Fem tankar efter bortatriumfen
Trots att Djurgården saknade flera tunga pjäser stod laget för en blytung vändning mot Färjestad på bortaplan. Här kommer fem tankar efter 2–1-vinsten i Löfbergs Arena, som innebär att Djurgården leder semifinalserien.
HELHETSINTRYCKET
Det var full fart från nedsläpp och Djurgården visade tidigt att de inte tänkte upprepa samma negativa mönster som de gjort under de tidigare semifinalmatcherna. Med hjälp av en hög forechecking stressade laget sönder Färjestad: som kändes rejält tillbakatryckta under den första perioden. Det var tydligt att en spelare som Jesse Virtanen var föremål för den höga pressen, eftersom mycket av hemmalagets spel går via honom. Just den energiska inställningen från Djurgården satte också tonen för hela matchen. Även om Färjestad också hittade fram till bra perioder under tillställningen så kändes det som att gästerna hade bestämt sig för att hämta hem vinsten i Löfbergs Arena.
Det som var mest positivt att se var att Djurgården – trots det jobbiga 0–1-underläget – fortsatte att driva spelet framåt, vilket tvingade Färjestad att försvara ledningen istället för att kliva fram själva och sätta spiken i kistan. Det var även den beslutsamma forceringen från Djurgårdens sida som slutligen gav både 1–1 genom Axel Jonsson-Fjällby och 2–1 via Dick Axelsson precis i slutskedet av matchen. Konsten att aldrig ge upp, att fortsätta med den framåtlutade spelstilen: ja, det var exakt det som la grunden till vinsten för bortalaget.
Utöver den energiska spelstilen, med fokus på skridskoåkning och hög forechecking, såg även passningsspelet lovande ut för Djurgårdens del. Och dessutom kändes spelarna betydligt mer disciplinerade, vilket var precis det som behövdes med tanke på den usla boxplaystatistiken som laget haft det här slutspelet. Och på tal om numerära underlägen så lyckades Djurgården slipa till siffrorna något efter att de stängt Färjestads enda möjlighet i powerplay.
Att Djurgården kliver fram på det här sättet med Andreas Engqvist, Jacob Josefson, Jonathan Davidsson, Tom Nilsson, Henrik Eriksson och Gustav Possler på frånvarolistan är ingenting annat än beundransvärt. Även om det här laget har svajat rejält den här säsongen, blandat strålande prestationer med genomusla instatser, så är det uppenbart att det finns en mycket stark grund att stå på i den här gruppen. Frågan är om det räcker hela vägen till SM-final? Just nu är känslan minst sagt god efter en väl genomförd bortamatch.
TEKNINGARNA
Om det är något som Djurgården får bakläxa på efter bortavinsten så är tekningsmomenten en av de tydligaste punkterna. Färjestad vann alltså 32 dueller i tekningscirklarna, medan Djurgården bara hämtade hem 16 vinster. Avsaknaden av Jacob Josefson, som har varit strålande när det kommer till just tekningarna, blir extra påtaglig när DIF-spelarna ställer upp för pucksläpp. Just därför blir också Petteri Wirtanens närvaro ännu viktigare. I den tredje semifinalen håvade han hem 58,33% av tekningarna han tog, vilket självklart är guld värt för ett skadeskjutet lag.
Ser man till Färjestad finns det speciellt två pjäser som Djurgården måste överlista betydligt oftare i tekningscirklarna för att inte behöva starta varje sekvens med att jaga puck. Dessa två är Linus Johansson och Johan Ryno. Duon står på samma vägvinnande tekningsstatistik, nämligen 60%. Det är verkligen ett sylvasst vapen för Färjestads del. Även om Djurgården kommer att få det svårt att stoppa Johanssons och Rynos framfart så skulle det betyda mycket i det stora hela om de lyckades vinna några tekningar extra mot duon framöver.
DICK AXELSSON
Det börjar nästan bli tjatigt att lyfta fram stjärnforwarden efter varje match. Men vad ska man göra när han är fullständigt strålande på isen? Dick Axelsson fortsätter att stortrivas i det här slutspelet och så fort han får pucken så händer någonting positivt. Även om han då och då drar ner tempot hittar han sina egna vägar – och slutar aldrig att förvåna med sina finurliga lösningar.
Dessutom tvekar han aldrig att ge sig in där det hettar till. Han är ofta framme och knuffas och slänger käft med motspelarna, vilket skapar en slutspelskänsla som Djurgården tycks må riktigt bra av. Det är som att Axelsson leder genom exempel. När han tycker att energinivån sjunker så kliver han in och startar ett mindre slagsmål: vilket i sin tur skapar en kedjereaktion som landar i att Djurgården vaknar till liv igen.
Krydda detta med några av ligans absolut finaste händer och skarpaste spelsinne så är det inte speciellt konstigt att Färjestad lägger så mycket tid på att få stjärnan ur balans. För tillfället är det dock Axelsson som går vinnande ur striden. Men den här matchserien är långt ifrån över – och mycket kommer att hinna hända innan krutröken har lagt sig. Det enda vi vet är att Axelssons knä måste hålla. Om det inte gör det kommer Djurgården nämligen att tappa sin absolut bästa utespelare det här slutspelet.
MATCHCOACHNINGEN
Om det är något som Robert Ohlsson har kritiserats för den här säsongen så är det hans matchcoachning. Huvudtränaren har av fans ofta beskrivits som passiv och väldigt återhållsam när det kommer till att förändra i kedjorna under speciellt kritiska delar av matcherna. Även jag har många gånger funderat över hans sätt att coacha: trots att det är tydligt att han en mycket skicklig tränare på flera plan.
Just därför är det också viktigt att lyfta fram sättet han komponerade ihop laget när Djurgården jagade kvitteringen den tredje perioden. Efter att Emil Bemström gått in som center mellan Jakob Lilja och Daniel Brodin återförenades han plötsligt med sin gamla kedja, där Axel Jonsson-Fjällby och Marcus Davidsson återfinns. Och via trion kom också kvitteringen: efter att Bemström stått för en delikat passning fram till Jonsson-Fjällby som kunde piska dit sin fjärde puck det här slutspelet.
Att Ohlsson kastar om i formationerna i det desperata läget och dessutom ser till att hans Djurgården får bästa tänkbara utdelning av det är verkligen någonting att hylla lite extra. Det är inte bara utespelarna som har börjat visa att de menar allvar det här slutspelet. Även Ohlsson och hans ledarkollegor har börjat skruva till detaljerna rejält den senaste tiden.
FJÄRDEKEDJAN
För Dennis Svensson, Petteri Wirtanen och Erik Walli Walterholm finns det en uppgift som lyser starkare än allt annat: de ska vara sjukt jobbiga att möta. Som fjärdekedja handlar det om att kliva in och tugga i varje byte, tacklas och snurra runt med pucken och skapa oreda genom hög energi. Och det var precis det som trion gjorde. Anförda av Petteri Wirtanen, som var riktigt bra under matchen med sin tunga spelstil, kunde fjärdekedjan trycka tillbaka Färjestad ner i den egna zonen på ett vägvinnande sätt.
Just Svensson fortsätter att imponera med sin orädda inställning, men också för att han har en förmåga att ta sig igenom försvarslinjer och hota med sina luriga avslut på mål. Som fjärdekedjespelare passar han perfekt: eftersom han aldrig trycker på bromsen – men även för att han har en del finess i sitt spel som han inte är rädd att släppa loss när han väl tar sig in i anfallszonen.
Även om spelarna i den fjärde formationen har begränsat med speltid och inte är de lirarna som håvar in majoriteten av poängen så tillför de ett djup till Djurgården som laget behöver. När de mer tongivande spelarna sätter sig på bänken för att vila är det viktigt att ha en fjärdekedja som kan kliva in och avlasta, men samtidigt trötta ut motståndarna. För tillfället så har Djurgården en sådan lina att luta sig emot: och det kan vara viktigt så här i tider när flest mål och assist får de största rubrikerna att stanna upp och rikta strålkastarna mot de som krigar i en mer undanskymd roll.
