DIF-bloggen: Ett långfinger till tvivlarna
NHL-draften är över. Och tre djurgårdare valdes. Men det som värmde mest var alla fina inlägg på twitter om att fortsätta följa sin dröm – trots att oddsen inte är på ens sida.
Så har ännu en draft passerat där drömmar slog in lika hårt som Björn Nords slagskott. Och det blev ändå en riktigt stabil upplaga för Djurgårdens del det här året. Tre lirare handplockades: målvakten Olof Lindbom och backarna Axel Andersson och Simon Johansson. Sätter vi det i ett större sammanhang (plockar fram de runda historieglasögonen och harklar mig) är det endast två tillfällen som flera DIF-spelare har gått i draften.
2013 och 2000, närmare bestämt. Då fick NHL-klubbarna rejält med feeling och valde hela fyra djurgårdare under respektive år. Så tre lirare är riktigt bra om vi – likt Erik Niva – ska placera det vi har upplevt i ett historiskt perspektiv.
Och det ska vi ju.
Värt att lyfta fram var att Lindbom gick som första målvakt i hela draften – vilket ändå ger en tydlig fingervisning att han tillhör ett av de mest spännande löftena där ute. Enligt The Athletic ska Rangers målvaktstränare Benoit Allaire varit förtjust över klubbens val, så de stora fiskarna ser verkligen potentialen hos Lindbom. Dessutom var det många som snabbt drog en parallell mellan honom och Henrik Lundqvist, eftersom Lindbom hamnade i New York Rangers händer.
Okej – jag vet.
Inga jämförelser i övrigt. Men det är alltid kul när kopplingarna uppstår. Speciellt nu när Henrik Lundqvist börjar närma sig slutet på karriären och någon dag ska överlämna tronen till en ny förmåga.
Annars då?
Självklart väldigt roligt att två DIF-backar valdes. Överlag var det total explosion gällande svenska backar i draften, där hela fem blågula försvarare gick i den första rundan. Egentligen var det inte speciellt mycket snack om Axel Andersson. Hans agent verkade ha blivit fullständigt nedringd inför draften, så där kokade intresset.
Desto mer överraskande var det att Simon Johansson plockades av Minnesota Wild. 19-åringen har gått lite under radarn inför den här draften – även om han skapade ett eko kring sig själv när han dundrade in sitt första SHL-mål på annandag jul. Något säger mig att han kommer att fortsätta överraska oss framöver. Han är inte Thompas grabb för inget, liksom.
För övrigt: visste ni att Thomas Johansson rundade av sin spelarkarriär i Mjölby HC i Hockeyettan? Ja, jag vet att jag spårar ur i kuriosaspåret nu – men han pangade ändå in tre mål och tre assist på sju matcher och jag tänkte att det ändå är statistik som ni på något sätt vill ha med er i framtiden.
Nog om det.
***
Låt oss prata lite om det här med draften – och den enorma hets som finns kring den. Ja, den är alldeles underbar. Och ja, den adderar en helt annan dimension till den här sporten. Men det finns ju också märkliga föreställningar om att man måste draftas för att ta sig någonstans – eller gå väldigt tidigt för att nå stjärnorna och skapa sig rätt förutsättningar att vinna Stanley Cup så att man kan göra vattenänglar i publika fontäner under en hel veckas tid. (Om ni – gud förbjude – har missat Alexander Ovechkins galna partykorståg så är Youtube er bästa vän just nu).
Vi har så många fina exempel på spelare som ratats i draften och ändå, mot alla tänkbara odds, stått där och pekat finger åt alla sina tvivlare några år senare.
Och så finns det dem som väljs sist på brännbollen – förlåt, jag menade i draften. Som får vänta, vänta och vänta och slutligen känna hur hoppet tänds en smula. Ja, ni kanske börjar förstå åt vem det här resonemanget riktar sig.
2005 fick Nashville Predators för sig att välja Patric Hörnqvist i den sjunde rundan. Då hade han tittat på när 229 spelare tilldelats varsin NHL-adress innan hans namn äntligen ropades upp.
229. Jävla. Namn.
Och vi vet ju alla vilken ruggigt bra forward Hörnqvist sedan förvandlades till i NHL. För att han någonstans övervann systemet och vände ut och in på alla föreställningar om hur det måste vara. Och det är väl precis där jag vill lägga min största kärlek till den här sporten.
I det där långfingret till alla tvivlare. I revanschen. Och drömmen.
Med allt det sagt fylls jag alltid av värme när jag ser hur alla spelare som inte blev draftade går ut på twitter i dessa tider och säger: det är lugnt, du behöver inte vara med på den där listan, du behöver fan inte ens spela TV-pucken, det enda du behöver är en inställning att verkligen visa jävlarna som säger att du skjuter för dåligt, som skrattar åt att du är för långsam på skridskorna, som förklarar att du inte har psyket att nå dit du vill.
Det är något av det finaste vi har inom ishockeyn.
Att det där hoppet alltid finns där.
Trots att så få kan se det från första början.
***
Gillar verkligen inställning som David Bernhardt visar just nu.
– Det är jättetråkigt att Högström lämnar, men det är klart att det öppnar en dörr för mig, sa han till klubbens hemsida för ett par dagar sedan.
Lagom kaxigt, ändå. Jag ser väldigt mycket potential i Bernhardt. Och det kändes synd att han fick kliva åt sidan under slutspelet. Han visade ju bland annat i första kvartsfinalmatchen mot Linköping att han har en förmåga att vara med där det händer när han håvade in tre passningspoäng.
Nu verkar han mer än redo att axla en ännu större roll i Djurgården. Med tanke på hans fina spelförståelse som då och då lyser igenom riktigt starkt tror jag att han tar ett rejält kliv den här säsongen. Och jag skulle inte bli förvånad om han inom ett par-tre år står och knackar på dörren till NHL och väser att Dave Hakstol (för visst fan sitter han kvar då?) ska släppa in honom.
***
På tal om Marcus Högström och backsidan. Djurgården värvar alltså Bobbo Petersson. Och min första tanke var: nja! Men det var nog mest för att jag snabbt drog en parallell till Högström och att Petersson ska ersätta honom rakt av. Det är så lätt att fastna i jämförelser i dessa sammanhang. Nu lutar det ändå åt att han blir en form av ersättare – men om vi tänker ett steg framåt så finns möjligheten att Högström återvänder. Och då blir det knivigt att plocka in Högström om vi står med en back som har betydligt mer lön än Petersson.
För jag förutsätter att Petersson inte är speciellt dyr i jämförelse med exempelvis Jonas Ahnelöv, som har varit ett namn som har bubblat upp till ytan den senaste tiden. Dessutom känns Petersson som en back som kommer att passa bra in i Djurgårdens spelsystem. Det jag har sett av honom är att han jobbar hårt över hela isen – och att han då och då kan blixtra till framåt. Helt enkelt en stabil allroundback som i rätt omgivning kan blomma ut rejält.
Med allt det sagt håller jag ändå tummarna att antingen Högström kommer tillbaka eller att en riktig klassback plockas in. Helt enkelt för att Högström lämnar efter sig ett för stort hål att inte täppa igen. Jag har tidigare sagt att ingen kan ersätta honom – men det är helt klart värt ett försök en bit in på säsongen när vi vet om Högström stannar kvar i NHL eller inte.
Petersson är just nu en stabil värvning som skapar balans på backsidan. Men att räkna med att han ska vara given i första- eller andra backparet är inte realistiskt i dagsläget, även om betydligt större överraskningar har hänt.
Jag tänker mig följande backuppställning, som inte är helt kattpiss direkt:
Linus Hultström – Alexander Urbom
Jesper Pettersson – Tom Nilsson
Bobbo Petersson – David Bernhardt
Olle Alsing – Simon Johansson
***
Sist men inte minst har jag knarkat gamla Fredrik Bremberg-klipp den senaste tiden. Vår trollkarl fyllde 45 bast förra veckan och fick ta emot gratulationer på sociala medier. Och jag kommer aldrig någonsin att glömma hans insats han stod för under säsongen 2006/2007. Ni minns väl?
64 poäng. 23 baljor. Och ett par handleder som lätt hade kunnat misstas för att vara precisionsverktyg på ett finsnickeri.
Utan honom hade Djurgården rasat ur elitserien (som SHL hette på den tiden) utan någon som helst diskussion. Han bar hela jäkla laget på sina axelskyddsvadderade axlar. Aldrig har någon tagit så få skär och ändå dominerat på samma sätt.
Det han gjorde för klubben kanske vi aldrig får uppleva igen. Låt oss aldrig någonsin glömma hans magiska flippmackor.
