något som Djurgården behöver hitta framöver så är det en kontinuitet på ledarsidan. Efter Robert Ohlsson har det varit stormigt värre.
Märkliga laguttagningarna
En back som forward och en forward som back. Innan vi dyker ner i olika laguttagningar måste vi ändå lyfta fram det faktum att Nicklas Danielsson har levererat som försvarare. Det är nog kanske mer envisheten att behålla honom på den positionen – trots ett ansträngt frånvaroläge bland forwards – som har stuckit mest i ögonen. Men det är ju framförallt att spelare som Kevin Karlsson och Calle Odelius har fått minimalt med istid som har varit anmärkningsvärt. På riktigt. Trots uppenbara problem i uppspelsfaserna har två av lagets spelskickligaste backar fått nöta bänk eller spela på en annan position än vanligt. Det i sig har bara känts oseriöst/märkligt och oron kring deras framtid i klubben känns minst sagt befogad, med tanke på behandlingen den här säsongen. Skulle det visa sig att Djurgården har slarvat eller för den delen jagat bort duon är det pretty bad. Känslan är att deras misstag har straffats hårdare än andras, som att ribban för att bänkas är betydligt lägre för duon.
