Fem punkter efter slarvförlusten
Djurgården är riktigt illa ute i matchserien mot Timrå efter en ny förlust på Hovet. Vi samlar fem punkter efter 3–5-nederlaget som innebär att Djurgården är en förlust från Hockeyallsvenskan.
Galet små marginaler
Med 1–4 på tavlan (där Eric Gelinas öppnade Djurgårdens målskytte med ett sylvasst PP-skott i krysset) så var känslan att matchen var totalt stendöd. Men plötsligt käkade Djurgården nästan ikapp avståndet efter ett välplacerat skott från Cameron Schilling och ett rungande slagskott från Filip Cederqvist. Med 3–4 på tavlan fick William Eklund ett fritt läge, träffade först benskyddet på Timrås målvakt men lyckades stöta till returen som långsamt dansade mot mål – men träffade... stolpen. Ja, det var nästintill overkligt hur nära det faktiskt var en kvittering. Men det var knappast där som Djurgården förlorade matchen. Det raset kom betydligt tidigare. I vilket fall var hemmalagets forcering av starkare karaktär, men det blir mest bara provocerande att se hur spelarna tänder till först när det är kniven mot strupen. Hade det insett allvaret tidigare – ja, redan från nedsläpp – hade det kunnat bli en annan typ av match. En bättre typ av match.
Dålig kväll för Salak
Djurgården har inte haft någon uttalad målvaktsetta i det här kvalspelet likt Timrå haft i Jacob Johansson. Och nog ser det ut att ha straffat sig rejält för stockholmarna, som inte alls fick den hjälp de behövde från Alexander Salak i det tredje mötet mellan lagen. Tjecken hade ingen bra dag på jobbet, samtidigt som hans försvarande medspelare var fullständigt under isen. Gästernas 1–4-mål var en rejäl tavla från Salaks sida, som visade sig bli duktigt kostsam i och med Djurgårdens uppryckning i den tredje perioden. Även på Timrås straffmål så osade inte Salak av något vidare självförtroende där han hamnade ur position – så det vore kanske ingen dum idé att låta Mantas Armalis ta den fjärde matchen. Det blir ett rejält hattande mellan burväktarna: men 19 räddningar på 23 skott är inte godkända siffror från Salak, som tyvärr inte lyckats konservera sin fina form från grundserien.
Misstagen i egen zon
Djurgården bjöd i alla fall upp på ett sätt – genom att bjuda Timrå på mål efter mål. Snälla rara, vad höll hemmalagets försvarare på med i egen zon? Markeringsspelet var ett fullständigt haveri, där Timrås spelare flera gånger om stod helt soprena i slottet utan någon som helst form av uppvaktning. Backparet med Stefan Warg och Linus Arnesson har varit en stor besvikelse och spelar inte alls så rejält och säkert som det funnits förhoppningar kring. Och Marc-André Gragnanis nonchalans med pucken har kostat Djurgården enormt mycket under allt för lång tid. Den här gången via en straff som gav 1–3 i baken, efter att Gragnani helt huvudlöst skickat pucken rakt i famnen på en motspelare framför Djurgårdens målbur. Dessförinnan kastade Cameron Schilling bort pucken bakom mål och ett snabbt instick senare ringde det för Timrå. Vad ska man ens säga? Att så pass rutinerade spelare står för så grova misstag är riktigt skrämmande.
Det pressade läget
Egentligen är det en underdrift att kalla Djurgårdens situation för ett pressat läge. Det är total panik på alla fronter – och ärligt talat finns det väldigt lite som talar för att stockholmarna kommer att fixa det här. Nej, man ska aldrig någonsin ge upp oavsett vad. Men faktum är att det inte finns något svenskt lag genom tiderna som har lyckats med bedriften att vända ett 0–3-underläge i bäst av sju. Djurgården måste därmed bli historiskt för att hålla sig kvar i SHL. Även om det finns en liten tråd att fortfarande hänga kvar i – det gäller väl att ta det match för match – så finns det alldeles för mycket brister i Djurgårdens grundspel för att det här ska kännas möjligt på riktigt. Som punkten ovan understryker: mesta mästarnas spel i egen zon är under all kritik. Linjerna i spelet är inte tillräckligt tydliga, där uppspelsfaserna hackar och energin i forecheckingen saknas. Det är alldeles för mycket lägga pucken i rundeln-offensiv, istället för direkt attack mot kassen.
Flera underpresterar
Kollektivt så fungerar det inte. Och på individnivå då? Nej, inte där heller. Var någonstans är en spelare som Rhett Rakhshani? Allvarligt talat! Hur osynlig får man vara som en tilltänkt bärande offensiv pjäs? Fullständigt iskall när det gäller som mest. Andra som också faller igenom är Dick Axelsson, Niclas Bergfors (vad har hänt med honom?), Paul Carey och självaste lagkaptenen Marcus Sörensen, som liksom inte kommer loss mot Timrå med sin annars så härliga skridskoåkning. Dessutom är det retligt hur ineffektiv William Eklund är i sitt målskytte. Filip Cederqvist tände visserligen till, men alldeles för sent i matchen. Emile Poirier var blek och slarvig i sin insats – medan Tim Söderlund i alla fall hade energin och trycket i åkningen när han snurrade runt i anfallszonen. Med så många som underpresterar såväl defensivt som offensivt går det sällan att vinna några matcher. Det är den bittra verkligheten.
