En sista desperat åtgärd från en misslyckad sportchef
Ett OS-guld, ett VM-guld, fem SM-guld, en schweizisk mästartitel och tvåfaldig vinnare av Europacupen för klubblag. Challe Berglunds meritlista från sin tid som spelare talar för sig själv, och det är få djurgårdsspelare som haft privilegiet att nå upp till den ikonstatus som Challe har i klubben i dag. Men mitt i nostalgitrippen måste vi ändå vara ärliga och konstatera att hans tid som sportchef i Djurgården Hockey så här långt inte kan ses som något annat än ett gigantiskt misslyckande.
Ut med Tony Zabel och in med Hans ”Säcken” Särkijärvi. Nej, nu var det ju inte det som var den egentliga planen till en början. I alla fall inte utåt sett, utan från officiellt håll var man hela tiden tydliga med att påpeka att man minsann fortfarande ville ha med Zabel på det här skeppet, men att man ville nedgradera honom till att bli assisterande tränare och istället överlåta huvudansvaret till ”Säcken”. Naturligtvis kan ju inte Challe Berglund ha varit så naiv att han trodde att Zabel, som jag personligen alltid har uppfattat som en väldigt principfast man med hög integritet, skulle acceptera att – ännu en gång – åsidosättas från ett huvuduppdrag i klubben. Förra gången som han på ett liknande sätt fråntogs sitt huvudansvar var ju som vi alla vet inför Kvalserien 2012, då Challe själv tog över som ansvarig tränare och Zabel blev assisterande tränare tillsammans med Nichlas Falk. Nej, detta var kort och gott en ren ”sparkning”. I ordets rätta bemärkelse. Tony Zabel må ha varit verksam i Djurgården i över arton år, ända från pojklagen upp till A-laget, och hade i teorin kunnat stanna kvar och köra på säsongen ut av ren lojalitet, men då hade hela hans anseende som seniortränare naggats i kanten.
Zabel är just nu inne i ett väldigt viktigt skede av sin tränarkarriär. Han har som bekant gått den långa vägen via olika juniorlag inom en och samma klubb (en annorlunda och beundransvärd resa som närmast är att betrakta som unik i dagens ständigt lyckosökande hockeyvärld), och håller sakta men säkert på att bygga sig ett namn inom svensk hockey. Vid 42 års ålder räknas han fortfarande som en tämligen ung tränare med en, förhoppningsvis, lång och fin karriär framför sig. Naturligtvis gjorde han det enda rätta som avgick illa kvickt samma dag som han fick beskedet om ”petningen”.
Det är med viss sorg i hjärtat som jag ser tillbaka på Tony Zabels tid i Djurgården, och det är framförallt här som Challe Berglunds roll som sportchef kommer in i bilden. Efter degraderingen till HockeyAllsvenskan säsongen 2011/12 har det nu gått lite drygt två år sedan han tog över sportchefssysslan hos mesta mästarna. Förra säsongens femteplats i grundserien ser ut att bli en tragisk upprepning även den här säsongen. I stort sett alla experter och supportrar runtom i landet var under fjolåret eniga om att vi skulle få en mycket tuff resa att lyckas ta oss tillbaka till hösta serien direkt, något som vi djurgårdare mycket riktigt bittert tvingades erfara efter att ha blivit utskåpade i ”back-to-back”-mötena med BIK Karlskoga tidigare i våras.
Den här säsongen var dock tanken att vi skulle lära oss av förra säsongens snedsteg och komma betydligt bättre förberedda. Det fanns inte längre på världskartan att man skulle komma undan med billiga bortförklaringar som att ”alla lag ger alltid lite extra när anrika Djurgårdens IF kommer på besök” eller att ”våra spelare känner en extra börda av att spela med märket på bröstet”. För mig är det ganska enkelt; spelar du i svensk hockeys mest framgångsrika lag genom tiderna så är det banne mig din absoluta skyldighet att både gilla och klara av att spela under press. Det är trots allt ändå professionella yrkes- och idrottsmän vi pratar om.
Hockey är en som bekant en komplex sport och varför vi inte har fått det där riktiga lyftet till den här säsongen är naturligtvis inte helt enkelt att svara på. Visserligen innebar fjolårets uteblivna SHL-avancemang att vi tvingades sänka spelarbudgeten en aning, men då ska vi samtidigt komma ihåg att vi för närvarande har åtminstone tre lag före oss i tabellen som alla har väsentligt mycket mindre medel att jobba med. Det har under säsongen - med all rätt - debatterats flitigt i hockey-Sverige om stockholmshockeyns usla villkor avseende arenor och träningsmöjligheter, men när det gäller utformningen av spelartruppen så har Djurgården inte ett dugg sämre förutsättningar än något annat lag i HockeyAllsvenskan.
Även om Zabel naturligtvis också har ett visst ansvar i kräftgången så anser jag inte att Challe har bistått honom med de rätta verktygen i den utsträckningen som krävs för att lyckas. HockeyAllsvenskan som produkt blir bara bättre och bättre för varje år och eftersom lagen i serien är så pass jämbördiga med varandra så kan varje minsta lilla felrekrytering i ett lagbygge komma att få konsekvenser av enorma proportioner. Det går verkligen inte att nog betona hur viktig just scouting-delen är i verksamheten för dagens ishockeyklubbar, i synnerhet för lagen i HockeyAllsvenskan som ju inte alls har samma ekonomiska muskler som SHL-klubbarna. Det är liksom ingen tillfällighet att en klubb som exempelvis Karlskrona på bara ett år har gått från att ha varit ett straffläggningsavgörande till att åka ner i division 1 till nu vara på god väg att få kvala till SHL framåt vårkanten. Visst ska Janne Karlsson ta åt sig en stor del av denna ära, men framförallt är det som jag ser det sportchefen Stefan Bengtzéns förtjänst som, efter många framgångsrika år inom Bofors organisation (nuvarande BIK Karlskoga), fortsätter att visa varför många håller honom som hockey-Sveriges just nu mest spännande och intressanta sportchef. Likaså är det heller ingen slump att Västerås ständigt fortsätter att vara ett stabilt topplag i HockeyAllsvenskan, då man har en sportchef i form av Niklas Johansson som har ett kontaktnät på den nordamerikanska marknaden som saknar motstycke bland seriens övriga konkurrenter.
När det gäller Challes hantering av målvaktsfrågan så har den inte alls nått upp i önskvärd nivå, vare sig under förra säsongen som under denna. Jo, jag är väl medveten om att Chet Pickard slutade på en finfin tredjeplats i förra säsongens målvaktsliga, men faktum är att hans malvaktsspel från runt omgång 40 av grundserien och framåt långa stunder var under all kritik och han levererade oftast som allra minst när det gällde som allra mest. Årets målvaktspar med Johan Mattsson och Adam Reideborn har inte heller fått den utvecklingskurva som många hade hoppats på, även om man på senare tid har kunnat skönja ett visst lyft i framförallt Reideborns prestationer. Jag kan mycket väl sympatisera med och förstå tänket med satsningen på ett ungt målvaktspar som sporrar varandra till att utvecklas varje dag, som bl.a. Södertälje SK lyckades väl med i fjol, men än så länge är det tyvärr bara att konstatera att satsningen inte har slagit väl ut.
Inte heller sammansättningen på back- eller forwardssidan har Challe lyckats med under sin tid som sportchef. Avsaknaden av utpräglade målskyttar har varit ett återkommande problem i snart sagt två säsonger och hur han överhuvudtaget ens kunde överväga att förlänga kontrakten med spelare som Timmy Pettersson och David Lidström efter den katastrofsäsongen som båda hade i fjol är och förblir en enda stor gåta. Även om bägge spelarna har presterat en marginellt bättre hockey den här säsongen så är jag av den bestämda övertygelsen att du hade kunnat få betydligt mer kompetenta backar på marknaden för samma pengar. Lägg därtill att satsningen på att plocka in en hel kedja från Huddinge inte heller har varit särskilt lyckad, där det egentligen bara är Nicklas Heinerö av trion som har tempot och kvickheten i kroppen för att klara av att spela på denna nivå.
Till skillnad från den tidigare sportchefen Jan Järlefelt så kan i alla fall ingen anklaga Challe Berglund för att bara vara passiv och sitta med armarna i kors på kontoret. Challes hjärta för Djurgården är enormt, ibland nästan lite för stort för hans eget bästa känns det som, och jag tror att det är få personer som faktiskt mår sämre än Challe när Djurgården förlorar. Gudarna ska veta att det är många saker som Challe – i sin iver av att få laget att nå sin fulla potential - har testat och experimenterat med under sina snart två år som sportchef, och även om det naturligtvis också går att gräva fram en del bra åtgärder som han har vidtagit, så är den bistra sanningen att majoriteten av hans beslut inte visat sig vara tillräckligt bra. Challes minst sagt kontroversiella beslut att byta tränare, i ett skede av säsongen där laget dessutom hade två övertygande segrar i ryggen, får den här gången helt enkelt inte misslyckas för att han inte ska tappa all form av trovärdighet.
Innerst inne tror jag också att Challe själv är väl medveten om att hans position som sportsligt ansvarig kommer att bli ohållbar om inte DIF skulle lyckas ta sig till kvalserien framåt vårkanten och på allvar vara med och hota i kampen om en SHL-plats. Utnämningen av den rutinerade Hans Särkijärvi till ny huvudtränare är med andra ord en indirekt konsekvens av att Challe desperat vill undvika att få en känsla av att, efter säsongens slut, ångra sig och inte kunna känna att han inte har försökt med precis allt som står i hans makt för att ge laget de bästa möjliga förutsättningarna att ta laget tillbaka till hockeyns finrum igen. Där klubben hör hemma.
