Fem frågor efter förnedringen
Djurgårdens usla bortatrend håller i sig. Mot HV71 blev laget totalt utspelade och föll till slut med 1–7. Här är fem frågor efter den oroväckande genomklappningen.
Vad är det som (inte) händer i powerplay?
Det börjar bli tjatigt nu – men Djurgården måste verkligen göra något åt sitt svaga powerplay. Just nu fungerar ingenting i spelformen, och mot HV71 släppte till och med laget in en puck i numerärt överläge, precis som de gjorde mot Skellefteå. Varken farten, kreativiteten eller självförtroendet finns på plats för tillfället. Med tanke på det spelarmaterial som Djurgården förfogar över är det märkligt hur lite laget får ut av att spela med en eller två man mer på isen. Kampen om en slutspelsplats hårdnar allt mer. Om inte DIF får ordning på sitt powerplay blir det tufft för mesta mästarna att fixa direktplatsen.
Hur kan laget vara så bleka på bortais?
På de fyra senaste bortamatcherna har Djurgården släppt in 20 mål. Det är helt ofattbara siffror som tyvärr säger en hel del om lagets oförmåga. Ser vi till antalet förluster på bortaplan den här säsongen har stockholmarna torskat 16 av sina 23 bortamöten. Det är långt ifrån en notering som går i linje med en klubb som har ambitioner att vara i toppen av tabellen. I dagsläget så lyser både viljan och finessen med sin frånvaro – och de ledande spelarna kliver inte fram och tar tag i situationen. Mot HV71 var mesta mästarna med i matchen ett tag, men sedan kom det fullständiga raser som tyvärr säger rätt mycket om hur den här gruppen mår på bortaplan just nu.
Varför fungerade inte tekningarna?
Med tanke på att Djurgården har varit ett av ligans hetaste lag i tekningscirklarna de senaste tio omgångarna kändes det lite ur karaktär att stockholmarna torska så många tekningar mot HV71. Hemmalaget stod slutligen som segrare i tekningskampen med 36–24, vilket också gav ett rejält avtryck i matchen. Vi flera tillfällen när Djurgården antingen behövde få ut pucken ur egen zon eller etablera press i anfallet så förlorade laget sina avgörande tekningar. Även om det inte är hela världen – en hockeymatch avgörs på så många andra sätt – så blir det både psykiskt och fysiskt jobbigt att hela tiden behöva jaga pucken, istället för att äga den.
Finns det något positivt att ta med sig?
Efter en total genomklappning, där varken målvakts- försvars- eller anfallsspelet fungerade som det skulle, kryddat med ett svagt special teams, känns det omöjligt att hitta någon ljusglimt alls. Men låt oss ändå fokusera på Djurgårdens enda fullträff. För det första var det Anton Mylläris debutmål i DIF-tröjan, vilket är glädjande i sig. Men det roligaste med målet var ändå att SHL-debutanten Felix Carenfelt plockade upp en passningspoäng. 20-åringen, som tidigare visat att han är en fullgod poängmaskin på juniornivå, tog verkligen chansen direkt och visade framfötterna. Trots en istid på fyra minuter lyckades han också avlossa ett skott strax utanför mål, och sätta in en tackling.
Hur kan anfallsspelet vara så uddlöst?
Djurgården har inte bara släppt in 20 mål bakåt de senaste fyra bortamatcherna – laget har också varit totalt iskalla i sitt offensiva spel. Endast fyra baljor är ett uselt facit, som tyvärr känns helt logiskt med tanke på den ishockey som Djurgården har presterat. Drivet i den offensiva zonen har varit totalt bortblåst, och laget har gång på gång fastnat i sarghörnen, kladdat i passningsspelet, spelat på dåliga marginaler och varit extremt ineffektiva när väl lägena har uppstått. Mot HV71 blev det extra tydligt att laget saknar den där udden som behövs för att få pucken över mållinjen. Det känns aldrig riktigt farligt, trots att laget vaskar fram läge efter läge.
