Bästa och sämsta från grundserien
52 omgångar är spelade – och nu stundar ett spännande slutspel för Djurgården. Men innan vi dyker ner i den kommande kvartsfinalen blickar vi tillbaka på grundseriens bästa och sämsta.
GRUNDSERIENS BÄSTA
Boxplay
Är det någon spelform som verkligen Djurgården har träffat rätt i, så är det boxplay. Med 80,49 i numerärt underläge är det bara tre lag till som har varit vassare i ligan under grundserien. Förhoppningsvis kan stockholmarna rida vidare på den fina vågen i slutspelet, för att laget ska gå riktigt långt kommer det garanterat krävas ett stabilt BP. Spelare som Jakob Ragnarsson, Daniel Glad, Kevin Karlsson, Axel Andersson, Alexander Ytterell, Edvin Hammarlund, Ludvig Rensfeldt, David Blomgren och Marcus Krüger behöver fortsätta att dra ett tungt lass i spelformen.
Juniorerna
Med en fortsatt stökig frånvarolista har Djurgården flera gånger under säsongen fått luta sig emot juniorerna. Och som löftena har levererat! Spelare som Linus Eriksson, Melvin Wersäll, Victor Eklund, Elias Degnell, Lucas Stockselius, Anton Frondell och Arvid Bergström har gjort ett starkt avtryck och vid flera tillfällen skinit starkare än seniorerna. Det blir väldigt spännande att se hur mycket Michael Holmqvist vågar matcha junisarna i slutspelet, han har uppfriskande nog vågat ge ungdomarna chansen. Känslan är att deras energi behövs i kedjorna. Det höjer grundnivån hos alla.
Hemmaspelet
Hovet är Djurgårdens borg, så enkelt är det. Under grundserien gick stockholmarna segrande ur 21 av 26 hemmamatcher, vilket var vassast i hela Hockeyallsvenskan. Dessutom med ett poängsnitt på urstarka 2,38 per möte! Med det enorma publiktryck som är på Hovet har DIF en fördel som få andra, vilket inte minst lär märks av även i det här slutspelet. I och med fjärdeplatsen i grundserien har Djurgården lyckats knipa hemmaplansfördel i kvartsfinalen. Det kan visa sig bli helt avgörande i den matchserien. På något sätt hittar DIF ständigt nya vägar att vinna på Hovet.
Tränarbytet
När det var som värst hade Djurgården endast en poäng ner till jumboplatsen i Hockeyallsvenskan. Två månader senare hade laget lyckats klättra upp och var endast tre poäng bakom serieledaren Brynäs. Ja, tränarbytet från Johan Garpenlöv till Michael Holmqvist gav en effekt som nästintill saknar motstycke. Plötsligt var det som att spelargruppen hade bestämt sig, alla gick samma för ett gemensamt mål. Utan den skjutsen är det jobbigt att tänka på var DIF hade befunnit sig i dag. På många sätt räddades säsongen där och då, även om laget gått ner sig spelmässigt senaste tiden.
Linus Klasen
Med tunga skador på bärande offensiva spelare som Marcus Krüger och John Norman tappade Djurgården rejält med slagkraft under grundserien. Men lyckligtvis så höll Linus Klasens ljumskar den här gången – och trollkarlen har verkligen gjort skäl för namnet. Med 47 poäng på 47 matcher, varav 19 mål, har Klasen på många sätt burit Djurgårdens offensiv den här säsongen. Inte minst i powerplay, där han noterats för 21 pinnar. Bäst i hela Hockeyallsvenskan! Och som vi alla vet är det nu i slutspelstider han trivs som allra mest. Han lär garanterat stå där som matchvinnare igen.
GRUNDSERIENS SÄMSTA
Inledningen
Same shit, different day. Så var känslan när Djurgården åter igen inledde grundserien skakigt värre med svag leverans i alla lagdelarna (där målvaktsspelet vara nere på ligasämsta 85,99%), samt ett sanslöst blekt powerplay (då usla 11,54%). Snabbt hamnade laget i panikläge, skrämmande nära kvalstrecket. En ny tränarcirkus drog igång, Johan Garpenlöv fick lämna efter 15/39 inspelade poäng och det var tillbaka på ruta ett igen. Aldrig någon lugn och ro, aldrig någon kontinuitet. De senaste åren har varit hemska, fullständigt brutala. DIF Hockey måste hitta en stabilare väg framåt nu med Niklas Wikegård vid rodret, bygga något som håller. All skit som varit både på och utanför isen speglar en organisation som mått dåligt allt för länge.
Bortaspelet
På hemmais har Djurgården överglänst allt motstånd. På bortaplan? En helt annan verklighet. Med endast tio vinster är det bara Östersund och Västervik som har ett sämre facit. Och med en snittpoäng på usla 1,19 per match måste DIF göra en rejäl resa på bortais för att slutspelet ska bli lyckat. Med hemmaplansfördel i kvarten ser det lovande ut. Men sen då? Stockholmarna måste snabbt hitta nyckeln till ett framgångsrikt bortaspel, annars dör drömmen om SHL snabbt. Kanske läge att lira mer cyniskt på bortais? Den avvägningen är alltid svår. Något måste i alla fall hända.
Stjärnorna
Sett till spenderad krona har Djurgården fått ut väldigt lite av flera spelare den här säsongen. Olle Liss, Ludvig Rensfeldt, Daniel Brodin, Anton Gradin, John Norman och Zach Magwood har alla legat i underkant när det gäller produktionen. Och den ineffektiviteten har också spillt över på resultaten. Lyckligtvis har lirare som Wiktor Nilsson och David Blomgren tagit stora kliv framåt i offensiven, även juniorerna har dragit sitt lass till stacken. Får vi se ett uppsving från alla tilltänkta stjärnlirare under slutspelet? Någon som har lyft sig rejält är målvakten Viktor Andrén, från genomusla 86,9% i höstas till stabila 91,1% nu. Kan han bli tunga på vågen?
Inställningen
Den här säsongen påminner väldigt mycket om fjolårets. Samma slutplacering i grundserien, tränarkaos, en skakig inledning, junisar som har tagit för sig – men också enorma svårigheter med det på pappret sämre motståndet. Här har Djurgården verkligen något att lösa knut på. Hur kommer det sig att laget gång på gång underskattar bottenlagen? Nog för att det är tufft att möta klubbar som verkligen ger allt när DIF kommer på besök, men någonstans borde djurgårdarna ha jobbat fram en fungerande reservplan nu. Så många poäng som har gått till spillo på grund av vacklande inställning.
Frånvaron
Förbannelsen fortsätter, den får liksom aldrig något stopp. Endast två spelare står noterade för 52 matcher den här säsongen, Daniel Brodin och Edvin Hammarlund. Hela åtta spelare har missat tolv matcher eller ännu mer – och då handlar det om bärande pjäser som Alexander Ytterell, Marcus Krüger, Daniel Glad, Axel Andersson, John Norman (som fortfarande är skadad), Emil Berglund och Calle Odelius. Det är helt sanslöst att det ser ut så här säsong efter säsong. Tröstlöst och hopplöst på samma gång. Om det är något Niklas Wikegård ska gräva i så är det skadekrisen.
